När Tanja Suhinina sa att hon inte ville ha barn var omgivningens reaktion accepterande. Nu när hon har bokat tid för sterilisering inser hon att de egentligen trodde att hon skulle ångra sig.
Reklamen på Youtube är pastellfärgad och informerar mig om att producentens digitala graviditetstest kan användas om och om igen. »Men hur slarvfittig får man vara med skydd???!!!«, hinner jag tänka – innan jag kopplar att testet nog är till för dem som vill bli gravida.
Som alla stora beslut i livet var detta lätt att fatta: Jag ska inte ha barn. Jag hade tankar om barn som ung vuxen, när barn fortfarande var en abstraktion. Jag hade en inre bild av framtiden, med ett jobb jag gillade och en frihet jag alltid strävat efter. Det fanns inte direkt barn i den inre bilden, men jag utgick från att de bara inte syntes. Att de gömde sig bakom bokhyllan eller nåt.
»Först hade jag ändå kopparspiral, ett pålitligt preventivmedel. Sedan hade jag vestibulit, också ett pålitligt preventivmedel. «
När det riktiga vuxenlivet infann sig såg det ut ungefär som jag hade föreställt mig. Det blev uppenbart att anledningen till att barn inte syntes var för att det egentligen aldrig funnits utrymme eller intresse för barn.
Varför dröjde jag med att sterilisera mig? Trodde jag att jag skulle ångra mig? Nä. Men först hade jag ändå kopparspiral, ett pålitligt preventivmedel. Sedan hade jag vestibulit, också ett pålitligt preventivmedel. Sedan fick jag veta att man får donera ägg fast man inte har egna barn. Det kändes som en bra sak att göra innan man permanent avskaffade förmågan att reproducera sig. Jag vaskade ju ändå ett ägg i månaden.
Så jag avvaktade. Donerade. Funderade på om jag skulle donera fler gånger.
»Jag ska sterilisera mig, men jag ska donera klart först, jag kanske gör det nån gång till«, förklarade jag.
»Men du behöver väl inte äggledarna för att donera, de tar ändå äggen direkt från äggstocken?«, sa läkarstudenten.
Geni! Det här borde jag ju ha räknat ut på egen hand. Vid äggdonation sugs äggen ut med en nål direkt från äggstocken. Att ha fungerande äggledare borde i så fall vara lika relevant som att ha en delfin tatuerad på armen.
»Man kan donera ägg till sig själv och göra IVF om man nu får för sig att skaffa egna barn trots steriliseringen. Man får betala själv, men det går. «
Jag ringde reproduktionskliniken. De bekräftade att man kan donera ägg trots att man är steriliserad. Inte nog med det – man kan donera ägg till sig själv och göra IVF (provrörsbefruktning, alltså), om man nu får för sig att skaffa egna barn trots steriliseringen. Man får betala själv, men det går.
Jag tycker att det är fruktansvärt coolt. Min mamma verkar se det som en anledning att inte förlikas med tanken på att hon inte kommer få barnbarn. En sak som är kul med att sterilisera sig är att man upptäcker att omgivningens accepterande inställning när man tidigare sa »jag ska inte ha barn« beror på att många hörde »…men sen kommer jag ändra mig och skaffa barn ändå, vem försöker jag lura«.
När jag lade på efter samtalet med reproduktionskliniken var jag pepp och redo att knipsa allt genast. De sade att jag skulle kontakta kvinnokliniken på ett större sjukhus, så jag ringde förstås sjukhusets huvudväxel och inledde med: »Hej! Jag vill sterilisera mig!«. Ett par minuter senare la jag på luren igen, mindre munter denna gång. De ville ha remiss från gyn eller husläkare.
Jag satt i denna stund på jobbet framför schemat på datorn. Å ena sidan såg det inte ut som att jag hade utrymme att komma ifrån arbetsplatsen närmaste veckorna. Å andra sidan är jag psykolog på en vårdcentral.
»Jag är ett brev närmare mitt egentliga mål med det hela – att ha fritt pass till att vänligt se på personer med barn och ställa motfrågan: »Men vad ska du göra om du ångrar dig?«
Efter en minut av lämplighetsbedömning och etiska hänsynstaganden gick jag till receptionen och bad om tid hos »nån läkare, vilken som, helst inte min chef«. Det fanns en lucka för mig. Jag knackade på.
»Hej, det är jag som är psykologen. Jag tror inte vi setts förut. hur länge har du jobbat här?«
»Det här är min första vecka” svarade läkaren vänligt. »Vad är det du behöver hjälp med?«
»Jag behöver remiss till sterilisering.«
De som gillar att arbeta inom primärvården säger ofta att det roliga är att man aldrig vad nästa patient har att komma med. Jag kände den dagen att jag verkligen hade gjort en insats för att stärka den läkarens bild av primärvården.
En remissförvirring senare ligger kallelsen på mitt hallgolv. Jag är ett brev närmare mitt egentliga mål med det hela – att ha fritt pass till att vänligt se på personer med barn och ställa motfrågan: »Men vad ska du göra om du ångrar dig?«.
Tanja Suhinina är psykolog och debattör
