Säg inte nej?

Som kvinna får du tidigt höra hur viktigt det är att säga nej om en man försöker ta sig friheter med din kropp. Du får höra att om någonting ändå händer, kommer du att få frågan om du verkligen sa nej. Detta nej är uppenbarligen av stor betydelse, och så länge nejet inte har uttalats verkar det underförstådda svaret vara ja. När våldtäktsfall uppmärksammas i media diskuteras ibland till och med huruvida ett nej räcker för att en man ska kunna anses ha förstått att en kvinna inte vill ha sex – utöver detta krävs ofta att det förekommit fysiskt motstånd. I teorin låter det kanske inte som orimliga krav, men forskning vittnar om motsatsen.

Vi tänker oss följande scenario: Två vänner diskuterar hur veckan som kommer ser ut och den ena föreslår att de ska ses för att äta middag. Den andra blir då tyst i en sekund och säger sedan: »Mmm gärna, men jag har så himla mycket att göra i veckan…«. Att den tillfrågade personen här försöker säga nej på ett snyggt sätt verkar rimligt, och det är så här vi vanligtvis avböjer saker. När vi vill avböja något använder vi ofta en eller flera av följande strategier: vi tvekar och pausar, vi »eh«:ar och »hm«:ar, vi säger »det vore jättekul, men…«, vi kommer med förklaringar och ursäkter, vi säger att vi vill, men inte kan. Och ändå förstår de vi talar med att vi menar just »nej«.

»När vi vill avböja något använder vi ofta en eller flera av följande strategier: vi tvekar och pausar, vi ’eh’:ar och hm’:ar, vi säger ’det vore jättekul, men…’«.

Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns högskola, förklarar varför vi lindar in nejet.

– Om vi sa nej på en gång skulle det uppfattas som oartigt, och kanske hotfullt. Det upplevs helt enkelt som onormalt, eftersom det går emot de artighetsregler som vi vanligtvis följer. Det vi behöver veta för att vi ska kunna fortsätta umgås är till exempel varför någon säger nej till en inbjudan.

Så i stället för att tvinga en samtalspartner att ställa frågan varför vi inte vill eller kan, förklarar vi alltså ofta direkt, och på det viset undviker vi det så hotfulla nejet. De strategier som räknas upp ovan har uppmärksammats inom den forskningsgren av språkvetenskapen som kallas för samtalsanalys, där forskaren spelar in och transkriberar samtal för att kunna analysera dem på detaljnivå. Samtalsanalysen har bland annat kunnat visa att vi i regel föredrar att någon accepterar framför att den avböjer en inbjudan, ett förslag eller erbjudande. Ett ja kan därför ges utan omskrivningar (ja, jättegärna!) medan ett nej tenderar att lindas in. Detta för att inte riskera att personen som kommit med förslaget ska »tappa ansiktet«. Enligt Milles skulle vår sociala samvaro bli mycket kantigare och det skulle bli svårare att umgås om dessa sociala konventioner inte fanns. Personer som inte följer dem uppfattas ofta som knepiga eller socialt inkompetenta.

I den vetenskapliga artikeln Doing Feminist Conversation Analysis skriver Celia Kitzinger, brittisk professor i psykologi, om ordet nej i samband med det som på engelska kallas för date rape. Hennes analys bygger på en undersökning i vilken unga kvinnor fått berätta vad de skulle säga, eller vad de sagt, för att avböja sex. De som varit med om sexuella övergrepp säger att de själva tycker att de kanske borde ha sagt nej tidigare eller tydligare, men att de inte velat »såra killens känslor«. De flesta verkar alltså ha uppfattningen att om en person inte vill ha sex, förväntas den säga nej på ett tydligt sätt och i ett tidigt stadium.

»Ett ja kan därför ges utan omskrivningar (ja, jättegärna!) medan ett nej tenderar att lindas in. Detta för att inte riskera att personen som kommit med förslaget ska ’tappa ansiktet’.«

Trots detta verkar få göra just så. Kitzinger tar apropå detta upp en rörelse som sysslar med vad som på engelska kallas för refusal skills training. I korthet går det ut på att lära unga kvinnor att »bara säga nej« (just say no) när de inte vill ha sex. Inga förklaringar, inga ursäkter – BARA nej. De som inte klarar av det tillskrivs bland annat en låg självkänsla, trots att detta direkta sätt att säga nej faktiskt är väldigt ovanligt. Kitzinger drar därför slutsatsen att om det är svårt att ge klara, direkta, entydiga nej i sexuella situationer kanske det kan vara för att vi i alla andra sammanhang inte säger nej på det sättet. Karin Milles påpekar att sexuella situationer på detta vis inte är annorlunda än alla andra sammanhang där människor interagerar.

– Kanske kan det till och med vara jobbigare att säga nej i sexuella sammanhang än i andra. Att vi inte ska säga nej handlar ju inte bara om social kompetens, utan också om att vi inte ska såra varandra.

Och är det någonting som är jätteknepigt så är det ju att bli nobbad. Ju närmare sängkammaren en har kommit, desto mer hotande är det naturligtvis att säga nej.

»Ju närmare sängkammaren en har kommit, desto mer hotande är det naturligtvis att säga nej.«

Tack vare sociala färdigheter och erfarenheter förstår vi alltså att »kanske senare… och »jag gillar dig, men…« faktiskt ofta betyder just nej. Enligt Celia Kitzinger påstår våldtäktsmän och sexualförbrytare som säger att de inte har förstått ett »inlindat« nej i samma andetag att de är cultural dopes – i sammanhanget personer som saknar vissa sociala färdigheter och inte kan läsa av andra människor. Karin Milles håller med om detta.

– Om vi är någorlunda fungerande socialt förstår vi i de flesta fall de här sakerna, helt omedvetet uppfattar vi signalerna. Men däremot tror jag att vi alla kommer i situationer där vi struntar i, negligerar eller »inte hör« det, för att vi så gärna vill.

För vissa personer kanske en sådan situation handlar om att vilja bjuda någon på middag och vägra ta ett nej, medan det för andra kan leda till sexuella övertramp. Oavsett vad går det att dra slutsatsen att det alltså ofta inte handlar om missförstånd, utan helt enkelt om egenintresse och en vilja att missförstå. Enligt Kitzinger bidrar uppmaningarna om att »bara säga nej« till att vi låter de som påstår sig inte förstå sätta agendan. Hon anser det kontraproduktivt att kräva särskilda konversationsstrategier i sexuella sammanhang än i alla andra. Karin Milles håller med.

– Det kan göra att de lite mer finstilta och vanliga sätten att säga nej ifrågasätts. Det faller en väldigt tung bevisbörda på offret inom våldtäktssammanhang, och på att man ska visa att man varit väldigt, väldigt tydlig, trots att vi i alla andra sammanhang klarar av att komma överens om vad vi vill och inte, utan att vara tydliga.

Text Emelie Olsson

Språkvetare och frilansskribent

Bild Emelie Gårdeler