Pratar om våldtäkt bortom stereotyper

För fyrtio år sedan kom Maria-Pia Boëthius bok ”Skylla sig själv” ut. Den innehöll skarp kritik mot samhällets syn på kvinnors sexualitet i allmänhet och juristernas kvinnofientliga bedömningar av våldtäkt i synnerhet. Protester mot att skulden placeras hos den som våldtas och inte den som våldtar har sedan dess upprepats.

I boken ”En riktig våldtäktsman” skrev Katarina Wennstam år 2004 att »hela Sverige bubblar av återhållet raseri« med anledning av Högsta domstolens friande dom i ett gruppvåldtäktsmål.

»Där Boëthius och Wennstam med självklarhet riktade sig mot rättsväsendet ifrågasätter Chamberland och Svensson att polisanmälan betraktas som det enda eller riktiga sättet för våldtäktsutsatta att gå vidare.«

2015 har våldtäktsdebatten blivit sliten. Ännu en friande dom, ännu en jurist som försvarar domen, ännu en samtyckesutredning. Lagstiftningsmässigt har en hel del hänt sedan sjuttiotalet. Men de friande domarna fortsätter att komma. Vi rasar och vi stångar oss trötta mot ett oförstående eller illvilligt rättssystem.

Kanske är det så att vi har stångat åt fel håll? Kanske har kritiken varit alltför enkelspårig? Med boken ”Allt som är mitt” vill Anna Svensson och Alexander Alvina Chamberland skriva ett nytt kapitel i våldtäktsdebatten. Boken är en nyanserad genomgång av hur normer kring våldtäktsoffer skapas genom samhällsdebatten, populärkulturen, nyhetsrapporteringen och kriminalpolitiken. ”Våldtäkt är ett brott att ta på allvar, men det måste inte förstöra liv”, anför författarna som sin huvudtes och gör upp med stigmatiserande bilder av våldtäktsöverlevare.

»De friande domarna fortsätter att komma. Vi rasar och vi stångar oss trötta mot ett oförstående eller illvilligt rättssystem.«

En av bokens argumentationslinjer är att överlevare själva sällan har fått komma till tals, och när de väl får det regisseras berättelserna utifrån ett statiskt våldtäktsnarrativ. Bokens styrka ligger delvis i att författarna utgår från sina egna erfarenheter av sexuella övergrepp. Frånvarande är det annars så vanliga frosseriet i det anonyma våldtäktsoffrets berättelse, filtrerat genom förundersökningsprotokoll. Härigenom förmedlar boken kraft och hopp till andra överlevare.

En styrka ligger också i dess nyanserade resonemang om hur sexualiserat våld reproducerar underordning, utan att betrakta våldtäkt som enbart en fråga om mäns våld mot kvinnor.

Det kapitel i våldtäktsdebatten som nu har skrivits skiljer sig tydligt från tidigare inlägg i fråga om förhållningssättet till juridiken. Där Boëthius och Wennstam med självklarhet riktade sig mot rättsväsendet ifrågasätter Chamberland och Svensson att polisanmälan betraktas som det enda eller riktiga sättet för våldtäktsutsatta att gå vidare. De riktar kritik mot fängelsesystemet och istället för att enbart peka ut den straffande rättvisans tillkortakommanden diskuterar författarna alternativ till det rådande.

Allt som är mitt ger inga enkla svar utan framhåller komplexiteten både hos individers erfarenheter och hos den rättvisa som staten erbjuder. Därmed inger boken hopp om att 2015 blir året då vi börjar tala om våldtäkt bortom stereotyper och juridikens snäva ramar.

Linnea Wegerstad

Jur. dr vid Lunds universitet