Feministiska framtider

»Jag sätter hopp till de sociala rörelserna«

TIINA ROSENBERG

Professor emerita i teatervetenskap och genusvetenskap, medgrundare av Feministiskt Initiativ, aktuell med med boken Milestones in Feminist Performance.

Den feministiska framtiden måste bygga på en intersektionell förståelse av många olika faktorer, som sexualitet, hudfärg och funktionalitet. Vi behöver precisera vad vi diskuterar när vi pratar om feminism och genus; vilka länder, vilka historiska epoker och vilka frågor? Är alla queera, vita, strejta, trans? Inte bara prata om kvinnor i största allmänhet. Sedan finns det sammanhang då det är nödvändigt att ta det stora binära greppet, till exempel kring lönestatistik och vissa hälsofrågor. Men också det kan behöva brytas ner. Handlar det om medelklass- eller arbetarklasskvinnors lön?

»14-15-åringar som börjar intressera sig för feminismen behöver någon som öppnar dörren.«

Jag sätter hopp till de sociala rörelserna i min utopi. Det är där initiativen tas. Inom konst, media och forskning har feministiska tankar slagit rot, som en del av den sociala rörelsen. Men det är samtidigt nödvändigt med en partipolitisk miljö som har förståelse för grundläggande feministiska frågor och som står för ett progressivt tankesätt, där utgångspunkten är att man vill samhället väl. Så vad är ett bra samhälle? Ett solidariskt samhälle med en förståelse för att inte alla kan bidra på samma sätt. Det kommer alltid att finnas de som är missbrukare, sjuka och arbetslösa och det måste finnas ett välfärdssystem som tar hand om dem. I utopin har vi en solidarisk feminism som är för en rättvis politik, och den rättvisan kan inte bara gälla kön. Den lutar sig emot den rika feministiska tradition där utopin om ett rättvist samhälle är inskriven, och där också miljö- och fredsfrågorna ingår. Den utopin behöver naturligtvis skrivas om av nya generationer, men feminismens grundfrågor är sig ganska lika över tid.

Det är viktigt att det finns människor som har förmågan att popularisera de feministiska tankegångarna och som kan tala så att folk begriper vad det handlar om. 14-15-åringar som börjar intressera sig för feminismen behöver någon som öppnar dörren. I dag finns det en ängslighet kring att uttala sig feministiskt. Det innebär ett visst risktagande att vara feminist i reaktionära tider. Det oroar mig. För det gäller att tjata, som Suzanne Osten har sagt: Om man inte har fått det man vill har man inte tjatat tillräckligt mycket. En stor del av det feministiska grunduppdraget går ut på att upprepa samma saker.

Stridigheter och olikheter inom feminismen kommer alltid att finnas, även i utopin. Så ska det vara. Och det är viktigt att feminismen diskuteras offentligt. Men det finns en gräns för vad feminister kan och bör säga om sina medmänniskor. Den fientlighet som vi har sett riktas mot transpersoner i feminismens namn de senaste åren – som bygger på okunskap – är helt oacceptabel.«

---

»Jag drömmer om levbara och blomstrande livsvärldar«

INA KNOBBLOCK

Forskare och biträdande lektor i genusvetenskap vid Gaskeuniversiteete (Mittuniversitetet) som skrivit avhandlingen Writing-Weaving Sámi Feminisms: Stories and Conversations.

Att som individ sitta och tänka ut ett teoretiskt idealsamhälle för ett folk med starka kollektiva traditioner är problematiskt. Men om vi pratar om drömmar om en feministisk framtid tänker jag, ur det samiska perspektivet, att det är något vi behöver bygga upp tillsammans inom de samiska gemenskaperna.

I min forskning skriver jag om behovet av avkolonisering. Det kan se olika ut för olika personer, men det är en process där man riktar sig mot ett kolonialt och rasistiskt förtryck av samer. Det handlar om skydd av land och vatten, men också om rätten till samiska identiteter och levande samiska kulturer, till exempel genom att återta samiska språk.

Jag drömmer om levbara och blomstrande livsvärldar baserade på samiska världsbilder, kunskapssystem och erfarenheter. Både den queersamiska och den urfolksfeministiska rörelsen arbetar för en avkoloniseringsprocess där underordnade personers perspektiv, röster och livserfarenheter inkluderas. Har vi till exempel ett stort problem med våld mot samiska kvinnor så har vi inte byggt ett gott, levbart samhälle för alla. Avkolonisering måste sträva efter att utforma samiska samhällen som inte reproducerar förtryck eller exkludering av kvinnor, queera och ickebinära personer.

Den samiska feministiska forskaren Rauna Kuokkanen utvidgar begreppet självbestämmande, bortom traditionella betydelser som att frigöra sig från en kolonialmakt och få rätt till marken, till att även inkludera rätten till den egna kroppen och att leva fri från våld och förtryck. Alltså både det kollektiva och individuella självbestämmandet.

»Samisk feminism som kampen för samiska rättigheter, det samiska språket, omsorgen om naturen, samiska sätt att leva och mänsklig värdighet.«

En av de kvinnor jag intervjuat i min avhandling, som har lång erfarenhet från den samiska kvinnorörelsen, beskriver samisk feminism som kampen för samiska rättigheter, det samiska språket, omsorgen om naturen, samiska sätt att leva och mänsklig värdighet. Det sammanfattar nog den samiska kampen för många samiska feminister.

Jag tror att det är jätteviktigt att samarbeta med andra feministiska rörelser, till exempel andra feminister med erfarenheter av rasism eller klimatengagerade feminister. För den samiska feministiska rörelsen är frågan om vi kan gå i dialog med den nordiska feminismen på ett jämlikt plan. Vi kan inte vara del av en feminism som definieras utifrån majoritetssamhället, där man bortser från att det finns en problematik i relationen mellan urfolk och majoritetsbefolkning.

Jag kommer från en familj vars samiska tillhörighet fragmenterats över generationerna. För egen del hoppas jag på ett 2050 där jag och mina barn kan fortsätta att återknyta till samiska kulturtraditioner och det samiska språket. Många som bär liknande historier av assimilation kämpar med det. Jag drömmer om en värld som möjliggör skydd av markerna och om samiska gemenskaper där vi läker och stärker varandra, våra språk och kulturer.«

»Feminismen har fått ny luft under vingarna«

AGNES HELLSTRÖM

Författare till boken Fredsfittan, f.d. ordförande för Svenska freds och skiljedomsföreningen.

»2050 har vi kommit ur den militariserade dystopin som vi befinner oss i nu. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen. När jag skrev Fredsfittan gick jag igenom tidigare bakslag och framsteg inom fredsrörelsen, och de historiska erfarenheterna stärker mig i övertygelsen om att det är möjligt. De ger hopp om ett nytt skifte.

I min utopi har vi insett att vi inte uppnår en hållbar fred genom ännu mer pengar till vapen, andra militära satsningar och nya invasioner – varken »goda« eller »onda«. Feminismen har fått ny luft under vingarna och blivit en självklarhet igen. Vi ser kopplingen till säkerhetspolitik och förstår att mänsklig säkerhet handlar mer om de så kallade »mjuka frågorna«. Om vi tar Sollefteå som exempel, där har man storsatsat på ett nytt regemente, men man lägger samtidigt ner förlossningsavdelningen och tar därmed bort trygghet och säkerhet för födande människor.

I dag är normen – som är tveklöst patriarkal – att ju starkare militär du har desto mer makt har du, och att det leder till trygghet och säkerhet. Men vad är trygghet och säkerhet? I spåren av krig följer psykisk ohälsa och minskad jämställdhet. Våld ökar på alla plan. Det riskerar att följa med de hemvändande soldaterna och drabba partners och barn. Att ha upplevt krig ger ringar på vattnet.

Det kommer alltid att finnas konflikter, men människan kan lösa dem utan våld och det gör vi i de allra flesta fall. Det är vad vi lär våra barn, att vara inkännande, empatiska, generösa och lyhörda, att prata och inte slåss. Om vi väljer att ta oss an våra problem på det sättet kan vi minska våldet, vilket i förlängningen gynnar alla. Utom möjligtvis vapenindustrin.

Om 25 år satsar vi på samarbeten som bygger på annat än det militära, till skillnad från det som sker genom anpassningen till Nato nu. Vi har vänt helt på dagens utveckling där försvarsanslagen överstiger vårdens anslag med råge. Det är så sjukt. Hur kan det få ske utan att någon reagerar? Militärens särställning har blivit så tydlig de senaste två åren. Det militära presenteras som svårt och hemligt, något som »bara vi män kan prata om«. Ingen behöver förklara varför det är nödvändigt med mer och mer resurser. Det måste gå fort och alla vi andra är för dumma för att förstå. Så kan det inte fortsätta. Civilsamhället avkrävs redovisning av varenda spenderad krona och samma krav måste gälla det militära.

»På vägen mot 2050 kommer vi att kroka arm, vi som kämpar för fred, mänskliga rättigheter, klimatet och feminismen.«

Vi har tidigare haft ett civilsamhälle som staten har sett värdet av, men nu har vi en regering som dragit undan mattan. Men det är så civilsamhället byggdes upp från början, utan resurser från staten, så nu får vi börja om med det. Vi måste orka stå kvar. Det räcker långt. På vägen mot 2050 kommer vi att kroka arm, vi som kämpar för fred, mänskliga rättigheter, klimatet och feminismen, och röra oss framåt tillsammans. Vi kommer inte att kapitulera och acceptera att det går åt helvete. Hoppet och kampen ger oss kraft och mening.«

---

»Det feministiska uppvaknandet är ett minne blott«

FANNA NDOW NORRBY

Poddare, programledare och författare till boken Svart kvinna.

I min utopi är alla världens regeringar feministiska. För mig har en feministisk regering en grundlagsskyddad aborträtt. Det finns inget utrymme för könsstympning eller liknande ingrepp som sker mot flickor och kvinnors vilja. Även det ska vara grundlagsskyddat. För att komma dit måste alla politiska partier ha inskrivet i sina stadgar att de är feministiska. Sverigedemokraterna kommer inte att finnas kvar, om vi nu tar Sverige som exempel. Jag vill visserligen inte att min utopi ska vara diktatorisk, alla ska ha rätt att tänka och tycka som de vill, men fascismen går inte att kombinera med feminismen.

2050 är de mellanstatliga relationerna mer respektfulla. Om jag får drömma är Afrika inte längre helt utsuget av världen. I dag är det så många utländska krafter där, inte minst Kina. Och infrastrukturen haltar grovt i en rad afrikanska länder trots att de egentligen är så rika. I Kongo dör människor när de gräver fram material till våra Iphones och det uppmärksammas fortfarande knappt. Jag tänker överhuvudtaget mycket på kapitalismen och sättet vi konsumerar på. Allt som vi tror att vi behöver i form av kläder och teknik kommer från högst tveksamma källor. Om 25 år kommer vi att se tillbaka och fråga oss hur vi kunde stoppa huvudet i sanden inför detta sinnessjuka.

»2050 års man förstår vad sex med samtycke är och han är inte rädd för att stå stadigt i en manlighet som inte är toxisk.«

Männen är feministiska. Vi kan se tillbaka och tänka att vi gav pojkarna de nödvändiga verktygen för att nå dit. Det är svårt att prata om att rädda männen, men vi behöver rädda pojkarna för att de inte ska bli de här söndrande männen. 2050 års man är inte styrd av patriarkatet. Han förstår vad sex med samtycke är och han är inte rädd för att stå stadigt i en manlighet som inte är toxisk. Han får vara människa med alla svagheter det innebär. Våldsvågen vi ser nu kommer att vara över. Vi fostrar inte längre barnmördare.

Det är också en självklarhet att vi lever i två parallella världar, där de vi är på sociala medier skiljer sig från vilka vi är i de mellanmänskliga mötena. Det kräver

en medvetandehöjning. Nu tror många, kanske framförallt unga, att det vi ser på sociala medier är verklighet. Men det är bara verkligt i den världen. Jag tycker inte att alla som lägger upp något på till exempel Instagram måste »erkänna« att de har retuscherat, men många unga fattar inte att saker och ting är trixat med, inte heller i form av fillers och plastikoperationer. Och det kommer bara att bli mer och mer raffinerat. Jag är inte emot det, har aldrig varit en »anti-fillersfeminist«, men 2050 ska alla kunna skilja på »olika verkligheter«.

Det så kallade feministiska uppvaknandet är ett minne blott, vi är alla införstådda med att feminismen gör världen till en bättre plats, vilket vi gemensamt också eftersträvar! Min utopi är intersektionell. Det är en plats där kvinnor, män, ickebinära och transpersoner mår bra.«

»Ett metoo för män«

SELMA BRODREJ

Kulturjournalist och författare till Testosteron, en essäbok om manlighet och växande könsklyftor.

Om 25 år har vi förhoppningsvis kommit till en plats där vi har erkänt och tagit tag i, kanske till och med lyckats hantera, de patriarkala problem som drabbar män. Häromdagen lyssnade jag på ett radioprogram om sexuella övergrepp mot män där en av de medverkande sa att det saknades ett manligt metoo. Vi har ännu inte hört vrålet från män om allt de har utsatts för på en strukturell nivå.

Sexuellt våld är så tabubelagt bland män. Det är fortfarande kopplat till skam och skuld bland kvinnor också, men metoo blev ett sätt för oss att förstå att det är delade erfarenheter. Män kan inte prata om det som ett kollektiv ännu. I min utopi är det en vedertagen sanning att män inte bara är förövare utan också offer för det patriarkala systemet.

Jag tänker också på annat våld som drabbar män. Vi ser det tydligast inom gängkriminaliteten, men inte bara. Att vara kille är att vara konstant medveten om våld. Det behöver inte betyda att man blir utsatt, men jag tror att många män lider av rädslan och vetskapen om det potentiella hotet. Vi skulle må bra av att erkänna det.

Jag tror att det krävs en väldigt karismatisk, vältalig och respektingivande man som startar någon form av rörelse. Det är nog fördelaktigt om det är en man eftersom han då kan prata utifrån egna erfarenheter. Det kanske är ett metoo för män som sprider sig internationellt och blir till en större fråga om mäns rättigheter. Det låter ju absurt att prata om mäns rättigheter, men jag tänker mig en feministisk mansrörelse där man belyser att det finns en struktur som drabbar oss alla. Vi kommer inte att få bort den strukturen bara för att vi har kvinnor i försvarsmakten eller som börshajar. Det behövs en större revolt mot den kapitalistiska, hårda samtiden.

»Även om det bara är få som drabbas direkt sätter det skräck i ett helt samhälle.«

Att hitta språkrören kan bli svårt. Dels för att många män kan tycka att det känns lite töntigt och pinsamt, men också för att man är rädd för kritiken. Mäns rättigheter klingar inte så bra. Jag tror också att det finns en idé om att så länge kvinnor lider mest ska vi inte ens prata om att män lider. Kanske till och med en föreställning om att det är mäns tur att lida nu. Det är fortfarande svårt att ta in, men jag ser fler och fler tecken på att kvinnor går om män.

De klarar sig bättre i skolan och en bra utbildning är helt avgörande i dag. Jag kan bli mörkrädd när jag tänker på att den här gruppen outbildade och ensamma män, som känner sig exkluderade, skulle växa ännu mer. När kvinnor hamnar i svåra situationer blir de inte lika utåtagerande som män. Det säger något om könsroller, om maskulinitet, att de här männen skapar samhällsproblem på ett annat sätt; destruktiva rörelser som kommer att skada oss alla, som en högerradikalisering, men också våldsdåd kopplade till utanförskapet. Även om det bara är få som drabbas direkt sätter det skräck i ett helt samhälle.

Utanförskapet är värst på mindre orter, där välfärden urholkats och där många kvinnor utbildat sig och valt att flytta. I min bok intervjuar jag en incel från Sandviken som har svåra psykiska problem, ett pågående missbruk och som inte klarat gymnasiet. Han blir erbjuden tio timmars KBT. Det kommer inte att lösa något. Vi måste ha kapacitet att ta hand om folk, men det finns en blick på de här männen som misslyckade losers. En attitydförändring och en mycket bättre välfärd är en bra början.«

---

»2050 har vi mammokrati«

JULIANA ALONSO

Kommunikatör och producent i spelindustrin, klimataktivist i Rebellmammorna och ledamot i Klimatklubbens styrelse

Vi kommer att ha en annan syn på status och på vad som är viktigt. Vi har slopat BNP som måttstock på hur lyckosamt ett samhälle är och släppt den patriarkala, västerländska föreställningen om att ständig tillväxt är det enda som räknas.

Istället har vi kriterier där grunden är att vi håller oss inom planetens gränser och samtidigt ser till att människor har vad de behöver för att frodas: Trygghet, mat, rent vatten, bostad, hälsa, möjlighet att utbilda sig, sociala relationer, demokratiska rättigheter, frihet från våld och tillgång till natur. Med de måttstockarna gör vi helt andra val än i dag.

I min utopi har vi också en mycket bredare bild av vad en familj är och ett mer kollektivistiskt sätt att leva tillsammans. Det inte är varje person eller kärnfamilj för sig själv. Både individualismen och kärnfamiljsnormen är ju nya företeelser i ett större historiskt perspektiv. Vi utgår snarare från »en bytanke« och det behöver inte vara en by på landet. Det kan också vara byn i form av ett flerfamiljshus i stan. Vi delar på resurserna, skapar band och tillit till varandra.

»Demokratiska mammokratin bygger på långsiktighet och frågan vi ställer oss är om våra barn också kommer att få ett bra liv.«

2050 har vi »mammokrati«. Det innebär inte att alla är mammor eller att det bara är kvinnor som sitter på ledande positioner, men vi använder oss av arketypen mor i betydelsen »den omtänksamma bäraren av framtida generationer«. Den demokratiska mammokratin bygger på långsiktighet och frågan vi ställer oss är om våra barn också kommer att få ett bra liv?

Det kommer att behövas politiska beslut som gör det svårt att göra fel och enkelt att göra rätt. Skogsägare kan till exempel få ersättning för att vårda skogen genom att plockhugga istället för att kalhugga. Fossila bränslen ska naturligtvis inte subventioneras. Det gör vi däremot med svensk, ekologisk matproduktion. 2050 har vi fasat ut förbränningsmotorn och minskat bilflottan. Cirkulärt är norm.

Jag tror att medborgarråd är en väg framåt för att få med sig folk. I dag finns det superspännande projekt där man samlar ett antal slumpvis utvalda »vanliga människor« från hela Sverige i medborgarråd. Man börjar med kunskap om vad forskningen säger om klimatförändringarna. Man för öppna, ärliga samtal med varandra och olika experter, för att sedan formulera medborgarförslag som kan översättas till motioner. Deltagarna kommer hem med kunskap och nya insikter som de kan dela med andra. Medborgarråd är också ett sätt att återskapa kontakten mellan politikerna och folket de representerar.

Vi måste sluta se oss som kunder och börja se oss som medborgare. Att vara en del av en demokrati är mer än att gå och rösta vart fjärde år, det handlar också om att lägga tid på ett aktivt engagemang. När vi är tillräckligt många går det nämligen inte att ignorera oss. Det handlar om livet, om allt vi håller kärt. En mammokrati för mig är en demokrati som jobbar för allt som vi håller kärt. Och det är klart att vi kan hålla biffen och den stora bilen kär, men i slutändan är det nog – för de allra flesta – viktigare med vänner, familj, att ha ett hem och mat på bordet.«

---

Berättat för Anna Dahlqvist

Illustrationer: Josefin Herolf