Recension: ”Eesvensson, Eesvensson”

Om ni inte har varit där: Audiorama är ett fantastiskt rum. En köttig organism av ljudapparatur sänker sig ner över publiken och låter röster komma från olika platser i den lilla salen, som på samma gång känns djupt fridfull och svårt klaustrofobisk.

Sonen: ”Jag har träffat en tjej.”
Dottern: ”Det har jag också.”
Mamman: ”Det är röd paprika i salladen.”

I Nasim Aghilis senaste verk utforskas den arketypiska medelklassfamiljen som arena för infrusna känslor, inövade repliker, långa desperata tystnader och inte minst ett oändligt tolkningsföreträde. Familjen Svensson, en heterosexuell föräldrakonstallation med två vuxna barn på besök, delar en måltid och en plågsam konversation utan kontakt. Här finns istället drivor av tvärsäkra utsagor om hur ”de andra” har det, i Egypten, Sydamerika och utanför husets själva väggar. In i det här rummet släpps de andra aldrig. En frigörande utandning får vi inte höra förrän sonen, ”Svenne”, avslöjar att han ska…. renovera badrummet. Lyckan! Gemenskapen!

Med utsökt precision i anding, pauser och raspig trötthet gör särskilt Ellen Nyman en lysande insats som mamma ”Svea”«

”Eesvensson, Eesvensson” är ett hörspel med starka inslag av rumslighet, där publiken uppmanas att röra sig bland stolar, ett omkullvält bord och skulpturer som kravlar sig fram över situationen som rosa, oroande bältdjur. Men det är skådespelarna och deras röster som lyfter verket. Med utsökt precision i anding, pauser och raspig trötthet gör särskilt Ellen Nyman en lysande insats som mamma ”Svea”, en skör Lena Endre-gestalt vars funktion är att ständigt hålla ihop, ständigt släta över, och som ägnar sig åt egna normbrytande äventyr utan att greppa dess politiska analogier.

Främst är ”Eesvensson, Eesvensson” dock ett antirasistiskt verk – ett som ställer blick, kropp och normalitet på ända och utmanar rådande hegemonier kring vilket raster som ska läggas över offentligheten. Att sådant kan provocera känner vi till. Tidigare i veckan kunde SVT:s Kulturnyheterna rapportera att regissören Baker Karim på kort tid hade fått ta emot 10 000 hatmejl efter att ha gått ut i media och presenterat projektet Black List – en lista med som tagits fram för att synliggöra svarta kulturarbetare.

Med ”Eesvensson, Eesvensson” gör Nasim Aghili, tillsammans med Björn Karlsson, ett rasande, och samtidigt sofistikerat, inlägg i den pågående svenska integrationsdebatten. I en tid där det sällan eller aldrig råder något tvivel om vem som förväntas anpassa sig till vem är det oerhört angeläget.

Text: Kristina Lindquist