På tal om fett
Lat, dum och ansvarslös. Avsexualiserad eller helt bortom självkontroll – myterna kring den stora kroppen är många och ofta fyllda av förakt. Ottars chefredaktör Kristina Lindquist samlar tre skarpa hjärnor för att prata fett, sex och aktivism.
Vad tänker ni på när jag säger fett?
KAKAN: Hysteri. Att folk pratar om fetma som en så himla stor folksjukdom, vilket man aldrig gör om till exempel anorexi eller ätstörningar.
SUSANNA: Jag har så många olika relationer till fett. En ätstörd relation, en annan där jag ser på fett helt logiskt, ytterligare en där jag ser fett som mat och en där fett används för att bygga identiteter. Men i relation till en ätstörning är ju fett bara kaos.
JULIA: Det är intressant att folk pratar aldrig pratar om fett som en väsentlig del av kroppsuppbyggnaden. Att hjärnan till stor del är uppbyggd av fett, att våra organ behöver fett. Man kan aldrig prata om fett på samma sätt som ben eller muskler, utan det är alltid laddat.
KAKAN: Relationen kan också vara till själva ordet fett, att få säga att man är fet och tjock utan att det låter som en värdering: »Jag har brunt hår och jag är tjock«. Men då ska folk alltid trösta en eftersom du inte motsvarar det som samhället associerar med att vara fet.
Du luktar inte illa, du är inte lat och sitter inte och äter kokosfett med sked. För att folk ska kunna se på mig som en sexuell varelse så vill de inte se mig som tjock, utan »kvinnligt fyllig«. Det har varit en sådan kamp att kunna se mig själv som sexig och för att komma dit har jag behövt identifiera mig med hiphopbrudar med stor röv och stora bröst – inte modeller som väger 43 kilo.
Det är så sjukt att jag behövde komma på att man kunde se ut såhär och vara sexig.
JULIA: Det är alltid antingen eller, snygg eller tjock. Eller så måste du vara tjock på ett acceptabelt sätt, och vara timglasformad, träna och äta rätt. Jag har jämfört det med »acceptabla invandrare«, som inte bryter, som har en utbildning och beter sig »svenskt«.
SUSANNA: Som när folk säger »Det är okej, du är fin ändå«.
KAKAN: Man bara: »Gud vad stort av dig! Du är en fantastisk person som bara accepterar mig!«
»Jag tror kvinnor accepterar att andra kvinnor har ätstörningar, det har gått så långt att vi inte reagerar längre.«
Är det en skillnad mellan fett på män och fett på kvinnor?
SUSANNA: Det finns en statusskillnad. Om fett på en manlig kropp kan vara positivt, »han är robust och har pondus«.
KAKAN: Trygg och manlig.
JULIA: Han kan vara en »livsnjutare«, som Edward Blom. Men det skulle man inte säga om Babben Larsson – bara skämtsamt. En man kan vara mycket större än en kvinna innan han räknas som tjock.
KAKAN: Så är det med allt när det handlar om kvinnor och män. Kvinnor måste vara sjukare, mer hemlösa, mer drogpåverkade, mer allting för att de ska bli accepterade för det de är.
SUSANNA: I mina kretsar är det många som iscensätter olika saker, som att vara androgyn, och det går lättare att framställa om en är smal. Jag har också velat vara androgyn, men jag är så jävla trött på det – de här boobisarna kan liksom inte gömmas undan. Däremot kan jag välja att gå in som butch i stället. Min kropp påverkar vilken identitet jag kan välja att ha.
JULIA: Jag tror att män kan ha lite större marginal än kvinnor, för att deras fett ibland kan se ut som muskler. Även om jag går ner mycket i fett så är jag fortfarande stor eftersom jag har mycket muskler, men en kvinna ska inte vara stor så heller.
Detta är ett utdrag ur texten – läs hela samtalet i pappers-Ottar!