Rädsla i vägen för hiv-vård

– Jag blev förvånad över att till och med invandrare med uppehållstillstånd är rädda för att bli hemskickade på grund av hiv, säger doktoranden Faustine Nkulu Kalengayi.

Faustine Nkulu Kalengayi är läkare och kom till Sverige från Kongo. Väl i Sverige började hon fundera på vilka hinder som finns för hiv-smittade flyktingar att få vård. Nu doktorerar hon på Institutionen för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet och har tillsammans med tre andra forskare undersökt kunskap om och attityder till hiv och tuberkulos bland SFI-studenter.

»Rädsla för att bli utvisad var den främsta anledningen till tvekan inför kontakt med den svenska vården.«

Studien, som publicerats i tidskriften ”Journal of Immigrant and Minority Health”, visar att många är rädda för att ett besked om att man bär på hiv ska kunna leda till deportering. 37 procent av de intervjuade svarade att de skulle tveka inför att söka vård om de hade hiv eller aids. Rädsla för att bli utvisad var den främsta anledningen till tvekan inför kontakt med den svenska vården.

Alla som kommer som flyktingar till Sverige ska erbjudas ett hälsosamtal som också inkluderar ett hiv-test. Ändå är det bara omkring 40 procent av de asylsökande som får samtalet och testerna. Tidigare har man i huvudsak lagt skulden på vården, och hävdat att alla som erbjuds samtalen tackar ja. Studien visar en mer komplicerad bild.

Deltagarna i studien kom från 133 olika länder. Därmed hade de också väldigt olika kunskap om hiv och olika erfarenhet av hur omgivningen behandlar en person som berättar att hen bär på viruset. De har också i olika grad hört rykten om risken att bli utvisad om sjukvården upptäcker att de bär på viruset.

»22 länder – inklusive bland annat Ryssland – deporterar människor som upptäcks bära på hiv.«

I den här gruppen hade över 70 procent av deltagarna haft ett hälsosamtal och testats för hiv. Nästan hälften uttryckte någon typ av tvekan om huruvida man kan utvisas på grund av en positiv hiv-diagnos och nästan fyra av tio svarade att de skulle tveka inför att söka vård om de visste att de bar på viruset. Detta trots att de inte var vare sig asylsökande eller papperslösa flyktingar, utan personer som deltog i SFI-undervisningen.

Många länder – men inte Sverige – har inreserestriktioner för hiv-positiva. 22 länder – inklusive bland annat Ryssland – deporterar människor som upptäcks bära på hiv.

Jimmy Sserwadda bodde på en flyktingförläggning i Sundsvall i två år innan han fick permanent uppehållstillstånd. Han fick en kallelse till hälsosamtal, men han hade inte en aning om vad som skulle hända på sjukhuset när han gick dit.

– Jag försökte fråga varför testerna togs, varför jag inte hade fått veta och varför jag blivit kallad i förväg. Jag accepterade inte heller att de skrev in mina resultat i min mapp hos Migrationsverket.

Jimmy Sserwadda kom från Uganda 2008 och har nu haft asyl i två år. Han berättar att många är rädda för testerna och att de inte vill veta resultaten på dem. En av hans vänner fick veta att han var hiv-positiv. Han bröt ihop.

– Vi förbereddes inte alls på vad resultaten skulle innebära. Jag tycker vården hanterade det hela mycket dåligt.

Faustine Nkulu Kalengayi talar också om problemet med att det är Migrationsverket som informerar den asylsökande om den hälsoundersökning som alla flyktingar har rätt till.

– Man blandar ihop myndighet och sjukvård. Det måste vara tydligt för den asylsökande att informationen från sjukvårdens journal inte skickas till Migrationsverket.

»Vi förbereddes inte alls på vad resultaten skulle innebära. Jag tycker vården hanterade det hela mycket dåligt.«

Åsa Cronberg på Juristfirman Alma arbetar för organisationen Hiv-Sverige. Hon säger att hon träffat många som varit rädda för att bli deporterade om det skulle komma fram att de lever med hiv.

– Jag hörde om detta i Uganda. Flera länder har inreserestriktioner för människor som lever med hiv och det är inte konstigt om man blandar ihop dessa med asylskäl.

Hon menar också att asylsökande inte har någon motivation för förebyggande hälsovård. De besöker sjukvården om de känner sig sjuka.

– Det är långsökt för dem att intressera sig för något som de aldrig tidigare haft tillgång till, förebyggande hälsovård. De behöver få information om att det här är en lyx som man kan få i det här landet.

– Vi får in allt fler ”late testers” (personer som burit på infektionen länge) så det vore mycket bra om till exempel personer som är hiv-positiva kunde visa asylsökande att man kan få mycket bra behandling i Sverige, säger Åsa Cronberg.

»Vi kommer att lyssna på hur asylsökande upplever det hela. Det är alltför ofta andra än de som kommer till tals.«

Robert Jonzon, utredare vid Smittskyddsinstitutet (SMI), påpekar att det finns flera orsaker till varför vården inte lyckas nå de asylsökande. Han ser tre olika grupper: En grupp som inte erbjuds samtal, en grupp som tackar nej och en tredje grupp som aldrig förstår att de erbjudits att samtala och ta prover.

– Vi vet att allt för få kommer till hälsosamtalen och därför har vi har nu startat ett projekt för att höja antalet. Vi har flera studier på gång där vi kommer att lyssna på hur asylsökande upplever det hela. Det är alltför ofta andra än de som kommer till tals.

Faustine Nkulu Kalengayi håller nu på med en uppföljande studie där hon intervjuar sjukvårdspersonal på olika ställen i landet om deras erfarenheter av hälsosamtalen.

Text: Annika Hamrud