Phatima Rude – anti-drag queen med könsidentitet som vapen

På en queerpunkspelning ser jag Phatima uppträda för första gången, och det liknar ingenting jag någonsin sett tidigare. Med en häftpistol fäster hen dollarsedlar på sin kropp, huvud och ansikte. Blodet rinner ner i hens ögon samtidigt som hen ler. I en stad som San Francisco, där queerscenen håller på att gå under i svallvågorna av de enorma kapital som sköljer in från Silicon Valley, är det här dragshow som i högsta synnerhet är politisk.

»Så fort jag klev in på Club Uranus, så visste jag att jag hittat mitt folk«

»Once you do drag, it’s in your blood«, säger Phatima Rude, i kortfilmsdokumentären »Ladies and Gentlemen, Phatima Rude«. Själv började hen med drag 1989. Snart skulle hen träffa sin drag-pappa Michael Angelo och få upp ögonen för, alla freaks skyddshelgon, Divine.

— Så fort jag såg henne, ville jag göra hennes look. Min version såg ut som Barbara Streisand, sminkad som Divine. Det gjorde inget – så fort jag klev in på Club Uranus, så visste jag att jag hittat mitt folk.

Kevin, som hen döptes till, hade redan blivit Phatima vid det laget. Men det var på Uranus som personan Phatima Rude blev kött och blod. Stommen för den rollfigur som numera är den kanske huvudsakliga delen av Phatima, kom från hens uppväxt.

— När jag växte upp arbetade min ensamstående mamma på ett statligt mentalsjukhus, och jag brukade följa med henne till jobbet. Så i mina formbara år växte jag upp bland folk som hade mentala problem. När jag senare började göra drag tog jag mycket från de personerna som jag vuxit upp bland. Jag fick träffa de som levde i marginalen. Och det här var under en tid när det räckte med att vara bipolär och bög för att skickas in på institution.

»Det liknar ingenting jag någonsin sett tidigare. Med en häftpistol fäster hen dollarsedlar på sin kropp, huvud och ansikte.«

Phatima var också ett barn av sin tid. Under det tidiga 1990-talet, när aids härjade bland bögar och transkvinnor, blev klubbkulturen hård och konfrontativ.

Piercings och tatueringar blev allt vanligare, musiken som spelades var industri och acid house och dragkulturen drogs mot det abjekta och konfrontativa.

— Jag började gogodansa på en fest som hette Decadence som hölls på nattklubben The Endup på fredagar, och det var först då som jag insåg att det kunde bli ett yrke. Folk kunde betala mig för att vara ett freak och dansa! Så jag gjorde det. Jag fick betalt för att vara på en klubb som jag hade gått på i alla fall.

— Jag fick pengar för att hänga på roliga fester och umgås med folk, men framförallt slapp jag vara gamla Kevin. Jag hade varit smärtsamt blyg fram till den här tiden och när det här började hända var det som att en best vaknade inom mig.

I 15 år försörjde sig Phatima som gogo-dansare. Under de åren växte dragscenen från att mest handla om dragqueens, som värdinnor eller gogodansare, till att mer och mer handla om riktig dragshow. Dragartisten Heklina, som redan drivit klubben Clubstitute, startade Trannyshack, där många av San Franciscos stora dragstjärnor började sina karriärer.

»Folk ser Sharon Needles och kallar det freak drag och jag tänker bara, ’honey, det där har gjorts för jävligt länge sen’.«

Med tv-programmet RuPauls Dragrace som nu går in på sin åttonde säsong, har drag till slut nått kulturens mittfåra. Många av de queens som slet hund på småklubbar, turnerar nu världen över och uppträder på kryssningar, pridefestivaler och andra stora scener. Men den dragstilen som Phatima Rude representerar är inte lika lätt att marknadsföra som de klassiska drag queensen.

— Jag är en outsider både i dragscenen och performancescenen. Jag är glad för att RuPauls DragRace och sådant finns, det har skapat ett fokus på drag i en massa småstäder där det tidigare har varit väldigt svårt. Folk ser drag på ett annat sätt nu, men det har också skapat en mycket snävare bild av vad drag är. Folk ser Sharon Needles och kallar det freak drag och jag tänker bara, »honey, det där har gjorts för jävligt länge sen«.

Phatima är fortfarande långt från champagnestinna green rooms och välbetalda jobb. I dokumentären Ladies and Gentlemen, Phatima Rude pratar hen om hur det är att bo i sin skåpbil (»jag har varit hemlös förut, då bodde jag på härbärgen, den här gången har jag en van«). Hen jobbar för projektet Homobiles, som är en gratistjänst för hbtqi-personer, som behöver skjuts hem om nätterna.

»Jag visste inte vilket kön jag tillhörde. Jag kände mig ofta som en eunuck. Nu ser jag mig som en person med ospecifikt kön«

Hen sminkar sig i bilen och gör vad hen kallar »drag drive-by’s«, en snabb visit med uppträdande på en klubb, innan hen återgår till arbetet. Det låter inte som någon drömtillvaro men för Phatima är det ett steg upp. När hen mådde som sämst, försökte hen kastrera sig själv, hög på speed, med sin mamma i rummet intill.

— Jag visste inte vilket kön jag tillhörde. Jag kände mig ofta som en eunuck. Jag var mycket tyngre då, jag vägde över 300 pund, jag var liksom.. amorf. Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag började träffa transpersoner, och kom på att, tja, jag lever ju redan ganska mycket så. Långt senare bestämde jag mig för att gå igenom könskorrigering. Och det gjorde jag i tre år tills jag träffade en kvinna på kliniken jag gick till som grät helt okontrollerat över att hon hade en penis. Hon var otroligt ledsen och förkrossad, trots att hon inte på något sätt såg ut som en man. Så jag gick hem och funderade, och kom på att jag nog måste bottna i kroppen jag hade, istället för att gå igenom korrigering som är en definitiv process. Nu ser jag mig som en person med ospecifikt kön. När jag tog hormoner fick jag stora bröst, och det skulle jag gärna vilja ha igen. Men de kommer vara håriga och så, så det handlar inte för mig om att vilja tillhöra.

— Könsidentitet kan vara ett vapen, och jag vill fortsätta sticka folk i ögonen med hur jag ser ut. Jag har ingen uttalad könsidentitet och egentligen inget pronomen jag föredrar. För mig får folk gärna säga »Det«.

Tomas Hemstad är frilansjournalist

Följ Phatima Rude på twitter och instagram

Lyssna på Phatima Rudes musik

Läs mer

av Tomas Hemstad

Festen visar vägen

No more babies

Fulsexets revolution

Mumsa på kakan (och ha den kvar)