Rapstjärnorna har slutat bygga kropp

De svenska rapstjärnorna blir mindre och mindre. Inte bara till åldern. De blir även tanigare. Smalare. Mindre gymmade. 

Långa, gängliga tonårskroppar svajar omkring i dyra funktionskläder, sneakers och designermössor för tio lax. Med tighta jeans på långa, smala ben och stora, bylsiga, glansiga dunjackor på överkroppen.  Ibland ser det ut som att de ska tippa. 

Den hiphop som dominerat de svenska topplistorna under lång tid kallas ofta »gangsterrap«, en försvenskning av den amerikanska genren »gangsta rap«. Musikens innehåll – stötande och provokativa texter om livet som gängkriminell – har alltid varit en del av den globala hiphopens tematik. 

Genren beskylls ofta för att vara ultramaskulin. Och även om det finns framgångsrika kvinnliga rappare i genren (i alla fall internationellt) så är musiken och gängkriminaliteten den beskriver en extremt manlig värld. 

»I den nya generationen ligger inte våldskapitalet under ytan, i kroppen, utan är uttalat. Det är ett tema många rappare använder i texter: att man bär pistol i stället för att gå till gymmet.«

I debatten om den svenska gängkriminaliteten diskuteras ibland hur man ska få unga att undvika den kriminella banan. Någonstans i den diskussionen skymtar ibland även ett samtal om manligheten.

Extrema mansideal ligger bakom gängkriminaliteten, hävdar vissa. Jari Kousmanen, professor i socialt arbete, talar om en »kompensatorisk manlighet«. Han menar att unga killar skapar »alternativa kompensatoriska manliga strategier« för att ta sig framåt i gängen, när man misslyckats med just det i andra delar av samhället. Våldskapitalet som finns inbyggt i en traditionell mansbild ger här makt och framgång.   

Men det är alltså något som förändrats. Spinkigheten. Själva kroppsformen är ny. För femton år sedan var genren full av rappare som byggde stora kroppar med tunga lyft i gym.

Vid intervjuer med äldre kriminella i dag möter jag liknande kroppar. Någon som »byggt« och »bulkat« för att bli stor. När jag själv släpar mig till ett gym i förorten där jag bor händer det att jag hälsar på någon från den här generationen. Då handlar artighetsfraserna ofta om att den andra ser just »stor« ut.

Så skulle ingen säga på innerstadens tidningsredaktioner där jag jobbar. Här odlar de medelålders männen snarare ett slags vinthundsideal: fårad och benig, alltid redo för ett maratonlopp. 

Den nya vågens rappare är inte spinkiga som renlevnadsmänniskor, utan som förvuxna tonåringar. Någon som inte äter så bra. I bland kan de ändå se märkligt fyrkantiga ut.

En kille jag nyligen träffade såg »stor« ut. Det påpekade jag, som en komplimang, medan jag hälsade med en kram. Samtidigt kände jag vad storleken kom av: skyddsvästen som han bar under dunjackan. En sådan är också en vanlig accessoar i dag. Modemärken har släppt sina egna varianter.

Att se bredaxlad ut, men att göra det på grund av sin skottsäkra väst. Där kan vi tala om »kompensatorisk manlighet«. Killen jag träffade greps kort efter, för grovt vapenbrott.

 I den nya generationen ligger inte våldskapitalet under ytan, utan är mer tydligt uttalat. Det är ett tema många rappare använder i sina texter: att man bär pistol i stället för att gå till gymmet. 

Kroppen är inte viktig längre. Våldet är det. Det är en beckmörk ny manlighet, men den är i alla fall förändrad. Frågan är vad som kommer sen?

»Dörren är öppen för en ny mansroll bland de svenska rapparna. Jag hoppas att någon som Yasin kliver igenom den.«

Internationellt har könsrollerna inom hiphopen börjat röra på sig. En stjärna som Young Thug går gärna omkring i dyra designerklänningar och ifrågasätter sina egna pronomen, samtidigt som han åtalas som ledare för ett kriminellt nätverk. 

Så hade ingen artist tillåtits göra inom den svenska gangsterrappen i dag. Men just därför tror jag att någon snart kommer att göra det. 

Det är det fina med hiphopen: framåtrörelsen finns i musikens DNA. 

Det ångestfyllda mörker som dominerar svensk hiphop i dag är inte hållbart. Varken för artisterna, som kanske inte kommer att överleva det, eller för fansen, som vill att hiphopen ska visa vägen mot det nya. 

En av scenens största stjärnor, Yasin, har försiktigt rört sig mot en mer avantgardistisk klädstil. Hans senaste skiva är den mest mångbottnade som släppts i Sverige på länge. Dörren är öppen för en ny mansroll bland de svenska rapparna. Jag hoppas att någon som Yasin kliver igenom den. 

Emil Arvidson, journalist och författare. Släppte nyligen boken Svensk gangsterrap – ett reportage (Forum).