Sexarbete eller prostitution

Kajsa Ekis Ekman:

»Prostitution är den sexuella frigörelsens fiende«

Kajsa Ekis Ekman är författare och aktivist och föreläser internationellt om prostitution, surrogatmödraskap, kapitalism och ekonomiska kriser. Hennes bok Varat och varan har kommit ut på flera språk. Aktuell med boken Texter 1998- 2015 (Bokförlaget ETC).

Hur ser du på sex mot ersättning?

Prostitution är, oavsett vilken form den tar, sex mellan två personer. En som vill och en som inte vill. Den som vill betalar den som inte vill och pengarna ersätter då lusten. Det här är själva förutsättningen för prostitutionens existens: ojämlikhet i lust.

Alla vet att två personer som är tända på varandra inte betalar, och själva betalningen är ju en form av muta: ta detta för att överkomma din motvilja mot mig. Det är därför som prostitution är den sexuella frigörelsens fiende, därför att den institutionaliserar dessa i grunden ofrivilliga samlag och skapar en infrastruktur åt dem. En hel industri uppstår där miljoner människor har sex fast de inte känner lust.

»Prostitutionen förkroppsligar faktiskt alla de globala ojämlikheterna«

Varje dag måste de låtsas och fejka och få köparna att känna sig bra, trots att de i själva verket aldrig skulle ligga med dem om det inte vore för pengarna. Framför allt handlar det om unga tjejer från fattigare länder eller med svår bakgrund, som genom denna institution görs tillgängliga för rikare äldre gifta män.

Prostitutionen förkroppsligar faktiskt alla de globala ojämlikheterna: rik köper fattig, man köper kvinna, gammal köper ung, vit köper svart och överklass köper arbetarklass. Köparna är så gott som alla män (kvinnliga köpare är inte ens en procent) och säljarna är till 90 procent kvinnor. Sexköparen tar den han vill ligga med, hon väljer inte honom.

Han bestämmer sedan vad sexet ska gå ut på och hur det ska gå till. Underförstått är att vad han än vill ska hon låtsas tycka om detta. Han slipper försöka få henne att bli intresserad, det är inte hon som ska bli nöjd. Fler män vill köpa sex än det finns kvinnor som vill sälja, särskilt om kvinnor har andra möjligheter i livet, vilket ofta är fallet i jämlika välfärdsstater. I takt med att efterfrågan ökar snabbare än tillgången och prostitutionen legaliseras i flera länder återkommer slavhandeln, som varit frånvarande under i stort sett hela nittonhundratalet.

Slavhandeln – att ligor tvingar in unga tjejer i prostitution – åtföljer alltid en legal och stor sexindustri. När den reglementerade prostitutionen avskaffades i början av nittonhundratalet upphörde också slavhandeln, för att sedan återkomma i våra dagar då sexindustrin åter legaliserats.

Hur skulle du beskriva debatten kring sex mot ersättning i Sverige i dag?

Mer feministisk än i de flesta andra länder, men även här finns de som vill normalisera köp av sex. För tio år sedan var Holland och Tyskland deras stora ideal. Att man där fick betala skatt för att sälja sex framställdes som paradiset självt.

Men i takt med att rapporter kommit om hur det ser ut där – en gigantisk illegal sektor florerar, svårt att fälla någon för trafficking och bara en procent av de prostituerade är registrerade – har prostitutionsförespråkarna bytt argument. Nu är det istället Nya Zeeland som är idealet, och ordet »legalisera« har bytts ut mot »avkriminalisera« trots att det i allt väsentligt är samma sak.

»Begreppet ›sexarbete‹ signalerar att den som säger det är öppen och tolerant, men vilka sexuella ideal innehåller det egentligen?«

Det finns alltid någon plats där prostitutionen sägs kunna existera utan våld, förtryck eller slaveri. Oftast en ö på andra sidan jorden eller en kooperativ bordell i San Francisco med burleska akademiker. Begreppet »sexarbete« signalerar att den som säger det är öppen och tolerant, men vilka sexuella ideal innehåller det egentligen? Jo, att här har vi två människor som knullar, båda kan tyckas vara inbegripna i samma aktivitet, men i själva verket bör sex vara helt olika för dessa två personer.

En av dem ska vara där på sin fritid, för att njuta, för att komma bort från plikter, jobb och äktenskap. Sex ska, för den här personen, vara skönt.

För den andra personen ska sex vara ett arbete. Det ska vara tråkigt, enformigt, något som ska liknas vid McDonalds eller att städa toaletter (de väljer alltid dessa liknelser) – alltså ett skitjobb. Den första personen är, underligt nog, alltid en rik man.

Den andra personen är nästan alltid en fattig kvinna. Mycket underligt – dessa postmoderna, fördomsfria ideal visar sig helt och hållet sammanfalla med de gamla sexuella idealen för män och kvinnor! Män ska njuta av sex, för kvinnor ska det vara en plikt.

Detta är »sexarbetets« ideal. De frågar sig aldrig varför denna orättvisa uppstått – varför inte den som köper lika gärna kan lära sig att se på sex som en trist plikt och på sin kuk som om det vore ett finger, och varför just unga fattiga tjejer från Syd inte ska få njuta av sex som en fritidssyssla.

Nej, distinktionen sex som njutning/sex som arbete sammanfaller helt och hållet med de globala ojämlikheterna: vissa får njutning, andra får jobba.

Har synen på sex mot ersättning förändrats i Sverige sedan sexköpslagen infördes 1999?

Ja, stödet för lagen har ökat stadigt, också sedan ett antal rapporter kommit som visat att den fungerat ganska bra.

Förr köpte 1 av 8 svenska män sex, nu är det 1 av 13, jämfört med 1 av 4 i Tyskland. I början sade motståndarna att lagen skulle censurera allt sexliv, killar skulle inte våga bjuda tjejer på en öl då de kunde bli fällda för sexköp: man talade om en auktoritär regim.

»På senare tid har det uppstått en myt om att det är fler män än kvinnor som säljer sex i Sverige«

Sedan blev argumenten de motsatta: lagen var dålig för att den inte hade fungerat – prostitutionen hade bara gått »under jord« och hade därmed blivit farligare för kvinnorna. Det ironiska är att gatuprostitution annars framhålls som det absolut sämsta av sexarbetarlobbyn, och just att få bort tjejerna från gatan var deras argument för att skapa lagliga bordeller.

Detta sägs i alla länder utom Sverige – när det visade sig att lagen halverat gatuprostitutionen, var den plötsligt det bästa alternativet, och bordeller hade blivit farliga. Dock finns inga bevis för detta. Tvärtom ger lagen säljaren ett verktyg att använda mot köparen: hon kan anmäla honom, inte tvärtom som i USA där köpare hotar säljare med att anmäla dem.

På senare tid har det uppstått en myt om att det är fler män än kvinnor som säljer sex i Sverige, vilket baseras på enkäter till gymnasieelever där fler killar uppgett att de sålt sex, än tjejer. Men det är högst osäkra uppgifter då det inte motsvaras av situationen på gatan.

Hur bör staten agera för att skydda utsatta per ­ soner och minska efterfrågan på sexköp?

Honeyball-rapporten som nyligen antogs av EU-parlamentet visade att den nordiska modellen, med böter för köp av sex, varit den mest framgångsrika. Det är därför trenden går mot att fokusera på köparen; antingen genom böter eller genom så kallade »John schools«.

Dock har brittiska försök med John schools inte slagit ut så väl. Många köpare bryr sig inte även om de tvingas tillbringa en dag med att höra om sexindustrins konsekvenser eller träffa överlevare från prostitution. Böter är betydligt effektivare. Viktigt är att sexköpslagen kombineras med sociala insatser som till exempel Fast och Kast. RFSU:s rapport om prostitution från förra året hade helt missförstått prostitutionsmottagningarna i Sverige, och hävdade att man måste vara prostitutionsfri i tre månader för att få hjälp!

Som om det vore några slags exit-program för narkomaner! Nej, detta måste klargöras: i Malmö, Stockholm och Göteborg finns mottagningar som specialiserar sig på människor med prostitutionserfarenhet och deras första fråga till den som söker sig dit är: Vad kan vi hjälpa dig med? Det kan vara problem med en hallick, våldtäkter i barndomen, svårt att få jobb, skamkänslor, svårighet att ha ett sexliv tio år efter att man lämnat prostitutionen.

Vilken betydelse tror du att Amnesty Internationals policybeslut att verka för en avkriminalisering av sexarbete kommer få i den svenska kontexten?

Inte mycket då den svenska sektionen röstade nej. Läser man handlingarna som ligger till grund för internationella Amnestys beslut ser man att de faktiskt förlitat sig på företrädare för sexindustrin, vilket är hårresande.

»Många köpare bryr sig inte även om de tvingas tillbringa en dag med att höra om sexindustrins konsekvenser eller träffa överlevare från prostitution. Böter är betydligt effektivare.«

Det hela visar oss hur sexindustrin jobbar i dag. De vet att den nordiska modellen vinner mark och har bytt taktik. Mindre närvaro på Pride-festivaler och i feministiska kretsar, mer direkt lobbying mot EU, WHO, ILO och Amnesty för att få genomgripande policybeslut. De söker hiv-pengar från EU och använder några procent till att dela ut kondomer i Red Light District och resten till att kampanja. Jag har sett många av dem in action.

Det sorgligaste tycker jag är dessa queeraktivister som gör jobbet åt 53-åriga IT-chefer som »åker till Thailand för att få billig fitta«. Om de vill köpa sex, låt dem åtminstone argumentera själva. Varför ska ni vara daddor åt dem, de kan väl tala i egen sak?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Emmy M. Kerstinsdotter

»Sexarbetare hotas och tystas.«

Emmy M. Kerstinsdotter är en av initivativtagarna till Feminister För Solidaritet och skribent på Den Queerfeministiska Oasen (queerfemoasen. wordpress.com).

Hur ser du på sex mot ersättning?

»Sex mot ersättning« är ett luddigt koncept som få sexarbetare känner sig bekväma med. Att använda ord som drar fokus från »arbete« innebär att sexarbetare förvägras rätten till självdefinition. Poängen med sexarbetares rättigheter är att de förtjänar arbetarrättigheter och skydd. Begreppet »sexarbete« myntades av den queera sexarbetaren och aktivisten Carol Leigh 1978 för att sätta fokus på arbetarperspektivet.

»Det är just det som är poängen med att kalla det sexarbete – att erkänna att det är ett arbete och inget annat.«

Det finns en motvilja i Sverige att använde det ordet eftersom det finns en föreställning att det skulle legitimera sex mot ersättning som ett möjligt yrke, när det hellre ses som en exploaterande kriminell verksamhet. Det är just det som är poängen med att kalla det sexarbete – att erkänna att det är ett arbete och inget annat.

Detta stöds av bland annat ILO (International Labour Organization). Sexarbete kan bland annat vara eskortverksamhet, striptease, webcam-shower eller skådespeleri i porrfilm. Det rör sig om ett byte av en persons EGNA sexuella arbetskraft eller prestationer, mot ersättning.

Vissa sexarbetare har gjort ett aktivt val och trivs, medan andra hellre skulle arbeta med något annat om möjligheten fanns. Vissa byter sex mot tak över huvudet, droger, alkohol, mat, eller mot mediciner som kan vara svåra att få tag på, som könshormoner. Många hade inte överlevt om de inte gjort valet att sälja sex. Oavsett anledningen så ska valet respekteras – vare sig någon tycker det verkar spännande och roligt, eller för att överleva, eller allt däremellan.

I stället för att begränsa människor från att göra val som rör sin kropp och överlevnad bör samhället skapa fler alternativ och bistå med stödtjänster och skadereducerande åtgärder som kan göra situationen så säker som möjligt, särskilt för de mest marginaliserade sexarbetarna.

Hur skulle du beskriva debatten kring sex mot ersättning i Sverige i dag?

Debatten sker på flera olika plan. I Sverige finns det en övertro på sexköpslagens förträfflighet och på polisens och socialtjänstens insatser.

Trots att sexabetare upprepat kritiserat det sociala våldet som dessa instanser bidrar till så är många feminister ovilliga att lyssna. Polisen är en institution understödd av våldsam, vit maskulinitet och det är en gåta hur vissa feminister tror att de kan »rädda« marginaliserade kvinnor som inte sällan är ekonomiskt utsatta, papperslösa eller som rasifieras, och som arbetar för att överleva i en kapitalistisk ekonomi.

»Jag är ändå hoppfull när det gäller debatten eftersom svenska queerfeminister har börjat få upp ögonen för sexarbetares rättigheter.«

Polisen deporterar papperslösa sexarbetare, stormar lokaler, trakasserar och förföljer sexarbetare och rasprofilerar både sexarbetare och kunder, det rapporterar bland annat Amnesty International. Sexarbetare tystas genom att fokus flyttas från deras rättigheter till sexköpare, och de som står i solidaritet med sexarbetare anklagas för att »gå torskarnas ärenden«. Ibland kallas sexarbetarrörelsen för en lobby – vilket är ironiskt då det är ett löst sammansatt globalt nätverk av aktivister, där många verkar från den sociala periferin och har knappa resurser. Det handlar om deras liv och säkerhet.

Jag är ändå hoppfull när det gäller debatten eftersom svenska queerfeminister har börjat få upp ögonen för sexarbetares rättigheter. De har insett att det är en internationell rörelse som går hand i hand med solidaritet, social rättvisa, arbetarkamp och queerkamp. Allianser som värderar intersektionalitet och radikal rättvisa har en enormt progressiv potential och jag hoppas det fortsätter att utveckla sig i den riktningen i Sverige.

Har synen på sex mot ersättning förändrats i Sverige sedan sexköpslagen infördes 1999?

Sexarbetare säger själva att stigmat har ökat sedan införandet av lagen. Grundtanken bakom sexköpslagen var att minska efterfrågan genom att kriminalisera kunderna. Folk i allmänhet ser sexarbetare som offer – de infantiliseras och tystas ner. Det är hemskt att se profilerade personer använda sitt medieutrymme till att prata om vad de tror att sexarbetare behöver, i stället för att uppmana folk att faktiskt lyssna på sexarbetare själva.

»Det ligger så mycket rutten makt i ett system som lyckas tysta ner en marginaliserad grupp samt lamslå solidaritet med den.«

Många feminister som är antisexarbete använder strategiskt stigmat som ett sätt att hota och tysta de som vill delta i debatten – de vet om att det kan innebära enorma sociala repressalier att outas som sexarbetare. Det ligger så mycket rutten makt i ett system som lyckas tysta ner en marginaliserad grupp samt lamslå solidaritet med den.

Om en är osäker på om en feministisk analys håller kan en fråga sig: går den ut på att den regerande klassen säger åt en marginaliserad grupp att vara tyst? Är svaret ja så är det en dålig analys.

Hur bör staten agera för att skydda utsatta personer och minska efterfrågan på sexköp?

Sexarbetare vill leva ett liv där de inte kriminaliseras – vare sig direkt eller indirekt. I många länder är det kriminellt att sälja sex. I Sverige förstår de flesta att detta är fel och tycker att köparna ska kriminaliseras i stället. Men det tvingar sexarbetare under jord vilket ökar risken att utsättas för våld. Särskild sexarbetare som är queer, hemlösa, transkvinnor, som rasifieras eller har ickenormativa funktionsvariationer vittnar om att våldet ökat mot dem efter sexköpslagens införande.

»En avkriminalisering skulle till exempel betyda att sexarbetare kan samarbeta med rättsväsendet för att hindra trafficking.«

Att sträva efter att »minska efterfrågan« är skadligt för sexarbetare eftersom de lämnas med farliga och risktagande kunder och måste jobba i isolerade områden eftersom kunderna inte vill åka fast. Detta minskar sexarbetares makt över transaktionens villkor, tvingar dem att göra mer för mindre pengar, med farligare kunder och i en farligare miljö. Att främjande av sexarbetares rättigheter och motverkande av människohandel skulle stå i motsats till varandra stämmer inte. En avkriminalisering skulle till exempel betyda att sexarbetare kan samarbeta med rättsväsendet för att hindra trafficking, utan risk för sin egen säkerhet.

Det ska finnas stöd och hjälp för både de som vill sluta sälja sex OCH för de som vill fortsätta med sexarbete, fast på ett säkrare sätt. Att förstå skillnaden mellan avkriminalisering och legalisering är viktigt. Nya Zeelands avkriminaliseringsmodell lyfts ofta fram som en bra sådan.

Där kan sexarbetare organisera sig, välja sin egen arbetsform och arbeta i grupp. Få sexarbetare förespråkar legalisering, som innebär stor statlig kontroll, arbete begränsat till »zoner«, tvångsmässiga hälsokontroller, mindre frihet och licensering som slår hårt mot till exempel papperslösa.

»Få sexarbetare förespråkar legalisering.«

Vilken betydelse tror du att Amnesty Internationals policybeslut att verka för en avkriminalisering av sexarbete kommer få i den svenska kontexten?

Efter att Amnesty International gick ut med att de stödjer sexarbetares rättigheter, alltså full avkriminalisering, så fördömde svenska Amnesty beslutet och uttryckte stöd för den svenska sexköpslagen. Detta var tyvärr väntat, men förhoppningsvis kommer beslutet att inspirera svenska, vita feminister att titta utanför Sveriges gränser och inse att sexarbetarrörelsen stöds av både feminister, vänsteraktivister och radikala queers.

Förhoppningsvis läser de texter av rasifierade feminister, av radikala queers i solidaritet med andra förtryckta grupper, av sexarbetare som verkar från postkoloniala länder och av aktivister från ursprungsbefolkningar, som har utmärkta analyser och som för de rättighetskamper som borde stå i fokus och inte – som i den vita mainstreamfeminismen i dag – är utfösta till periferin.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

Läs mer

15 år med sexköpslagen – en genomgång (Ottar 2014)