Queer fashion

»Vet du hur man känner igen en bög?«. Jag är på lekplatsen i radhusområdet där jag bor, och en pojke som är ett par år äldre (11-12?) lägger ut texten för hur man identifierar ett homo.

»Trekanter i öronen, gröna eller gula kläder, lång lillfingernagel, lillfingerring, ring i vänster öra, regnbågsstrumpor…«.

Jag fingrar nervöst på mitt högra öra, känner stiftet och pustar ut över att jag inte råkat välja bögörat av misstag. Pojken hade rätt om förvånansvärt många detaljer. Hans storebror var nazist och han hade nog läst i någon av hans tidningar om hur man hittade bögar att knacka. Jag minns listan som om det var igår, och ibland när vi åkte in till Stockholm spanade jag efter killar med trekanter i öronen och regnbågar på fötterna, men lyckades aldrig hitta aldrig någon.

När modejournalisten Daniel Björk tog sina första steg ut på bögscenen på 1990-talet så var det med en dubbelhet inför vad han såg som ett ganska uniformt stiltänkande i gaycommunityt.

– Jag tyckte det saknades individualism. Att modet såg ut som en grupptillhörighet jag inte kände någon dragning till. Men så reste jag till Paris och köpte nya kläder, och de anspelade på någon sorts gayness. Guldbyxor från Gaultier, tajta t-tröjor och så vidare.

– Jag ville stå ut! Och även om de kläder jag köpte inte syftade på någon existerande gaystil som jag hade sett, var det nog så att jag ville att andra bögar skulle kunna identifiera mig som bög.

»Queera klädstilar har historiskt sett ofta haft en funktion bortom både mode och att hålla kroppen varm.«

Queera klädstilar har historiskt sett ofta haft en funktion bortom både mode och att hålla kroppen varm. I en värld där total öppenhet med vem man är ofta varit omöjlig, har man hittat andra sätt att signalera till de som kanske är ens kamrater, vänner eller älskare.

Redan på 1800-talet berättas det att Oscar Wilde bar en grön nejlika på rockslaget av just det skälet. Lillfingerringen, som ursprungligen kommunicerade att bäraren inte letade efter en partner, blev på 1950-talet en symbol – queers emellan.

Det var också på 50-talet som mer utåtriktade homosexuella subkulturer började formas.

Efter Andra Världskriget föddes den läderklädda motorcykelkultur som är rötterna till allt från dagens motorcykelgäng till läderbögkulturen. Redan 1958 öppnade The Gold Coast – den första baren som riktade sig till läderklädda bögar, i Chicago.

Med läderbögkulturen föddes också en sorts mall för hur maskulina bögstilar föds och utvecklas; genom att emulera maskulint kodade subkulturella uttryck från andra gatustilar.

Det är efter Stonewallupproret 1969 som vi började se de mer direkt rötterna till de mer maskulint kodade homosexuella subkulturer som blivit tydliga referenser i bögvärlden.

På 70-talet i det queera området Castro i San Francisco, föddes den klassiska »Castro clone«, eller »klonkulturen«. Den lånade från dåtidens allra ruffigaste influenser; greaser-kulturen (som är jämförbar med raggarkulturen i Sverige) lånade ut de tajta jeansen, flanellskjortorna med avklippta ärmar och läderstövlarna. Mustaschen och arbetarkängorna kom från till exempel polisen och byggarbetarna.

»Det praktiska med när bögkulturer uppstår är ju att man tänder på andra bögar då, istället för en heterosexuell bild av maskulinitet.«_{Daniel Björk}

Och på 80-talet, under den andra skinhead-vågen där band som Madness och The Specials var stora, började även gay skins göra sig synliga.

Daniel Björk, chefredaktör på modetidningen Bon, igen:

– Jag läste en akademisk studie om hur bögar klär sig och i den stod det att innan det fanns till exempel bögskinheads så gick man ut och hoppades att cruisa ett skinhead som var intresserad. Man klädde sig som det man åtrådde, helt enkelt.

– Läderbögkukturen kommer ju ur MC-kulturen, man har tänt på det maskulina i det uttrycket. Det praktiska med när bögkulturer uppstår är ju att man tänder på andra bögar då, istället för en heterosexuell bild av maskulinitet. Det är det som är styrkan i klonkulturen, säger Daniel Björk.

Men vad händer när bögar tar till sig stilar som ibland är nära förknippade med våld mot hbtq-personer och icke-vita? Går det att bära förtryckarens uniform utan att anamma deras mer problematiska uttryck?

– Jag tolkar det som att det är en appropriering som sker för att få äga något som är fientligt. Att ta tillbaka en sorts makt. I grunden finns det något problematiskt med att sexualisera någon som skulle slå ner en. Det är det filmer som Skin Flick av Bruce LaBruce handlar om – varför så många bögar tänder på ett sorts hot om våld.

– Jag väljer att se på det mer positivt; att det inte handlar om att vara självhatande bög, utan att ta kontrollen över förtryckarens verktyg, säger Daniel Björk.

»Jag tycker att det finns en självrättfärdighet och en arrogans i att vita män snor hela looks från hatgrupper.«_{Larissa Bechtold}

Larissa Bechtold som är stylist, och har stylat queera artister som Mykki Blanco, tycker att det finns en problematik i att återappropriera stilar som rasistiskt skinhead.

– Jag köper det inte riktigt. Jag tycker att det finns en självrättfärdighet och en arrogans i att vita män snor hela looks från hatgrupper, och tycker att de har rätt att göra det till mode, på grund av sin sexuella identitet. Jag tycker på något plan att det bara handlar om provokation. Med det sagt; det får effekten att den stilen som approprieras rör sig mer mot mainstream-modet, så folk i allmänhet verkar inte ha problem med det.

Vad händer egentligen i kommunikationen mellan dessa queera subkulturer och herrmodet? Är det så enkelt som att bögar anammar uttryck från maskulint kodade kulturer, tar med sig dem in i herrmodet, där de blir förfinade och säljs tillbaka till oss?

Arash Arfazadeh, designer, musiker och konstnär tycker att det är en förenkling.

– Det är en grov generalisering av bögmode som enbart synliggör bögar i sexualiserade sammanhang. Det finns många bögar som jag, som inte separerar mellan sitt sexliv och sin identitet i övrigt, och som bär helt andra kläder i andra sammanhang som helt handlar om estetik och det sensoriska. Det finns fler bögar än heteromän som tar sig friheten att ge sig hän åt det de bara tycker är vackert, menar Arfazadeh.

»Vi män, bögar som hetero, tillåts sällan applicera våra begär efter skönhet på oss själva, utan vi som samhälle förväntar oss att kvinnor ska leva upp till dessa begär.«_{Arash Arfazadeh}

I modebranschen har homosexuella män haft inflytande och makt långt innan de blivit accepterade i resten av samhället. Långt ifrån alla designers är bögar, men bögar är onekligen en stor del av modets historia. På vilket sätt har bögars inflytande påverkat vad som syns på catwalken?

Är det så – som det sägs ibland – att bögar behandlar kvinnokroppen som om de »leker med dockor«. Eller ännu värre, att de egentligen designar för någon sorts pojkkropp, som i sin tur skulle vara grunden till det anorektiska idealet på kvinnor i modebranschen. Arash tycker att det ligger en viss sanning i det.

– Vi män, bögar som hetero, tillåts sällan applicera våra begär efter skönhet på oss själva, utan vi som samhälle förväntar oss att kvinnor ska leva upp till dessa begär, och i fallen då homosexuella manliga modeskapare ger uttryck för sin längtan efter skönhet så tror jag att många undermedvetet fantiserar om den vackraste versionen av sig själva, såsom de inte tillåts vara. Bögar är inte immuna mot den manliga blicken.

»Är det så – som det sägs ibland – att bögar behandlar kvinnokroppen som om de »leker med dockor«. Eller ännu värre, att de egentligen designar för någon sorts pojkkropp, som i sin tur skulle vara grunden till det anorektiska idealet på kvinnor i modebranschen.«

Daniel Björk är inne på ett annat spår. Han tycker att det är en myt som i grunden är homofob, och utgår ifrån att bögar skulle vara pedofiler.

– Den smala kroppen i modet kommer på sextiotalet med bland annat Twiggy. Och det är sant att Yves Saint Laurent då sa att »den moderna kvinnokroppen är benig, och den har inte Diors kurvor«. Men jag tror att det är mer korrekt att säga att den smala raka kroppen hade att göra med en gryende feminism, en reaktion mot ett kurvigt hemmafruideal, och mot det superfeminina och kurviga pinuppaidealet.

– Den nya typen av kvinna var inte en Marilyn Monroe, hon var mer av en pojkflicka. Då upplevdes det som en frigörelse, att inte behöva korsetter, och att kunna ha kläder som var helt raka. Det är samma sak på 20-talet med den platta fallande bysten, den hängde ihop med en idé om frigörelse.

– Det finns exempel på designers som prövar kläderna på sig själva, så i den månen kanske det går kan hitta ett korn av sanning i den här diskussionen, men att modeskapare som är bögar egentligen skulle vilja ha pojkar på sin catwalk, det låter absurt, säger Björk.

»Det finns en inrökt idé om att lesbiska representerar en sorts »modets antites«, i foträtta skor och bekväma kläder.«

Vi går också mot en tid där bögars och andra mäns självklara inflytande på modescenen är tynande. Kvinnor i allmänhet, och queera kvinnor i synnerhet tar allt mer makt över modehusen.

Det finns en inrökt idé om att lesbiska representerar en sorts »modets antites«, i foträtta skor och bekväma kläder. I själva verket har lesbiska alltid gått i bräschen för stilar som går bortom den manliga blicken.

Julie Chance är fotograf och artist i bandet Kool Thing. Hon tror att klichéerna om lesbiskas utseende och klädstil kommer från en heteronormativ blick där flator utgör ett hot mot maskuliniteten.

– Det är skrattretande när man ser på hur modebranschen idag praktiskt taget styrs av flator. Det är bara att titta mot Paris, bland annat finns det en tidning som heter Dyke On där allt görs av flator, från styling till modeller, fotografer och skribenter. Det är det som är cutting edge just nu.

Stylisten Larissa Bechtold tycker att det syns på hur mode presenteras idag, att kvinnor sitter i framsätet:

– Att kvinnor är den drivande kraften bakom scenen har gjort att vi vågar tillåta oss en rå sorts sexighet som inte handlar det minsta om hur tajta kläderna är. Det är klart att det finns en blick, även när den inte är manlig, men det finns ett sorts motstånd i modet idag. Ett slags helt kvinnligt uttryck som handlar om hur man inte använder sina kläder för att förstärka sin femininitet. På ett sätt handlar det om ett antimode.

Det är inte första gången som kvinnlig queerness har påverkan på modet. Yves Saint Laurent lanserade 1966 Le Smoking för kvinnor med ett fotografi av en androgyn modell som rökte en cigg i en gränd i Paris. Och i början av 90-talet talades det om Lesbian Chic, där androgyna modeller som Jenny Shimizu representerade Calvin Klein, och Vanity Fair gjorde omslag där Cindy Crawford rakknivsrakade den öppet lesbiska artisten KD Lang.

»Modet har alltid lekt med det androgyna, och det har alltid försökt fånga och kopiera det som sker i underjorden._{Julie Chance}

Skillnaden idag är att blicken kommer inifrån, att queer femininitet och homosexualitet skildras av queera och lesbiska snarare än män som fantiserar om dessa.

Julie Chance tycker att det finns en naturlighet i den utvecklingen.

– Modet har alltid lekt med det androgyna, och det har alltid försökt fånga och kopiera det som sker i underjorden. Så det är egentligen helt logiskt att det är kvinnor som styr idag, och att det reflekteras på gatan, i modet, i musik, konst och litteratur.

Vad händer med stilar och symbolik som tas från de queera subkulturerna och in i mainstream-modet? Det senaste decenniet har till exempel läderharnesken rest hela vägen från bdsm-klubben, via catwalken, till Oscarsgalan i år, där den olympiska konståkaren Adam Rippon bar en harnesk-variant designad av Jeremy Scott.

– När queert mode når allmänheten är det inte queert längre, menar Julie Chance.

– Strejta har alltid stulit från oss, så har det alltid varit och det är ok. De kommer aldrig att bli oss, och vi kommer alltid att uppfinna nya grejor.

»När queert mode når allmänheten är det inte queert längre«_{Julie Chance}

På technoklubbar som Berghain i Berlin har en stil inspirerad av designers som Rick Owens och Yohji Yamamoto växt fram under det senaste årtiondet. En monokrom och draperad siluett som ofta är unisex och som varken handlar om att framhäva manlig eller kvinnliga attribut. Det är en stil som är svår att ringa in som hetero- eller homosexuellt kodad, och som kanske pekar på ett mer framtida sätt att bemöta mode. Daniel Björk säger att det kanske handlar om att vi alla »har en goth inom oss«.

– Bland yngre i modevärlden finns det definitivt ett mycket friare uttryck. Rick Owens-looken är intressant för att den är såpass universell, från basketspelare och hiphop-artister till technoklubben. Inte universell på det sättet att du ser den på gatan ofta, man jobbar inte på bankkontor med Rick Owens-kläder, men de som bär Owens kläder är svåra att ringa in.

Även Larissa Bechtold tycker att det blivit svårare att tillskriva dagens modetrender till könsidentitet och sexualitet.

– På många sätt tycker jag att många unga idag är »följare« på ett annat sätt än förut, och tiden då subkultur hade en djupare mening och uttryck är nog förbi, vilket jag kan tycka är sorgligt. Men å andra sidan är det så många barriärer som har brustit, och uttryck som hämtat bränsle ur genus och sexualitet blir allt mindre viktiga och relevanta. Och är inte det främst en bra grej?

Tomas Hemstad är frilansskribent bosatt i San Fransisco

Bild: Hanna Källebo Neikter.

_________________________________________________________

3 X plakatmode – Kläder som tar ställning

Kläder med slogans som talar om var du står i en fråga blev vanligt i modet på 1970-talet. Det politiska modet – framförallt med feministiska budskap – har närmast exploderat de senaste åren. Här är tre exempel:

1. The future is female

Budskapet togs fram 1975 till New Yorks första kvinnobokhandel, men fick ny fart i Hillary Clintons presidentvalskampanj 2016 där t-tröjor bars av kändisar som Kendall Jenner. Budskapet har kritiserats för att vara exkluderande av andra feminister än cis-kvinnor.

2. Radical feminist

Stora modemärken hänger på trenden. 2015 sydde märket Acne upp collegetröjor med orden »Radical feminist« och »Gender equality« på bröstet, och 2017 lanserade modehuset Dior en t-tröja med texten »We should all be feminists«, titeln på en essä av författaren Chimamanda Ngozi Adichie, i samarbete med artisten Rihanna.

3. Body Rights

2017 lanserade RFSU klädkollektionen Elise, med sexualpolitiska budskap. Med referenser till den queera aktivismens historia och budskap som »Silence is not golden« och »Get your priorities queer«. I maj 2018 kom uppföljaren, kollektionen »This body got rights« som säljs i Monkibutiker över hela världen.

Läs mer

Estetiken som format våra kamper

Varför ser alla gaybarer likadana ut?