Är det ens lagligt?

Det händer att jag vaknar med ett hål bröstet, lika verkligt som vore det gröpt av riktig sorg. Då har jag nästan alltid blivit lämnad i drömmen. Någon har tröttnat, inte orkat med min jävla kärlekshunger eller helt enkelt hittat någon roligare – och det finns ingen mark att stå på under sängen. »Jag ifrågasätter inte bara min egen existens, utan hela existensen som sådan«, för att citera Rebecca Bunch, huvudperson i musikalserien Crazy ex-girlfriend.

När hon blir lämnad på sin bröllopsdag slutar det med en överdos piller på ett flygplan. Men innan säsongen är över har hon både hit­tat nya prioriteringar och fått en ny diagnos, som bland annat talar om en »djup rädsla för att bli övergiven«. No shit, Rebecca. Crazy ex-girlfriend befinner sig i gränslandet mellan gräll Netflixkomedi och ett hotande existentiellt mörker som osäkrar tittaren – det är minst sagt tillspetsat. Men det är nog inte bara vi två som är rädda för att bli lämnade.

»Man kan också konstatera att klickkänsliga medier vet precis vad de ska spela på för att fånga människors intresse – i det här fallet skräcken för svek och ensamhet.«

Varför skulle annars en rad medier – från The Guardian till Må Bra och diverse svenska dagstidningar – skriva samma dumma artikel om det påhittade fenomenet »mikrootrohet«? »Lajkar du din ex­partners bilder på Facebook?« frågar Aftonbladet (26/2). Då är du i riskzonen. Det mest allvarliga här är naturligtvis att tidningar uppmuntrar till ett kontrollbeteende som kan bli farligt. Men man kan också konstatera att klickkänsliga medier vet precis vad de ska spela på för att fånga människors intresse – i det här fallet skräcken för svek och ensamhet.

Kärleksrelationer kan givetvis både se ut på många olika sätt och ta slut på olika sätt. Rinna ut i sanden. Spricka till följd av ett ömsesidigt beslut där alla inblandade är överens. Någon kan dö. Men en minsta gemensam nämnare för människor som blir ensidigt lämnade – mot sin vilja – torde vara känslan av kontrollförlust, av att andra tar ens liv i sina händer och vräker omkull scenen utan att fråga.

När Rebecca Bunch blir lämnad i Crazy ex-girlfriend sätter det också igång en karusell av mer eller mindre genomtänkta motattacker, som innefattar såväl stämningsansökan, bajsmuffins och långtgående planer på blodig hämnd. För även om nästan alla förstår att det strängt taget inte finns något fungerande försvar för den som blivit lämnad, så måste något göras för att bryta känslan av strandsatt maktlöshet.

Samma tendens att försöka hitta hållbara motståndsstrategier skildras också i era av de senaste årens uppmärksammande romaner. (Den som är känslig för så kallade spoilers kan sluta läsa här, men jag lovar – ingen av böckerna är pusseldeckare som bygger på intrig och ledtrå­dar.) I Elena Ferrantes Dagar av ensamhet, som kom ut på svenska förra hösten, förstår den övergivna huvudpersonen omedelbart att hon måste gå emot impulsen att klänga sig fast och visa sin sorg. Att inte bli som de gråtande, krossade kvinnorna hon läst om i böcker och sett på med medlidande runt om i grannskapet: »Du måste tygla smärtan, se till att inte tala med yviga gester och gäll röst.«

»Anders har alltså meddelat läget, dragit till landet och svarar inte på sms. Är det ens lagligt att göra så?«

Hon ska istället visa upp sina »goda sidor« och lagar således en pangmiddag: »Jag ville att han i den pastarätten skulle se allt som han, om han lämnade mig, inte längre skulle kunna kasta en blick på eller vidröra, smeka, lyssna på, lukta på.« Detta undergivna mys slår dock över i ett slags omedveten hämnd, eftersom bitar av en sönderslagen vinflaska råkar hamna i makens mat. En skärva i gommen och han spottar blod.

Men tanken om att den försmådda måste vara behaglig och förstående är bärande även i Simone de Beauvoirs Den brutna kvinnan från 1967, som nyligen kom ut på svenska för första gången. När vänner och hjärtespalter ger välmenande råd är det av typen: »Var elegant och gladlynt om ni vill få tillbaka er man, gå ut med honom på tumanhand.«

Martina Haags omtalade roman Det är något som inte stämmer är skriven nära 50 år senare, men här finns samma reaktion – att försöka transformera sin panik till någon som ska vara tilldragande för den som vill gå: »Jag kan göra om mig, jag ska göra allt som du vill att jag ska göra«, säger huvudpersonen Petra.

I parterapin har hon ju fått höra om vad han – Anders – tycker är dåligt i deras förhållande: Att hon åker till Bokmässan, att hon har ett eget kontor, att hon bara håller på med sina jävla böcker. »Om han är irriterad på att jag jobbar, så kan jag låta bli. Jag kan börja skriva igen när barnen har flyttat hemifrån.« Men han är redan vidare, redan färdig med allt innan hon ens har förstått vad som händer. Det brukar kanske vara så, att den som vill gå ligger steget före.

Men i Haags mer eller mindre självbiografiska bok dyker även ett an­nat fenomen upp: den närmast juridiska approachen till vad man har rätt att förvänta sig efter en viss tid tillsammans. »Vi måste träffas, man kan ju inte bara klippa av såhär, femton år, så lägger man locket på och sen är det över.« Anders har alltså meddelat läget, dragit till landet och svarar inte på sms. Är det ens lagligt att göra så?

»En skilsmässa ska inte få gå igenom förrän den som lämnat drabbats av en lika stark smärtupplevelse som hen har orsakat.«

Det här är en figur som dras till sin spets i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, där den ratade huvudpersonen Ester Nilsson efter en enstaka natt med kulturmannen Hugo Rask menar att det som hänt upprättar ett implicit kontrakt dem emellan, som han nu försöker bryta.

Han har, som hon säger, tagit henne i anspråk: »Du tycker inte att det ger mig någon som helst privilegierad position där din integritet får ge vika och det liksom åligger dig att tala med mig om de hand­lingar du begår som drabbar mig så hårt att jag faktiskt har svårt att stå upprätt? Jag håller på att dö av den här ångesten.«

Det finns nog ingen som egentligen tycker att det här är rimligt. Men den jävla ångesten ska ha sitt, och är svår att förhandla med. Petra i Martina Haags roman har lite mer än ett ensamt ligg att luta sig mot, men hon uttrycker samma legalistiska grundtanke – där en utomstående part, en domstol, ska slå fast ett straff för den som sviker. En skilsmässa ska inte få gå igenom förrän den som lämnat drabbats av en lika stark smärtupplevelse som hen har orsakat.

Innan dess, medan allt fortfarande står och väger, spelar sexualite­ten en intressant roll i Haags roman – för den som letar tecken på att allt inte alls är förlorat. Att de fortfarande ligger med varandra blir ett slags bevis för Petra, och att han alltid har velat ha henne rent fysiskt har gjort svartsjukan överflödig. Så börjar han »tacka nej« och säga sådant som att »nu sover vi«. När han går med på att ha sex efter en särskilt vidrig terapitimme tar hon det som ett tecken på att allt kom­ mer att vända.

Det köttsliga har en ännu mer framskjuten plats i den norske förfat­taren Geir Gulliksens hyllade skilsmässoroman Berättelse om ett äktenskap. Nätterna i sängen beskrivs som en »mörk tunnel genom dagarna« och som det band som utgör själva kärnan i kärleken mellan huvudpersonerna Jon och Timmy. Så länge de delar det kan ingenting hända. När det dyker upp en sexig skidåkare (sa jag att boken var norsk?) som berättarens fru är uppenbart attraherad av (de går på tur) blir nykomlingens närvaro något som makarna delar, något som angår dem båda.

I berättelsen om det här äktenskapet är tanken på partnern med en annan man inget hot, utan en återkommande fantasi. Så länge berättaren själv uppmuntrar relationen med skidåkaren är han själv också delaktig i det som sker. Här uppstår en brytpunkt när Timmy en dag i sovrummet hyssjar Jons vanliga sex talk om allt han vill att hon ska göra, underförstått, med andra:

– Du, kan vi inte bara knulla, och jag
– Nu meddetsamma?
och hon

– Ja, bara ett vanligt norskt knull.

Så gör de det, och han anar att denna nya tystnad fylls av något som lägger sig emellan dem.

»Är det detta som är kärnan i vad som gör så ont i att bli lämnad? Att man slutar vara sin älskades angelägenhet?«

Men måste det verkligen vara slut bara för att hon träffar någon annan? För vi befinner oss, om någon missat det, i ett ganska monogamt univer­sum här. Men Jon öppnar på ett ganska självklart sätt upp för tanken på att det inte måste vara så: »Du vet, du behöver inte förlora mig ens om du blir tillsammans med honom.« Hon säger nej, hon tror inte att han klarar det. Att vara nummer två för henne. Att bli lämnad definieras i det här sammanhanget alltså inte som att hon »träffar någon annan«, utan som att hon ändrar sitt fokus och sin känslomässiga utgångspunkt.

En drabbande illustration av denna förskjutning, och det faktiska ögonblicket då Jon blir lämnad, är då han i slutet av boken onanerar framför sin fru, som är på väg bort. Det finns en djup ensam­ het i gestaltningen av hur han drar förhuden fram och till­ baka, medan hon håller honom om axeln i en »sista kärleksfull beröring« – men inte alls är delaktig.

Är det detta som är kärnan i vad som gör så ont i att bli lämnad? Att man slutar vara sin älskades angelägenhet? Att man försvinner ur den ljuskägla som är den andres blick, och att det – trots att man larmar och gör sig till med olika typer av motstånd – inte finns något sätt att ta sig tillbaka ut ur mörkret? Inte just då i alla fall.

För som Geir Gulliksen skriver i slutet av sin roman: det handlar trots allt bara om känslor. De kan vara »våldsamma och allt utplånande«, och så starka att en värld kan gå under. »Och ändå kommer de förr eller senare att gå över, förlora sin giltighet och sakta släppa taget.«

Kristina Lindquist

Frilansskribent och tidigare chefredaktör för Ottar

Läs mer

Av Kristina Lindquist:

Muffinsmagar och kameltår

Hellre döden än att slicka fitta