Priset beror på mannens hjärta

Chantelle är 26 år och bor i ett litet trähus tillsammans med fyra andra kvinnor och sina tre barn i en del av Goma. Jag intervjuar henne sittandes på jordgolvet. Utanför regnar det hårt och vatten droppar igenom det tunna plåttaket, runt om oss uppstår hela tiden nya geggiga vattenpölar. Chantelle sitter på en smutsig skumgummimadrass och håller ett av sina barn tätt i sin famn. I hennes ögon skymtar rädsla och sorg när hon återberättar sin tragiska historia.

”Jag kommer från en liten by nära Bukavu, men har bott i Goma i över ett år. Min första man dödades i kriget för några år sedan. Han var soldat och hamnade i skottlossning. Min andre man lämnade mig förra året. Vår stad attackerades av soldater och en natt kom de till mitt hus och våldtog mig och min syster framför ögonen på våra barn. Min man var också i huset och soldaterna tvingade honom att titta – efter det lämnade han mig och barnen för en annan kvinna. Jag var tvungen att söka jobb i Bukavu, och vi vågade inte stanna kvar i byn av rädsla för att soldaterna skulle komma tillbaka. Livet i Bukavu var mycket svårt. Det fanns inget sätt för mig att tjäna pengar för att köpa mat till barnen. De flesta i min familj hade dödats i kriget. Jag hörde från kvinnorna att i Goma kunde tjejer tjäna pengar genom att gå ut med FN-soldater och andra internationella män i staden. Jag beslöt mig för att åka till Goma och prostituera mig.

Nu har jag fyra barn – den äldsta är 15, de andra är 8 och 5, och så det här barnet som är tre år. Jag måste betala deras skolavgifter och det är fortfarande svårt att tjäna tillräckligt med pengar för att ge dem mat. Vi har inte ätit någonting sedan i går för att vi saknar pengar att köpa mat för. Skolan kostar fyra US dollar per månad och barn. För tillfället har jag bara råd att skicka två av mina barn till skolan. En stannar hemma med den minste, som är för liten för att gå till skolan. Varje natt går jag till barerna, men inte igår och inte natten före den, eftersom det var en massa skottlossning och för farligt.

Jag kom till Goma för ett år sedan och varje natt försöker jag gå till olika barer: Doga, Cap Sud, Coco Jambo, Dallas. På sistone har saker och ting blivit mycket sämre i Goma. Det är massor av soldater från olika grupper och vi hör hemska historier om vad de gör, människor dödas och våldtas. Om det inte är någon skottlossning före klockan sju på kvällen så går vi ut till barerna och letar efter jobb. Om jag kommer tillbaka sent och ser soldaterna hänga i kvarteret går jag tillbaka till barerna och ber någon FN-soldat att följa mig hem.

—–

Om jag får tag på en bra man så betalar han upp till 20 US dollar (cirka 150 kronor, reds anm.) för hela natten, men en dålig man betalar bara en dollar. Priset beror på mannens hjärta. Ibland följer jag männen en kort stund till barerna i stan, ibland tar jag med dem hit. Det finns en madrass i rummet intill och där stannar barnen. Det är nästan bara FN-soldater jag följer med, de flesta är från Sydafrika, några från Indien och förut var det en del ifrån Europa. De har pengar och brukar använda kondom. Ibland betalar de mer för att få göra det utan kondom och om jag träffar samme man fl era gånger så slutar vi ofta med kondom efter första gången. En bra natt går jag med 5-6 män, eller om någon vill betala mer för hela natten. De finns också lokala affärsmän som kommer till barerna – kongoleser, men jag gillar inte att vara med dem för de vill inte använda kondom. Män från andra internationella organisationer – inte FN-soldater, betalar också bra. Ibland ger de oss 50 dollar för en hel natt, eller så får en tjej bli deras flickvän. Det hände mig en gång. Han var fransman och vi träffades två till tre gånger i veckan på ett hotell i området. Han gav mig pengar och presenter – men han åkte iväg och sedan dess har jag inte hört av honom.

—–

Nu frågar jag inte varifrån mannen kommer – jag bryr mig inte längre. Jag ser dem och tänker bara på pengarna. Ibland känner jag mig sjuk av att göra det här jobbet. Jag gillar det inte och det gör mig mycket trött. Efter en lång natt är jag ofta inte hemma förrän fem, sex på morgonen. Då är det svårt att sova för det är så mycket ljud runtom. Ibland är det skottlossning, man hör folk skrika. På morgonen måste jag ta hand om mina barn.

Vi är alltid trötta, för trötta för att sova, för trötta för att tänka, och trötta på att leva så här. Ibland när jag har pengar försöker jag köpa bra mat, som fisk eller kyckling, för att behålla styrkan. Men ibland finns det inga pengar, för någon har stulit dem. I går åt vi bara bönor och kassava, men kanske finns det mycket jobb i kväll så vi kan äta kött i morgon.

Jag är rädd för att jag kanske fått aids. Jag har hört om sjukdomen och vet att man får den från att vara med män utan kondom, eller om man blir våldtagen. Men jag har inte tillräckligt med pengar för att testa mig på sjukhuset – det kostar 20 dollar – det är för dyrt. En kvinna i grannhuset blev våldtagen av fyra soldater härom natten. De gjorde fruktansvärda saker med henne så att hon blödde. Jag är orolig för att hon har aids men det finns inget vi kan göra för henne.

Det finns inget skydd här, det finns bara en kartong och ett draperi som täcker vår dörr. Huset håller på att falla ihop och vi känner oss aldrig säkra. Ibland skjuter de utanför och soldaterna kommer in och stjäl alla pengar vi har tjänat. En gång kom de in och tvingade mig och en annan kvinna som bor här att vara med dem hela natten. Vi hade inget val – de hade pistoler och jag var rädd. Jag mindes vad som hänt mig förut och ville inte att de såg mig som ett problem.

Jag skulle vilja testa mig, men det finns inga gratistester här. Om vi är sjuka är det för dyrt för oss att gå till sjukhuset. En kvinna som bor här gick till kliniken för att föda, men barnet är fortfarande kvar där eftersom hon inte har råd att betala vad det kostade att föda. Om vi blir sjuka försöker kvinnorna att samla ihop tillräckligt med pengar till medicin, och så får vi försöka betala tillbaka när vi är bättre. Vi brukar be till Gud om att inte bli sjuka.

Det är ok att bo här. Vi fyller på våra vattenbehållare från en kran här i närheten och bär det tillbaka hit. Vi måste betala för vattnet, men vi måste också tvätta oss och vara rena för att utföra vårt arbete. Det finns ett område som är privat där vi kan tvätta oss. Jag brukar ha samma kläder varje kväll – jag har inte så många och jag anstränger mig för att de ska vara rena. Men det är svårt när det regnar och allt är lerigt. En man jag var med gav mig smycken från Kenya så de brukar jag ha på mig för att se bra ut.

—–

Vi följer med de utländska männen för att de har pengar. Kriget har gjort att de flesta kongoleser varken har jobb eller pengar. Även om jag gifte mig med en av dem skulle jag vara tvungen att fortsätta med det här jobbet för att tjäna pengar. Men jag skulle hellre göra vad som helst än detta – skura golv, sälja saker på marknaden, vad som helst. Jag gick bara några år i skolan så jag kan inte tillräckligt för att få ett riktigt jobb. Just nu är det ett svårt läge i Kongo, och om man ska få ett annat jobb så måste man känna någon i affärsbranschen som kan hjälpa en. Även om jag fann ett sådant jobb är det inte säkert att jag skulle få betalt. Nu får jag åtminstone se pengarna jag tjänar – även om det inte är mycket. Jag försörjer mina barn men skickar också hem pengar till min mamma i Bukavu. Hon vet inte vad jag gör, och jag skäms för mycket för att berätta. Men mina bröder dödades av en bomb på krigets sjätte dag, och min pappa dog år 2000 i Kisangani, så hon har ingen annan som kan hjälpa henne.

—–

Det finns så många prostituerade i Goma att det är svårt för mig att tjäna tillräckligt. Förra året var det inte så många men saker och ting har blivit värre och många kvinnor gör detta. En del är väldigt unga och hänger runt FN-baserna. De gör det för vad som helst – en brödbit, en Coca- Cola. Det gör det svårare för oss som tjänar pengar i barerna. Även om jag skulle vilja åka tillbaka till Bukavu och bo i mammas hus, så går det inte. Jag har inte råd med båtbiljetten för mina fyra barn. Och där finns inte så många utlänningar man kan tjäna pengar på. Om det inte vore för FN och andra utlänningar här vet jag inte hur vi skulle överleva. Jag gillar inte mitt arbete, men jag vet inte vad jag skulle göra annars.”

—–

Inte mycket har hänt för Chantelle och kvinnor som henne i Demokratiska republiken Kongo sedan det här skrevs förra året. Trots löften från FN om en nolltolerans för anställda vad gäller sexuellt utnyttjande är något sådant mycket svårt att genomföra. Ett stort antal av fredsbevarande styrkor och andra internationella organ driver alltid fram en marknad för prostitution – oavsett var de befi nner sig. FN har dock svårt att kännas vid detta. Därför fi nns inte sexualupplysning och speciellt inriktad hälsovård för det växande antal prostituerade som följer i kölvattnet av konfl ikter och krigshärdar världen över.

Kate Holt

Kate Holt är en brittisk journalist och fotograf som för några år sedan fick stor uppmärksamhet när hon avslöjade hur FN-styrkor utnyttjade unga flickor i Kongo.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2006)