Recension: ”Having a blonde moment”
Kristina Lindquist ser en intelligent konsertmonolog om makt, autencitet och rörelsefrihet.
Den blonda svensken föddes först i slutet av 1800-talet. Konstvetarna Jeff Werner och Tomas Björk beskriver i en ny bok hur det svenska då gick från att ha varit något som bars kulturellt, i till exempel språk och kläder, till att bli en del av kroppen. Det svenska begravdes i huden, håret, ögonen, och vad som kom sedan vet vi: Skallmätning, tvångssterilisering och världens första rasbiologiska institut, och det i ett land som sedan länge göder en självbild av genuin antirasism. Och den konstruerade sanningen om Sveriges ursprungliga ”renhet” lever av allt att döma vidare.
I den aktuella föreställningen ”Having a blonde moment” dissekeras det blondas dubbla status i våra dagar; som bärare av hegemonisk vithet liksom av en trashig och dumförklarad sexualitet.
I ”Having a blonde moment” dissekeras det blondas dubbla status i våra dagar; som bärare av hegemonisk vithet liksom av en trashig och dumförklarad sexualitet.
Bakom manus står dramatikern Nasim Aghili, som tidigare bland annat gjort ”Here/här” och i sommar är aktuell med den antinationalistiska kabarén ”Europa Europa” tillsammans med The Knife. Skådespelaren Johanna Skobe har iscensatt och spelar själv i föreställningen, som antagit krogspelningens konventioner: ”Ni får applådera, samt dricka medhavd dryck.” Även publiken uppmanas att ikläda sig den uppfunna blondhetens märke, och blir som ett platinafärgat perukhav både medspelare och motståndare i salongen. Genom discodängor och sagor rör vi oss sedan genom klassiskt ruttna blondinskämt, nymoderat egoboosting samt öppen och dold rasism som leder rakt mot mänsklighetens slutstation.
Det ska nämnas att föreställningen har sina brister. Den bär i vissa delar på en vaghet som går att känna igen hos Aghili; referensytor lämnas tomma i ett estetiskt val som väcker känslan av att något saknas, att en rörelse inte tagits ut i sin fulla längd. Skobe förtrollar publiken, men tappar stundtals i pondus och tempo. Med detta sagt är det bara att konstatera att ”Having a blonde moment” är en intelligent och oroande konsertmonolog om makt, autencitet och rörelsefrihet. Och en scenisk uppgörelse som både kräver och förtjänar en större publik.
Text: Kristina Lindquist
