Så blev en svart sport vit

Caitlin Clark och Angel Reese lyser på basketplanen. De hade båda stora framgångar i den amerikanska collegebasketen under senaste säsongen 2023/2024. Clark har blivit en nationell favorit och flera amerikanska kändisar har synts i hennes tröja med nummer 22 på ryggen. Angel Reese är också en utomordentlig basketspelare, men har i stället mötts med ilska och hån. Skillnaden mellan dessa två unga spelare?

Caitlin Clark är vit och Angel Reese är svart. Där Clark framställs som en god »all american girl«, utmålas Reese som en hetsig, arg, svart kvinna.

Basket har i USA framför allt setts som en svart sport, och nu när damernas basketligor plötsligt kommit i fokus är det mycket tack vare, eller på grund av, en vit spelare.

Clark blev direkt en mediafavorit och jag kan inte låta bli att tänka att medierna, genom henne, hjälpte till att göra en svart sport vit. Detta resulterade i sin tur i ett enormt lyft i både tittarsiffror och intäkter samt fokus på spelarnas villkor.

Vad vi blir lämnade med är en cocktail med många intressanta smaker. Å ena sidan de rasistiska föreställningarna som får fritt spelrum, men å andra sidan strålkastaren på hur otroligt ojämställda villkoren mellan herrar och damer i de amerikanska basketligorna är.

Allt från usel mat för damerna när de är på turneringar, samtidigt som herrarna äter på femstjärniga restauranger, till träningsmöjligheter och lön. 

Caitlin Clark är vit och Angel Reese är svart. Där Clark framställs som en god »all american girl«, utmålas Reese som en hetsig, arg, svart kvinna.

En stor skillnad från amerikansk idrott jämfört med svensk är att i USA finns i alla fall svarta personer med, både i klubblag och landslag. Sverige har fortfarande en lång väg att gå, och det är en fråga som behöver adresseras på många nivåer.

Länge var Kosovare Asllani den enda i damlandslaget som hade någon typ av migrationserfarenhet. Nu har de blivit fler, med bland andra Monica Jusu Bah, Rosa Kafadji, Zećira Mušović och Madelen Janogy, vilket får ses som positivt, men det finns också en baksida av myntet.

Flera gånger har vi sett hur spelare med annan hudton än vit fått utstå stora mängder hat så fort de gör ett misstag. Ett exempel är engelska Lauren James, ofta sedd som ett fotbollsgeni, så länge hon gör mål. Under VM i Australien och Nya Zeeland 2023, tappade hon humöret och trampade på en liggande nigeriansk spelare.

Osnyggt? Absolut, det röda kortet var givet. Det enorma hat som mötte henne? Helt gränslöst. Hennes tränare i landslaget Sarina Wiegerman gjorde sitt för att lugna ner hatstormen genom att prata om att James fortfarande är ung.

Hatstormar har drabbat James även i hennes klubblag Chelsea, där hennes tränare Emma Hayes på presskonferenser tydligt stått upp och sagt »jag tror att det här har med rasism att göra«.

När Megan Rapinoe, en av det amerikanska fotbollslandslagets största stjärnor, stred för att damerna, med fyra världsmästartitlar och fyra OS-mästartitlar under bältet, skulle få lika lön som sina landsmän, vars sportsliga framgångar i princip är obefintliga i jämförelse, gjorde hon det inte för sig själv, utan för sporten.

För de unga tjejerna som vill utöva en sport de tycker är kul, för de som vill bli bäst i världen, men också för de som gått före. 

Ett misstag på planen kan resultera i en rasistisk hatstorm.

Det är också samma Rapinoe som under VM 2016 satte ett knä i marken i solidaritet med NFL-spelaren Colin Kaepernick och kampen mot rasism och polisbrutalitet. Hatet hon fick motta som en »förrädare« beskriver hon i sin självbiografi, som en kraft hon aldrig hade kunnat förutse.

Men hon fortsatte med sin tysta protest, bland annat för att hon upplevt fotbollen som väldigt vit, och hon ville vara en del i en förändring.

Det är som att en som åskådare vaggats in i en tro om att »men nu är väl alla ombord och förstår att damidrott är värt nåt«. Men tyvärr, en ordförande för ett lands fotbollsförbund kan sexuellt ofreda en nybliven världsmästare för alla att se, ett annat lands förbund kan vägra att betala sina spelare lön över huvud taget, ett misstag på planen kan resultera i en rasistisk hatstorm.

Motstånd behövs fortfarande. 

Alle Eriksson är förläggare och skribent.