Religiösa röster för förändring

Marina Mahathir har ägnat sig åt politisk aktivism i decennier och fått flera internationella utmärkelser. Nu arbetar hon i Musawah, en »global rörelse för jämställdhet och rättvisa i den muslimska familjen« och i den malaysiska partnerorganisationen Sisters in Islam.

Båda organisationerna fokuserar på religiös lagstiftning och rättstillämpning, och jobbar utifrån en trosbaserad grund.

– Det är ineffektivt att använda sekulära argument, för då avfärdas vi som motståndare till islam. Om vi inte tar plats i den religiösa debatten hörs bara konservativa röster, säger Marina Mahathir, som beskriver sig som »progressiv muslim«.

Hon påminner om att religionen påbjuder rättvisa och att inte göra skada, och om mångfalden inom islam.

– Malaysia förbjöd till exempel misshandel inom äktenskapet för länge sedan. Det tjänar som exempel i andra länder. För att få bort barnäktenskapen pekar vi på Indonesien. Om de kunde förbjuda dem, varför kan inte vi?

Indonesiens förbud mot barnäktenskap kom år 2019 efter en fatwa, ett religiöst utlåtande, från världens första helkvinnliga islamiska konferens som Musawah var med och organiserade. I Malaysia är åldersgränsen för att gifta sig 16 år för flickor och 18 för pojkar. Hittills har bara en av 13 delstater totalförbjudit barnäktenskap.

– I andra delstater är det lätt att få undantag, så att man kan gifta sig med någon som är yngre än 16 år. Vi försöker få fram hur skadligt det är för att få stopp på det, säger Marina Mahathir.

Hon berättar att motståndare försöker framställa henne och andra aktivisters röster som irrelevanta genom att kalla dem för »västagenter«, okunniga om islam och moraliskt tvivelaktiga med sina bara huvuden. Sisters of Islam har dragits inför domstol av religiösa auktoriteter som vill tvinga dem att ta bort »islam« från namnet. Efter flera års processande nåddes en stor seger: Nu har högsta domstolen avgjort att tvisten ska prövas i den civila konstitutionsdomstolen, inte i shariadomstol. Det är en stor seger, säger Marina Mahathir, men konstaterar samtidigt att rättsprocessen tar resurser från annat.

– Det är ett elände att dras med. De vill störa oss och hålla oss sysselsatta och rädda, säger hon.

Sisters of Islam driver en telefonlinje dit kvinnor vänder sig med frågor om till exempel skilsmässa, vårdnad, underhåll och vad de kan göra om de blir våldtagna av sin man. De får råd om hur de kan argumentera i shariadomstolarna.

– Det finns stora behov som inte tillgodoses av någon annan än oss, säger Marina Mahathir.

Hon arbetade tidigare i många år med hiv-prevention och ser att arbetet för att förebygga hiv försvåras av religiösa krafter.

– Nu anses fri försäljning av kondomer uppmana till utomäktenskapligt sex så det har blivit förbjudet, men viruset bryr sig ju inte om det, säger hon och suckar.

– Så det är bara att tjata om påbudet att inte orsaka skada, igen. Det är tröttsamt och urtråkigt, men vi fortsätter.

---

»Jag har lyssnat mycket på mina döttrar«

José Luis Riccardo

»Jag är katolik, men jag är inte här för att försvara min religiösa övertygelse«, sa José Luis Riccardo i debatten i parlamentet.

Den 30 december 2020 legaliserades abort i Argentina, trots hårt motstånd framför allt från kyrkan. I kongressen använde flera politiker religiösa argument. De få katolska ledamöter som röstade för lagen sa att de var emot aborter, men att de som ändå görs ska vara säkra för att rädda gravidas liv.

Då ställde José Luis Riccardo, i rutig slips i aborträttsrörelsens gröna färg, religionen helt offside: »en personlig övertygelse ger ingen rätten att tvinga andra medborgare att göra något mot sin vilja«.

Så hur har han, till skillnad från andra troende politiker, kommit att driva en sekulär agenda? Han skrattar lite, säger att han är formad av den akademiska världen, där han fortfarande verkar som fysiker.

– Jag tror att en stat måste ha utrymme för en mångfald av åsikter. Det är en utmaning för oss politiker att skilja på den anonyma medborgaren som vi representerar och de åsikter som vi, eller de som utövar inflytande på oss, har som individer.

När kongressen röstade om att legalisera abort sist, år 2018, fick José Luis Riccardo tusentals aggressiva sms, de flesta från religiösa motståndare.

– Runt en tiondel innehöll hot, allt ifrån att de bibliska plågorna skulle hemsöka min familj till att någon skulle döda oss. Då fick jag ha livvakt ett tag. Den här gången har det varit mycket lugnare. Jag är inte rädd, säger han.

Präster har hotat politiker som röstade för den nya abortlagen med uteslutning ur kyrkan, men det har hittills inte skett. Sedan omröstningen har José Luis Riccardo bara deltagit i en gudstjänst via video, när barnbarnet konfirmerade sig. Han tänker inte bikta sin röst för abortlagen.

– Jag har inte tänkt tanken. Jag ser det inte som att jag gör något emot min religion.

Katolska kyrkans inflytande över politiken i Argentina har alltid varit starkt, men nu ser han även frikyrkorna flytta fram sina positioner.

– Jag respekterar deras sociala arbete och besöker alltid kyrkorna i mitt valdistrikt under valkampanjen. De tar emot mig väl och har hållit förbön för mig. Nu vill de ha in sitt folk i kongressen, bland annat för att få inflytande över utbildningspolitiken. Jag hoppas inte de lyckas, säger han.

Skolans sexualundervisning är ett annat konfliktområde i Argentina, vid sidan av abortfrågan. Lärare har rätt att samvetsvägra och föräldrar kan hålla sina barn utanför. José Luis Riccardo har drivit på i flera år för att undanröja hindren för elevernas rätt till ämnet.

Han tycker att religionen ska hållas i den privata sfären. Själv har han lärt sina barn katekesen – och lärt sig av dem.

– Jag tar sällan med mig jobbet hem, men i abortfrågan har jag lyssnat mycket på mina döttrar och deras vänner, deras solidaritet med kvinnor med mindre resurser och rätten för var och en att välja sitt liv.

---

»Jag är förvånad över hur många ortodoxa som visar stöd«

Abby Stein

För nio år sedan lämnade Abby Stein det strikt religiösa, könsseparerade chassidiska livet utan tillgång till medier eller internet för att studera på college.

När hon kom ut som kvinna på sin blogg tre år senare fick inlägget 20 000 klick första dagen. Teve och tidningar började ringa. Snart blev hon igenkänd på tunnelbanan.

– Jag insåg att det öppnade möjligheter, att jag hade en unik och intressant historia. Från en chassid i skägg och svart rock blev jag en tjej i ärmlös klänning. Det var obehagligt att mitt privatliv försvann, plötsligt stod det vem jag dejtade på Wikipedia. Men jag såg chansen att nå ut och påverka.

De senaste åren har Abby Stein hållit över 500 föreläsningar för religiösa samfund, politiska grupper och hbtqi-organisationer på sex kontinenter. I New York driver hon Sacred Space, en religionsövergripande gemenskap för kvinnor och ickebinära som lämnat sina religioner eller arbetar för förändring inifrån.

När hon leder bön som rabbin blandar hon in egna idéer.

– Där jag kommer ifrån skulle det ses som hädelse, men att ändra och omtolka är det mest judiska som finns. Judendomen har alltid utvecklats. Ritualerna i Talmud är väldigt olika dem i Bibeln. Det är inte bara okej att välja ut de delar vi vill ta med oss utan, det är faktiskt underbart.

Tre av fyra judiska församlingar i USA välkomnar hbtqi-personer, enligt Abby Stein. De flesta av dem är liberala.

– Det finns till och med några små ortodoxa församlingar. Dit hänvisar jag dem som vill försöka vara både trans och ortodoxa, men jag säger till dem att det blir svårt. Bland ultraortodoxa är det helt omöjligt, säger Abby Stein.

Hon berättar att chassider hör av sig med dödshot eller säger att de ber för att hon ska dö.

– Nu talar de åtminstone om oss. När jag var barn trodde jag inte det fanns någon som jag. Chassidiska barn som växer upp i dag vet att det finns transpersoner. Jag är förvånad över hur många ortodoxa som också visar stöd, även om det är i hemlighet.

Som utbildad rabbin kan Abby Stein diskutera med religiösa auktoriteter enligt deras egen logik, och hon för löpande samtal med några.

– En chassidisk rabbin som jag pratar med sa i början att det är helt omöjligt att acceptera transpersoner. Nu förstår han att hindren inte finns i religionen, utan i chassidisk kultur. Det är ett framsteg. Det går att hitta sätt att acceptera hbtqi-personer för den som vill.

Abby Stein har återfått kontakten med ett par av sina tolv syskon och några kusiner, men inte med föräldrarna. Med chassidismen lämnade hon också kvinnan hon gifte sig med vid 19 års ålder och sonen som är snart åtta år. Hon vill inte prata om sonen mer än att hon älskar honom, träffar honom och att han är kvar inom gruppen.

– Jag hade inget val på den punkten.

---

»Om vi attackerar sluter de sig«

Hendrica Okondo

Som programchef för Women’s Rights and Empowerment Partnership in Africa (Wrepa) jobbar Hendrica Okondo på alla nivåer, från landsbygden i västra Kenya till Vatikanen, för att flickor och kvinnor ska få tillgång till utbildning och sexuell och reproduktiv hälsa.

– Religionen genomsyrar samhället på landet. Staten är väldigt svag här och det är församlingarna som står för hälsovården, säger hon.

De religiösa klinikerna på den kenyanska landsbygden utför inte aborter, men ett stort framsteg är att många inte längre avvisar dem som söker vård för komplikationer efter osäkra ingrepp.

– Retoriken är hård högre upp, men på lokal nivå finns viss förståelse och medkänsla, säger Hendrica Okondo.

Hon använder ordet medkänsla kanske femtio gånger om dagen. Genom att nöta det och Bibelns kärleksbudskap, barmhärtighet och nåd vidgar hon gränserna för det möjliga.

Hon försöker etablera idén att flickor har rätt att själva fatta beslut om sina liv.

– Det är kyrkorna okej med så länge det handlar om rätten till utbildning eller ekonomiska rättigheter. När det gäller reproduktiva rättigheter blir det svårare. Prästerna säger att de inte kan gå emot religionen, fast ibland säger de att vi ska göra det vi måste, bara de slipper få veta det.

Katolska kyrkan rekommenderar säkra perioder som preventivmetod. Orealistiskt för alla som inte kan förhandla när de ska ha sex. På Wrepas mötesplatser kan flickor och kvinnor utbyta erfarenheter, få stöd och hänvisas till kliniker där de kan få preventivmedel och även aborter. Wrepa gör också allt för att flickor ska få utbildning.

– Jag säger till familjerna att brudpriset för en tonårsdotter inte räddar dem på lång sikt, men att det blir en stor förbättring för hela familjen om hon går klart skolan och läser vidare. Jag och mina döttrar växte upp här och gjorde det. Deras döttrar kan också, säger Hendrica Okondo.

Ett stort problem som hon möter är att religiösa skolor ofta slänger ut flickor som blir gravida, eftersom de anses ha dåligt inflytande. Ibland går det att övertala rektorn så att eleven kan få gå kvar, men lärarna behandlar dem ofta ändå illa.

– Då betalar vi in dem på en mer förstående skola, säger Hendrica Okondo.

För några år sedan höll hon tal i Vatikanen för flera katolska hjälporganisationer. Hon talade om hur tron kan vara en stärkande kraft i mångas liv, men också om flickor som dör därför att de nekas hälsovård av påstått religiösa skäl. Hon sa att kyrkan måste ta avstånd från dem som missbrukar Guds ord för att befästa patriarkatet.

– Om vi attackerar dem sluter de sig, men kommer vi med väl underbyggda argument så tänker de om. Det krävs väldigt mycket tålamod. 

Kinga Sandén är frilansjournalist.

---

LÄS MER:

SERIE: Den helige anden i Barnkanalen

Skamfylld lust

Kärlek över religionsgränser