Sex på Tempo
Den 8 mars är det dags för sex dagar fyllda av film, tv, radio och foto då Tempo dokumentärfestival drar i gång i Stockholm. Ottar rapport har dykt ner i programmet och grävt fram några sexualpolitiska alster.
”Ska jag stöna?” En lockig kvinna står på alla fyra och ber om instruktioner. Hon heter ingenting vad vi vet, det gör ingen av de fnittrande kvinnorna i salen, de som kommit hit för att lära sig snärja en man. Det är nämligen det man lär sig på Bitch Academy i Sankt Petersburg, dit tittaren får följa med i regissören Alina Rudnitskayas dokumentär Bitch Academy (2007). Filmens visas tillsammans Civil Status (2006) av samma regissör, en lika halvtimmeskort skildring av den civila folkbokföringen i Sankt Petersburg där giftermål, skilsmässor och död utgör själv arbetet.
››Den där bitchigheten syns inte till, här ska du bokstavligt talat kräla vid hans fötter.‹‹
Och till Bitch Academy beger vi oss utan guide och utan inramning. Det är bara vi, kursdeltagarna och en skrikig lärare som förläst sig på The Game. Tänkande kvinnor ska ta en konjak till lunch och slappna av, lära sig dansa ”förföriskt” med och utan kläder och använda sin kvinnliga makt för att kontrollera män. Den där bitchigheten syns inte till, här ska du bokstavligt talat kräla vid hans fötter. Kursplanen på Bitch Academy verkar inte helt olik de som sägs förekomma på näringslivets kurser i personlig utveckling där människan ska brytas ner och sedan byggas upp i bättre upplaga. Eller varför inte som att besöka en jobbcoach? Att det för många av kvinnorna rör sig om försörjning råder nämligen ingen tvekan. Snyggtjejen med t-shirten och tårarna måste hitta en miljonär, med ett bankkonto. Vad ska annars hända med hennes son? (”Folk säger att jag aldrig borde ha fött honom”) Hemma kan hon inte bo, med en drickande mamma och en djävul till pappa. En miljonär, som sagt. Visst är det komiskt att se trettio engagerade elever sitta bredvid varandra och förföriskt (detta mantra!) suga av varsin banan, men skrattet fastnar när vuxna kvinnor uppmanas att gå hem och läsa sin Nobokov och inspireras av den 12-åriga Lolita. ”Lägg bara till lite aggressivitet.” Någon hånas i Rudnitskayas klart sevärda kortfilm, och det är inte helt tydligt vem. Det som skaver är också misstanken om att den säger något om män, kvinnor och växande klyftor i nollnolltalets Ryssland.
Livslång lydnad på franska
Av sådan realism finns inga spår i Lina Mannheimer debutfilm Kontraktet (2010) om SM-relationen mellan Beverly Charpentier och den betydligt äldre författaren Catherine Robbe-Grillet. Beverly, som noga poängterar att hon älskar män, har bundit sig till Catherines sida i livslång lydnad. Hur denna asymmetriska maktrelation ter sig på ett köttsligt plan går man inte vidare in på, det är i det mellanmänskliga samspelet Beverly har gett upp sitt självbestämmande. Om man nu kan sälja sig själv som slav, för att nudda vid en klassisk fråga. ”Det finns ingen jämlikhet mellan oss. Jag fattar besluten.” säger Catherine, och försvarar sig med att Beverly själv fattade beslut om att bli omyndig gentemot henne ”när hon var fri”. Leken blir särskilt underfundig med det franska språkets många möjligheter att uttrycka under- och överordning. Dramaturgiskt varvas vardagliga situationer med starkt formalistiska scener i hovmiljö, med symboliska skor och fingrar doppade i honung – ett mänskligt stilleben. Dessa inslag känns mest vaga och tillför inte mycket till en i grunden fin film.
Annat som kan tilltala den sexualpolitiskt intresserade är Rebecka Rasmussons En bondes längtan (2010), om Knut som levt hela sitt liv i fel kropp och en dag tar steget rakt ut på Österlen. Ingela Lekfalks Tjejer typ tolv (2010) följer ett gäng mellanstadietjejer på turné i Norrland, på scen, bakom och utanför. Den vuxna tittaren häpnar inför tolvåringarnas mod att kabarésjunga om mens iklädda vita scenkläder med blodig gren, inför en fullsatt salong. I radioformatet sticker Jesper Huors timslånga dokumentär om polischefen Göran Lindberg ut i programmet. Vem undrar inte hur det går ihop att kvinnojourernas vän och mediernas älskling gjort sig skyldig till en rad grova övergrepp?
Text: Kristina Lindquist
Bild: Tempo
