Pussy Jam i Tallinn – feministisk standup-våg

Om några minuter börjar det, men om komikerna från Pussy Jam Comedy är nervösa så döljer de det bra. Vi är bakom scenen på teaterbaren Heldeke, som har blivit ett nav inom Estlands stand up scen. Ägaren arrangerar den estländska Fringefestivalen, som hålls i Tallinn varje sommar, och i år hade flera av komikerna från Pussy Jam Comedy egna soloföreställningar.

− Det är jättestort, säger Jana Levitina, som har varit med sedan nätverket bildades för två år sedan.

Det började under en show med den etablerade komikern Sille-Kadri Simer. Hon bjöd in kvinnor att uppträda, och efter det fortsatte gruppen att träffas och ordna egna events som i huvudsak samlar en queerfeministisk crowd. Nätverket medverkar också på andra komikers klubbar, och ikväll är ett sådant event, med en blandad publik. Från rummet där jag sitter ser jag ut på scenen, som ramas in av ett tungt, rött sammetsdraperi. Strålkastarljuset träffar en mikrofon och en pall. Jag ser inte publiken men hör det tilltagande sorlet i salongen.

»Standup-scenen i Tallinn har länge dominerats av cismän, och Pussy Jam Comedy vill göra det lättare för kvinnor och hbtqi-personer att ta plats.«

Standup-scenen i Tallinn har länge dominerats av cismän, och Pussy Jam Comedy vill göra det lättare för kvinnor och hbtqi-personer att ta plats.  

− Det är inte så kul att kliva upp precis efter att nån kille har levererat en sexistisk punchline och fått gapskratt – och det händer fortfarande hela tiden, säger Jana Levitina.

Hon beskriver standup-scenen som grabbig, macho, men tycker att det håller på att förändras. Under de senaste åren har det skett en explosion av feministisk standup i Tallinn, och Pussy Jam Comedy har gått från att ha en handfull medlemmar till att samla ett femtiotal komiker som alla identifierar sig inom begreppet FLINTA (female, lesbian, intersex, non-binary, trans, och agender).

Att nya grupper hörs på humorscenen och att det sker ett uppsving för feministisk standup verkar inte bara gälla för Tallinn. Från New York kommer reportage om att det just nu är många feminister med kinesisk bakgrund som tar plats på klubbarna, och i Berlin växer ett nybildat humornätverk som samlar kvinnor med arabisk bakgrund.

Även i Stockholm är det fler som vågar testa standup och nya erfarenheter hörs från scenen. Det upplever komikern Pernilla Hammargren som driver klubben Stand Up Yours. De firar 10-årsjubileum i år, och fortsätter att bjuda in till humorkvällar där alla komiker är kvinnor eller queers.

− I början hände det att cis-killar hörde av sig och frågade om de fick komma och köra, och blev sura när vi sa att klubben är separatistisk, men vi har också fått mycket uppmuntran från folk inom scenen.

»Något jag verkligen gillar med standup är att folk älskar en loser.«

Pernilla Hammargren

Pernilla Hammargren och en annan komiker fick idén till Stand Up Yours under en tågresa tillbaka till Stockholm efter ett gig i en annan stad.

− Det var någon komiker som hade dragit dåliga skämt om sin fru, och vi började prata om kulturen inom scenen. Stämningen var inte alltid var så trevlig. Dessutom drevs nästan alla klubbar av snubbar, och det var alltid någon kille som blev »headline«s och fick den bästa scentiden.

Stand Up Yours, förklarar hon, blev ett sätt att göra något både för sin egen skull och för hbtqi-communityt. Inte minst i tider då högerextrema vinner mark och motståndet mot hbtqi-rättigheter hårdnar tror hon att humorn är viktig för att skapa gemenskap och sticka hål på makten. Men att ta plats på scenen som queer komiker kan också ge något positivt för en själv.

− Något jag verkligen gillar med standup är att folk älskar en loser. De flesta komiker utgår ju från sig själva, och därför man kan få en slags empowerment i relation till sin historia genom stand up, säger hon.

Just eftersom många komiker utgår från sitt eget liv blir bredden extra viktig, tycker komikern Sandra Tiitson, från Pussy Jam Comedy.

− Det blir inte roligt för publiken om det är för homogent.

Hon är en av Pussy-jammarna som för första gången uppträdde med en egen soloshow nu under sommarens Fringefestival i Tallinn. Där skämtade hon bland annat om relationer, frivillig barnlöshet och om kroppen, och hur den åldras. I ett skämt som brukar gå hem utgår hon från sitt efternamn: Tiits-on. Slutklämmen är att brösten förr om åren verkligen var »on«, men att hon nu överväger att byta namn till Tiitsoff.

Det skämtet funkar även hos publiken på Heldekes teaterbar. Vissa fnissar. Andra skrattar högt. Även skämtet om den nya uppfinningen »mensbältet« som ska lindra menssmärtor ger skratt, med kopplingen till karate och »rött bälte«, men skämtet där Sandra Tiitson berättar om reaktionerna hon får när hon berättar att hon inte vill ha barn möter tystnad. Att vara kvinna och frivilligt barnlös är minst lika tabu i Estland som i Sverige, och publiken verkar inte riktigt veta hur de ska reagera.

Att balansera kring frågor som är tabu är typiskt för standup, och Jana Levitina tror att det finns en kraft i det. Till vardags jobbar hon med att informera kring jämlikhetsfrågor inom organisationen Feministeerium, och på sätt och vis fortsätter det arbetet även på standup-scenen.

− Med humor kan man synliggöra problem och normer utan pekpinnar, säger hon.

»Det viktiga är att man har en maktanalys och inte skämtar på någon utsatt grupps bekostnad. Om du sparkar nedåt blir det inte roligt.«

Att skämta om laddade ämnen kan visserligen vara svårt men hon ser egentligen inte att det skulle finnas frågor som det inte går att skämta om.

− Det viktiga är att man har en maktanalys och inte skämtar på någon utsatt grupps bekostnad. Om du sparkar nedåt blir det inte roligt.

Komikern Ana Falcon får nervösa skratt när hon kliver upp på scenen och förklarar att hon är sist bland kvällens komiker på grund av sin bakgrund. Hon är från Mexiko.

− De tänkte nog att jag ju ändå ska vara kvar sedan, och städa.

Sedan går hon vidare till att informera om hur man på ett »diskret« sätt hanterar sitt kön under en centralamerikansk värmebölja, då »saker klibbar ihop«. Hon tar ett brett och inte alls särskilt diskret kliv åt sidan, och publiken fnissar i mörkret. Se ett klipp med Ana Falcon här.

Ana Falcon är den enda av kvällens komiker som inte är vit, och så är det ofta.

− Jag är van vid att sticka ut.

Hon berättar att hon i sina gig ofta återkommer till erfarenheten av att vara på »fel« plats och blicka mot andra sidan, där gräset verkar vara grönare.

− Jag är en »border girl«, uppvuxen nära den amerikanska gränsen. Vi blickade mot USA och Texas, där allt verkade vara mycket bättre. När jag kom till Estland såg jag att samma sak finns här, fast här blickar man mot Finland, och då förstod jag att det här fenomenet återkommer hela tiden, på olika sätt.

Medlemmarna i Pussy Jam Comedy ser att kvinnor inom humorscenen fortfarande stångas mot den seglivade myten att män skulle vara roligare. Det blir ett hinder för kvinnor inom scenen samtidigt som pressen att leverera blir stark.

»Om du »bombar« känner du dig inte bara misslyckad för egen del. Du känner också att du har svikit alla andra kvinnliga komiker.«

Sille-Kadri Simer

− Om du »bombar« känner du dig inte bara misslyckad för egen del. Du känner också att du har svikit alla andra kvinnliga komiker eftersom publiken har fått sina fördomar bekräftade, säger Sille-Kadri Simer.

Jana Levitina tror att uppfattningen att män är roligare än kvinnor gör det svårare för kvinnliga komiker att få chans att uppträda på de större klubbarna. För den som dessutom tillhör en minoritetsgrupp tror hon att motståndet är extra starkt eftersom det finns en bild av att man är för smal för att fungera för en bred publik.

− Det finns en föreställning om att ens erfarenheter inte skulle vara tillräckligt universella, men det är ju knappast så att vita cis-mäns erfarenheter är allmängiltiga.

Text och bild Charlie Olofsson