Så tuktas sexualiteten

Jag känner igen det från kulturjournalistiken: Motståndet mot att räkna antalet kvinnor och män man väljer in. Samma argument hörs från teaterfolk som från redaktörer, reportrar och recensenter. Att räkna är plakatpolitiskt, okonstnärligt och ja, så jävla ointressant.

Till och med det ganska modesta förslaget om 40 procent av endera könet på och bakom scen i förra årets statliga utredning, »Plats på scen«, väckte debatt.

Men det är inget annat än orättvist att bara en liten minoritet av Sveriges teaterchefer är kvinnor. När jag räknar igenom de senaste föreställningarna på några av landets större scener innehåller de nästan alltid fler manliga skådespelare än kvinnliga.

Räkning är mest bara ointressant för de män som vant sig vid att bli inkvoterade och tilldelade resurser. För att slippa tänka på rättvisan – och kunna behålla illusionen om den egna positionen som objektiv och rättmätig – griper man efter argument som inte låter sig plockas isär.

––––––

I genusvetaren Vanja Hermeles rapportbok »I väntan på vadå?« (2007) svarar Dramatens scen Elverkets konstnärliga ledare Stefan Larsson på frågan »vad är din inställning till jämställdhet?«: »Alltså jag avskyr politiska direktiv (…) Min reaktion blir alltid instinktiv. Och den tycker jag att jag som konstnär ska få ha.«

Magkänslan, instinkten – den där mystiska urkraften är ett manligt privilegium. När jag lite vagt frågar Petra Brylander, konstnärlig ledare vid Malmö dramatiska teater (hon delar chefsposten med Jesper Larsson) om situationen som kvinnlig chef, säger hon: »Som ung manlig teaterchef är du ett geni, men det finns inga kvinnliga genier. Själv är jag dessutom skådespelare, det är som att komma från verkstadsgolvet«.

––––––

Det är den praktiska kvinnliga chefen, mot den konstnärlige manlige chefen. Vi kan bara vara säkra på att bäste man verkligen har vunnit den höga positionen om han är en man. Argumentationen är infernalisk.

Jag har inte sett några av Stefan Larssons föreställningar, så jag vet inte hur just han praktiserar sin hållning, men hans argument är inte otypiska. Om man drar idén om konstnärlig frihet som en fråga om att få vara intuitiv till sin spets, så hindrar den en seriös diskussion om makt. En sådan diskussion kan ju inte sluta där känslorna tar vid – det är snarare där den börjar på allvar.

När vi »är oss själva« och »går på magkänsla « återspeglar vi alltför ofta bara samhällsnormer vi omedvetet internaliserat, och de är ofta inte alltför radikala. Att falla tillbaka på instinkt när det bränner till är därför en konservativ hållning.

Idén om »magkänsla« och »spontana val« får alltså inte bara konsekvenser för rättvisa mätt i andelen kvinnor och män, och resurstilldelning. Den påverkar också innehållet i vad vi får se på teatern – inte minst hur kön och sexualitet gestaltas.

––––––

En stereotyp för kvinnors åtrå är till exempel gesten att grabba tag i mannens hand och trycka den mot det egna könet.

Och när man i största allmänhet låter kvinnor både vara naknare och yngre (på det senare finns det statistik) än männen på scen, bygger man slentrianmässigt in ett ojämlikt maktförhållande, utan att pjäsen nödvändigtvis handlar om just det. Publiken får se kvinnor gestaltas – ja i sin nakenhet undermineras – genom en traditionell, manlig blick.

Dithän leder magkänslan, för så har vi vant oss vid att kön gestaltas.

Vilket inte – och detta är viktigt – betyder att vi känner igen det från verkligheten. Igenkänningen härrör minst lika mycket från åratal av gestaltningar på teatern, i filmen, litteraturen, reklamen och massmedia. Inte så värst progressivt och självständigt, med andra ord.

––––––

Vad gör teatern åt det här? Just nu pågår ett projekt på landets fyra teaterhögskolor som heter just »Att gestalta kön«. Projektledare är Gunilla Edemo, som också arbetade med utredningen Plats på scen. Ett syfte är, berättar Gunilla Edemo, att »studenterna ska kunna göra medvetna konstnärliga val i hur de gestaltar kön och sexualitet«. Hon understryker att det inte nödvändigtvis innebär att bryta med en könsstereotyp – men den ska vara resultatet av ett val, inte av vana.

Konventionens makt är stor, och inte bara är kvinnorollerna traditionellt färre, de är ofta annorlunda konstruerade än mansrollerna. Petra Brylander talar om hur »männen så länge har framställts som komplexa – fula, vidriga men ändå ömkansvärda, älskvärda men ändå misshandlande liksom«, medan kvinnor inte tillåtits lika många dimensioner.

Jörgen Dahlqvist, som är konstnärlig ledare på frigruppen Teatr Weimar i Malmö, beskriver det som att »en kvinna får vara hela mödraskapet eller hela dotterskapet«.

I våras satte Jörgen Dahlqvist upp en egen enaktare om kärleksrelationen mellan en äldre, kvinnlig och en yngre, manlig soldat i Irak. Det visade sig oväntat svårt att etablera kvinnan som den starkare, mer erfarna krigaren. Efteråt fick han höra att det intressantaste var hans blick – på mannen, kvinnan, den amerikanska underklassen: »jag f ck stå till svars inför mig själv (…) och det var extremt bra«.

––––––

På Teatr Weimar diskuterar man alltså magkänslan, de val man gör. Rafael Pettersson och Linda Ritzén spelade nyligen Orestes och Elektra i pjäsen Elektra revisited. Tillsammas med Jörgen Dahlqvist som skrivit och regisserat talar de om att gestalta en situation, hellre än att förklara individernas motiv och psykologi på scen. Att förskjuta fokus från identiteten hos den som agerar till själva handlingen och språket ställer nya krav på skådespelarna. Och det kan bryta upp kön och könsstereotyper. Man adresserar dem indirekt, genom att från början upplösa identitets och rollfixeringen.

Petra Brylander ställer sig undrande inför det strikta realismtvånget på teatern. Varför ska invandrare spela invandrare, Julia vara liten och mörk och fröken Julie en spröd liten dam? »Jag förstår inte varför man inte bryter det där. Suzanne Osten har gjort det i alla år på Unga Klara«, säger hon.

Själv har hon varit gravid på scenen, fast rollkaraktären inte var det.

Fiktionen, själva föreställningsförmågan hos både publik och ensemble, ligger ju på något sätt i teaterns väsen. Lars von Trier åskådliggjorde den på film när han lät hela scenografin bestå av vita markeringar målade direkt på golvet i »Dogville«. Kan man göra så, borde man också kunna utmana ingrodda föreställningar om vad som är rättvist och realistiskt.

Mot slutet av Elektra revisited på Teatr Weimar byter skådespelaren Rafael Pettersson roll från Orestes till syskonens mamma Klytameistra. Det sker utan åthävor: Han drar på sig en pälsjacka och när han vänder sig om tilltalar Elektra honom med »mamma«.

Jörgen Dahlqvist säger att rollbytet ingår i hans idé om att arbeta med många fiktionslager. Men det handlar också om att lita på teaterns språk: »Hon kommer in och säger ›mamma‹, och där är det. Det är så fint på teatern, det behövs ju bara det. Säger man ›mamma‹ så är det mamma«.

Malin Krutmeijer
frilansjournalist och producent på radioprogrammet Obs i P1

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2007)