Respekt tack – inte gaygalor
Huvudpersonen Clara ser kärnfamiljen rämna och börjar pussla ihop en ny identitet – som lesbisk. Journalisten Kristina Hultman har skrivit en självbiografiskt inspirerad roman. Clara funderar över frågor som ”Vad är internaliserad homofobi?”
Vad har den internaliserade homofobin inneburit för din komma ut-process?
– Att bli lesbisk var aldrig nåt alternativ för mig när jag var runt 20. Jag tänkte att som flata är man ensam och barnlös. Jag hade en stark barnlängtan och på 1990-talet fanns ju inte möjligheten till insemination. För mig var lesbiskhet förknippat med ett liv i lidande. Det hade trummats in av Hollywood och det påverkade mig väl undermedvetet.
– Idag kan jag känna mig arg över att den internaliserade homofobin fördröjde så mycket i mitt liv, men jag blir lika förbannad när jag tänker på hur andra kvinnor har det idag. Kvinnor i 60-årsåldern som kanske aldrig har kunnat komma ut.
Du skriver att ”kampen för människors grundläggande rättigheter inte bara handlar om medkänsla utan om respekt”. Vilka konsekvenser får det?
– Det odlas en rätt självgod självbild bland många heteros, gärna kryddad med lite gay-gala-kultur, ”titta här vad vi är fördomsfria”. Visst kan Annika Lantz få skoja till det, men respekt är en annan sak.
– Respekt handlar om att heterosamhället måste ta till sig ny kunskap och se att identitetspolitik är viktigt. Inte bara avfärda frågorna som navelskådande, som jag såg Yvonne Hirdman göra på tv häromdagen. Tidigare räckte det att tala om kvinnor och män, men så är det inte längre.
Vilken är den största utmaningen för hbt-rörelsen idag?
– Religionen blir nästa stora fajt. Många homos i Sverige idag måste förhålla sig till vad de religiösa ledarna säger eller inte säger. Men det är minerad mark, eftersom så mycket av motstånd mot hbt-rättigheter kommer från konservativt muslimskt håll.
Rasmus Malm
Foto: Marco Alar
Kristina Hultman sitter i Ottars redaktionsråd.
