Rapport från delat land

Under den senaste tiden har en missnöjets vår nått Indien. Landsomfattande protestaktioner i frågor som rör politik och näringsliv, liksom samhälle och kultur, tillhör vardagen numera. Senast upplevde vi en stormflod av sorg och ilska över den brutala gängvåldtäkten av en ung flicka i Delhi, vilket gav upphov till kollektiva skuldkänslor över våra kvinnors brist på säkerhet, samtidigt som ett antal offentliga personer menar att kvinnor som tar avstånd från traditionella roller är medskyldiga till de mest fruktansvärda brott som begås mot dem. Följaktligen finns det fog för att säga att det finns »två Indien« – ett som är progressivt och framåtsträvande, och ett som är konservativt och inskränkt.

Acceptans är inte något vi kan ta för givet, för människors attityder behöver mer än lagparagrafer för att förändras, och samhällsmaskineriet verkar snarare mot oss än med oss «

Queera människor i Indien är givetvis inte immuna mot den här dikotomin, utan kämpar med den nästan varje dag. Trots att Delhis högsta domstol avkriminaliserade homosexualitet 2009, i ett mycket tydligt formulerat beslut som hyllats som ett bevis på tolerans och empati, så är vår plats i samhället fortfarande osäker. Acceptans är inte något vi kan ta för givet, för människors attityder behöver mer än lagparagrafer för att förändras, och samhällsmaskineriet verkar snarare mot oss än med oss. Till exempel, när det gäller att arrangera en prideparad i Mumbai. Trots att vi har haft fyra tidigare parader i Mumbai dröjde polisen ända in i det sista med att bevilja tillståndet för årets parad i februari.

Samma polismakt har under det senaste året slagit till mot ett flertal hbt-fester och stängt ner hbt-vänliga uteställen. På ytan handlar det alltid om någon liten teknikalitet – ett tillstånd som saknas eller någon licens som det gått snett med. Emellertid går det inte att förneka att det finns en underliggande homofobi som fortsätter vara en del av våra institutioner. Sanningen är att queerkulturen på sina håll ses som o-indisk och som en liberal konspiration.

Eftersom systemen i Indien är så patriarkala är det förstås ingen överraskning att homosexuella män också är en del av de strukturer som förtrycker dem. De flesta gaymän gifter sig fortfarande med kvinnor – siffran som nämnts är svindlande 78 procent. Vissa vinkar farväl till sina begär, medan andra trivs ganska bra i den allomfattande garderoben. Medan garderoben å ena sidan kan kväva homosexuella män kan den å andra sidan ge dem möjligheten att leva bekväma dubbelliv. I många delar av Indien är sådana arrangemang implicit socialt sanktionerade, vilket innebär att kvinnorna blir offer även för förtrycket av homosexuella män.

Dogmatismen råder i ett land där charlataner är gudar och kriminella är kungar.«

Förutom i vissa delar av storstäderna, där västinfluenser i gaykulturen syns tydligt, i mode eller i populärkultur, så betyder den frihet som vunnits på andra ställen i världen ganska lite i ett Indien som fortfarande är väldigt avskärmat. Ibland landar globala fenomen på vår farstutrappa. På grund av oklarheter i vår adoptionslagstiftning har Indien under de senaste åren upplevt en tillströmning av samkönade par från andra länder som har kommit för att skaffa egna barn genom att hyra en livmoder, eftersom surrogatmödraskap är jämförelsevis billigt i Indien. Detta hänger ihop med att samkönade äktenskap blivit tillåtet på flera håll i västvärlden – nästa logiska steg är samkönat föräldraskap. I år har detta fönster stängts genom att de indiska adoptionsreglerna blivit strängare.

För Indiens egna queers är sådana milstolpar dock fortfarande långt bort i fjärran. Beslutet i Delhis högsta domstol har överklagats till landets högsta domstol, the Supreme Court, och processen där har pågått i nästan två år nu, med alla landets religiösa grupper enade mot beslutet. Dogmatismen råder i ett land där charlataner är gudar och kriminella är kungar. Men på marken fortsätter Indiens queera leva sina liv oförtrutet, och vinner de där små segrarna som hjälper till att förändra ett land som är i ständig utveckling.

Vikram Phukan är indisk frilansskribent och manusförfattare, baserad i Mumbai. Han har tidigare bland annat varit redaktör för Bombay Dost – Indiens första registrerade hbtq-tidning.

Översättning: Charlotta Haldén