Queer tatueringskonst i Sverige – nu skrivs historien om

Att dekorera huden med bläck är varken särskilt normbrytande eller ovanligt i dag. Men tatueringens historia i väst har varit ristad med en maskulin och heterosexuell nål, den har tillhört sjömännen och MC-klubbarna.

Det har den queera tatueringsstudion StaDemonia varit en del av att förändra. Och nu skildrar de – tillsammans med den legendariske fotografen Del La Grace Volcano – den normbrytande tatueringens historia med en ny utställning och bok, i vilka de genom intervjuer och foton dokumenterat den queera tatueringens historia i Sverige. Den 18 januari öppnar utställningen Queer Tatueringshistoria på Southside gallery i Högdalen i Stockholm.

Sara Swanson och partnern Soledad Aznar öppnade sin första tatueringsstudio i Barcelona 2005. På den tiden fanns det få queers och kvinnor som var tatuerare och det var nästan omöjligt att få ett jobb, berättar Sara.

– Soledad kunde inte hitta plats som tatuerare någonstans, de ville bara ha män.

– Till slut fick vi tag i en lokal som vi hade råd att renovera och startade upp. Vi blev väldigt synliga i branschen eftersom vi var queera tatuerare. Vi gjorde reklam med flygblad och hade utställningar med foton eller illustration för att locka folk.

»Att ha en tatuering är i dag mainstream. Men det behövs platser som är fristäder för de som är queer.«

På de tjugo år som gått sedan dess har det hänt mycket inom tatueringsbranschen, nu finns det många kvinnor och queers som tatuerar, och att ha en tatuering är i dag mainstream. Men det behövs platser som är fristäder för de som är queer, menar Sara Swanson.

– Vi öppnade StaDemonia i Stockholm 2017, och det var rätt tid. Det känns som att vi behövs. 

Personer som brutit mot normer har ofta legat lågt med att de är just normbrytare, så att hitta äldre queera personer som tatuerat, eller tatuerat sig, och som vill berätta har inte varit ett helt enkelt projekt.

– Eftersom vi inte hittade tatuerare valde vi att prata med folk som tatuerat sig, det är det utställningen baseras på. Den tidigaste vi hittade som tatuerat sig gjorde det på 1970-talet.

»Läderbög-kulturen i USA har haft en stark influens på svensk tatueringskultur.«

Sara säger att hon är mer intresserad av anledningarna till varför folk har tatuerat sig än vilka estetiska motiv de har valt. 

– Många vi pratat med hade inte en tanke om att tatueringen skulle symbolisera att de var queer men ofta var det ett märke för utanförskap, och för självständighet. Att ha en tatuering överhuvudtaget kunde vara en grej, att det skulle synas att man var lesbisk och feminist till exempel. Det var en mycket större sak att tatuera sig förr än det är nu. 

Symboler som kvinnotecknet eller dubbelyxan var vanliga.

I den officiella historieskrivningen är tatueringens historia en väldigt straight berättelse, men historien är inte så genomheterosexuell som man kan tro, menar Sara Swanson, som genom researchen till boken bland annat tog reda på att läderbög-kulturen i USA har haft en stark influens på svensk tatueringskultur.

»Tatueringens historia är allas vår historia.«

En av Sveriges mest kända tatuerare Ove Skog, eller »Doc Forrest«, som startade en studio i Aspudden i Stockholm 1972 var bland annat med och drev fram nya riktlinjer för sanitära regler i tatueringsbranschen, för att förebygga smittspridning och infektioner. Och han hade fått en del kunskap från läderbögscommunityt i USA, som han besökt. 

– Det sanitära tänkandet kommer från piercing- och läderbögskulturen som hållit på med kink och bdsm och piercing, där hygien och risktänkande är en viktig faktor, säger Sara.

Vad hoppas ni förmedla med utställningen och boken? 

– Vi vill porträttera de som tatuerat och tatuerats, synliggöra deras berättelser. Det handlar också om att åldras som queer och vi vill visa deras historia. Tatueringens historia är allas vår historia.

Text Carolina Hemlin

Foton Del LaGrace Volcano