Pinkwashing säljer myten om Israel

Hela Sergels torg svämmade över i december 2008. Där stod människor i snålblåsten – på torget, på trapporna, på trottoarerna ovanför torget – i en av de absolut största solidaritetsmanifestationerna för palestinier. 12 000 personer hade samlats för att protestera mot staten Israels brutala attack på Gaza, som den israeliska militären benämnde Operation Gjutet bly. Till en början flygbombades Gazaremsan, följt av att marktrupper rullade in. Drygt ett halvår senare avslöjade den israeliska organisationen Shovrim Shtika (Bryt tystnaden) att soldaterna hade fått order om att betrakta alla Gazabor, militära som civila, som fiender. 

Kanske var det ockupation utan slut, behandlingen av palestinierna under den andra intifadan eller murbygget som hade fått Israels anseende att rasa hos omvärlden i mitten av 00-talet. Efter attacken på Gaza 2008 låg det på botten. Enligt East West Communications, som undersöker enskilda länders anseende runt om i världen, låg Israel då på plats 194 av 200 – i gott sällskap av Nordkorea. Nu var det dags för israeliska politiker att växla om och växla upp. Men inte poliskt, utan kosmetiskt.

»Utanför Tel Aviv är Israel mycket konservativt. Samkönade äktenskap är inte lagliga.«

2005 slöt det israeliska utrikesministeriet tillsammans med Jewish Agency for Israel, ett avtal med amerikanska marknadsförare i syfte att skapa ett säljbart varumärke för landet. Projektet gick under namnet »Brand Israel« och miljontals dollar pumpades in. På stora affischer kunde man under 2007 se Miss Israel, Gal Gadot – numera Hollywoodstjärna – iförd en minimal bikini och höga klackar, posera svankande på rygg.

När kampanjen fick kritik för att sälja Israel genom mjukporr valde man att istället marknadsföra Tel Aviv som paradiset för gays. Genom kampanjer i storstäder som New York, London och Toronto såldes Israel in som det mest gayvänliga landet, också i syfte att locka turister.

Retoriken går hand i hand med devisen att Israel är den enda demokratin i regionen och, som den palestinska forskaren och aktivisten Adam HajYahia uttrycker det, den tar spjärn mot den islamofobiska föreställningen om att araber i allmänhet – och muslimer i synnerhet – är homofober, till sin natur bakåtsträvande och vildar.

I själva verket är det israeliska samhället, utanför den bubbla som Tel Aviv utgör, mycket konservativt. Samkönade äktenskap är inte lagliga. De friheter för hbtqi-personer vi ser i dagens Israel har varken tillkommit organiskt eller jämlikt. Den från staten implementerade imagen är inget annat än pinkwashing, menar både palestinska och israeliska aktivister, och ännu en av ockupationsmaktens strategier att söndra och härska.

Bilden av Israel som gayparadis måste läsas i en kolonial kontext för att se att den inte bara osynliggör all den kamp som queera palestinier och araber för mot patriarkatet inom sina egna sammanhang – väl dokumenterat i den lysande antologin This arab is queer (Saqi). Den är också en lögn.

»Är man ett gayvänligt land måste alla hbtqi-personer behandlas likvärdigt, oavsett etnicitet, religiös tillhörighet och kultur.«

Det finns en alldeles egen enhet inom den israeliska militären – enhet 8200 – som använder utpressning av queera palestinier för att pressa fram information. Om de inte går med på att samarbeta med ockupationsarmén avslöjas deras sexuella preferenser eller könstillhörighet, något som har haft ödesdigra konsekvenser för palestinska queers.

Frihet och rättigheter kan inte bara reserveras för ett folk. Är man ett gayvänligt land måste alla hbtqi-personer behandlas likvärdigt, oavsett etnicitet, religiös tillhörighet och kultur. Det är något som israeliska anti-pinkwashing aktivister lyfter årligen under pride. Senast i år attackerades deras block både i Jerusalem och i Tel Avivs prideparader av poliser och andra deltagare som försökte riva ner den palestinska flaggan de bar på.

Vi andra kan genomskåda den myt som staten Israel upprätthåller. Bara då kan vi utsträcka vår solidaritet till de queers som lever inte bara under patriarkalt förtryck, utan också i ockupationens våld.

Shora Esmailian är journalist och författare.

REPLIK: Läs Kristoffer Åbergs replik och Shora Esmailians svar här.