I år har det gått tio år sedan FN:s befolkningskonferens i Kairo och fortfarande riskerar människor fängelse för att ha utfört, eller genomgått, abort. Det får onekligen adrenalinet att stiga. Många jobbar hårt för att det som kom fram vid konferensen ska verkställas. De slåss för att kvinnor ska få rätt att själva bestämma över sin kropp. För att kvinnor själva ska kunna avgöra hur många barn de vill ha. Och för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Men frågan om abort är i vanlig ordning känslig. Till exempel kan inte UNFPA skicka utrustning för säkra aborter till Zambia eftersom George W Bush hotar med indragna pengar. Zambia har en liberal abortlagstiftning men ingen utrustning. Så där står läkarna på kliniker och känner sig maktlösa. Ingen utrustning – inga säkra aborter.
Situationen är inte mycket bättre i flera länder i Europa. I Bryssel lobbar Vatikanen för att kvinnors rättigheter även i fortsättningen ska vara inskränkta. Och i Litauen har katolska kyrkan spridit falska rykten om RFSU och Sverige när man påstod att vi har ett högre aborttal än Litauen. Deras slutsats var att sex- och samlevnadsundervisning inte förebygger aborter.
Då är det skönt att höra att den svenska regeringen säger att frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är ett prioriterat område. Och i utvecklingspropositionen står det klart och tydligt att frågorna ska ha en framträdande roll i utvecklingsarbetet. Men att nöja sig med att föra upp frågan på den utvecklingspolitiska dagordningen är inte nog. Vi måste också se till att regeringen arbetar för att påverka de europeiska länderna i de här frågorna. I maj blir EU tio länder större. I flera av dem får kvinnan själv inte bestämma över sin kropp. Nu är det hög tid att den svenska regeringen driver kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter också inom EU.
Silvia Sjödahl, redaktör på tidningen Ottar
