Jona Elings vill att män ska ta hand om varandras prostator.
Kursen i urologi var oväntat rolig. Oväntad eftersom pungar och snoppar är sånt vi feminister ofta skämtar om i nedsättande ordalag. Pungspark på hela patriarkatet! Kastrera våldtäktsmännen! På akuten sitter män i alla åldrar med värkande pungar och växande ångest och det är roligt och lätt att kunna bota och lindra. Även om momentet att släcka taklampan och lysa genom pungen med ficklampa känns en aning obekvämt, åtminstone för herrarna med värken. Jag har klämt på prostator i långa rader och lärt mig att de kan vara elastiska eller fasta, släta eller knöliga, stora eller små. Om den är frisk känns prostatan som ett godishjärta av gelé förklarade vår föreläsare och vi stod på kö för att med stängda ögon peta på de gelehjärtan hon tagit med sig som övningsexemplar. Jag har också lärt mig det sorgliga faktum att hela 9000 män varje år insjuknar i prostatacancer.
Kvinnor ska klämma på sina bröst så ofta som möjligt. Det är inte bara sexologens åsikt utan även onkologens. Suspekta knölar ska utredas vidare, klämmas på av flera, röntgas och provtagas. Men prostatorna då? Det kan vara svårt att känna sin egen – inbillar jag mig, jag har ju ingen och kan inte prova – men en ömsesidig självexaminering borde uppmuntras. Då kunde märkliga prostataförändringar upptäckas i tid och vi skulle kunna vinna liv! Cancerfonden skulle kunna erbjuda en tjänst där män blir uppringda varje månad, och en känd kvinna medelst telefonsvarare påminner om att det är dags för prostatapill. Den årliga bröstundersökningsdagen, lanserad av ett stort läkemedelsföretag, kallas fyndigt klämdagen. Analogt kan vi vika sommarsolståndet till prostatans favör. I duschrummen på gymmet kunde det finnas klistermärken som visar hur man enkelt med pekfingret känner efter om killen bredvid behöver söka vård eller inte. Eventuellt med ett geléhjärta i andra handen för att kunna jämföra. Någon känd formgivare kunde ta fram en stiliserad, lite söt, rumphålssymbol som påminnelse. Men nej, vi är långt från denna utveckling. Trots
att prostatabesvär riskerar medföra en av de mest fruktade konsekvenserna näst efter död, nämligen impotens.
Jag har klämt på prostator i långa rader. Om den är frisk känns prostatan som ett godishjärta av gelé.
Men så tungt är det homofoba oket att ingen ens försökt väcka idén att män skulle pilla varandra i rumpan. Och inga rumphål är i sikte. En smula överslätande får insamlingen mot prostatacancer heta mustaschkampen. Jag har själv aldrig stött på den arma körteln i munhålan på någon, och kan heller inte minnas något om saken från anatomiundervisningen. Kvinnors bröst däremot är inte lika intimt. Bröst kan vara mat! Och bröst är objekt i den pornografiska kontexten. Brösten tillhör inte kvinnorna, de tillhör bebisarna, männen och sjukvården. Likt kossans juver korsat med ett par silikonimplantat, förpackat i landstingets sjukhusskjorta. Hjälper det eller stjälper det att känna till att prostatan egentligen är en slags tillbakabildad livmoder? Det är den inre kvinnan som växer sig starkare i takt med mannens åldrande.
Tills vi uppnått den grad av frigjordhet att självundersökning accepteras för alla kön gäller det att vara uppmärksam på om det blir svårare att kissa eller kommer blod i kisset. Det stämmer för den delen också för kvinnor, eftersom cancer i blåsan ger samma symptom. Och även män kan få bröstcancer trots att det är väldigt ovanligt. Men nog är det synd att en »rejäl karl« hellre ska bli impotent och cancersjuk än utforska en kroppsöppning till. I väntan på attitydförändring står vi beredda med handskar och glidslem. Välkomna!
Jona Elings är frilansskribent och går femte året på läkarprogrammet.
