På knullhotell

Jag och min partner går så ofta vi kan på telo, som de argentinska sexhotellen kallas. Vi har svårt att få barnvakt på kvällen, men på dagen är det lätt. Tre telos, alla i anständig mellanprisklass, ligger inom tio minuters promenad hemifrån. De är en del av varje stadsdels infrastruktur i Buenos Aires, som kemtvättar och närlivs.

»De få gånger vi snubblar in i andra besökare i de dunkla korridorerna ser de ut ungefär som vi: föräldrar på permis.«

Visst kan vi ha sex hemma, men vårt barn sover urdåligt. Det är en lättnad att slippa bli avbruten. Under ett tre timmars standardpass på telo hinner vi dessutom med andra bristvaror i föräldraskapet, som att sova en stund och prata med varandra. Alltihop till samma pris som varsin biobiljett.

De få gånger vi snubblar in i andra besökare i de dunkla korridorerna ser de ut ungefär som vi: föräldrar på permis. Den gruppen frekventerar den växande nisch av telos som liknar vanliga hotell, fast med takspeglar och den obligatoriska glasväggen mellan sängen och bubbelbadet.

Den andra stora målgruppen är de otrogna.

– Jag har gjort av med skrämmande mycket pengar på telos, säger Sergio, 64 år, och skrattar så att hans stora mage hoppar.

– Jag kunde ha låtit bli att släppa allt varje gång jag såg en fin röv. Men nu är det slut. Man kan inte vara en jävla kåtbock hela livet.

Vi fikar i hans tomma leksaksfabrik. I hörnet står plastsäckar med Hello Kitty. Sergio firar snart 40-årsjubileum med sin fru, och har just varit på telo med en annan kvinna för sista gången.

– Vi hade alltid haft en flirt, och det blev läge. Men jag ångrade mig direkt. Jag är gammal, och jag vill inte ta piller. Jag kände mig granskad och löjlig, på ett hotell med alla jävla leksaker. Och jag hade spelat tennis med hennes exman…

Han grimaserar som av smärta.

– Jag mindes honom i omklädningsrummet. Hur skulle jag kunna tävla mot det djuret? En jävla elefant var han. Nej, jag vill aldrig göra om det. Inte hon heller, tror jag.

Det uppenbara syftet och den begränsade tiden på telos bidrar till pressen. Förr såg Sergio bara problem med risken att bli ertappad.

»Efter en timmes köande på Hotell Dallas låg Sergio för första gången med den som fortfarande är hans fru.«

– En gång när jag hade smitit från jobbet såg jag chefens bil på parkeringen. Han hade lämnat en lapp på min vindruta: »VI HAR EN HEMLIGHET«. Senare kom de enskilda parkeringsplatserna med ingång direkt till rummen, då slapp man sånt. Allt har blivit mer sofistikerat, med teman och konstiga soffor för olika ställningar. En gång provade vi en säng som hängde i kedjor från taket. Jag blev som åksjuk, det kändes som att jag skulle dö, säger han och magen hoppar av skratt igen.

Telos började växa fram när Sergio var ung, på 1960-talet. Billiga hotell som hyrde ut rum per timme till sexarbetare började allt mer utnyttjas även av unga par. Nya sexhotell öppnade med de unga som målgrupp, men räckte ändå aldrig till.

– Det var fullt överallt. Man fick köa i ett väntrum, som om man skulle till doktorn. Tjejerna satt i sjalett och solglasögon i halvmörkret. Ingen pratade. Ett pass var en och en halv timme, och dyrt var det.

Efter en timmes köande på Hotell Dallas låg Sergio för första gången med den som fortfarande är hans fru. Först när de haft sällskap i ett par år kunde de stänga in sig på rummet hemma på eftermiddagarna och skruva upp radion.

»Telos är en institution. De är med i filmer och låtar. Tevesexologer rekommenderar par i kris att hitta tillbaka till varann på telo.«

— Telos var epicentrum för Buenos Aires-bornas sexuella revolution. En diskret revolution bakom stängda dörrar, säger Juan Pablo Casas, som just gett ut en bok i ämnet.

– I USA skedde revolutionen på universitetscampus eller i bilen. Men här bodde unga hemma och hade inte bil. De påverkades av tidsandan och ville testa nya saker: musik, droger, föräktenskapligt sex – och hade rätt bra köpkraft.

Juan Pablo Casas intresse för telos började med en kandidatuppsats i historia.

– Telos är en institution. De är med i filmer och låtar. Tevesexologer rekommenderar par i kris att hitta tillbaka till varann på telo. En dag tänkte jag: hur länge har de varit här egentligen?

Samhällsutvecklingen avspeglas i hotellens historia. I kommunprotokoll från slutet av 1950-talet debatterar moralister mot realister om huruvida telos ska förbjudas eller regleras. Under diktaturen 1976-1983 blev de på grund av anonymiteten perfekta gömställen för gerillamedlemmar, vilket ledde till en razziavåg. Under det vräkiga 90-talet byggdes de svulstigaste temahotellen med överdådiga trevåningssviter.

Sedan 1997 är par av samma kön välkomna. De senaste åren har en del telos börjat välkomna även konstellationer på fler än två personer. Mobilappar visar var närmsta telo ligger, listar specialiteter och rabatter.

I dag går utvecklingen mot en minskad efterfrågan. Det finns drygt 160 telos i Buenos Aires. Nästan ett av fyra har stängt. Folk har mindre pengar, men främst har kulturen förändrats. Branschen med 5000-6000 direktanställda gör inte tillräckligt stora pengar för att vinna inflytande.

Sedan 2012 har argentinare rösträtt från 16 års ålder och företagarföreningen tycker det vore rimligt att sänka åldersgränsen från 18 till 16 på telos.

– Fast jag tror det är svårt att få någon politiker att driva frågan. De skulle nog inte förlora röster på det, men inte tjäna några heller, säger Juan Pablo Casas.

Sergios barn frågade aldrig om de fick ta med partners hem.

– De bara började dyka upp vid frukost. Unga i dag är mer fria, det är sundare tycker jag, säger han.

De flesta bor kvar med sina föräldrar långt upp i åldrarna. Alla familjer är inte lika liberala.

– Mina föräldrar vill inte träffa någon som inte är en seriös pojkvän. Och de två jag har tagit hem har de inte gillat, säger Ingrid Rodriguez, 24 år, som just börjat plugga förlagskunskap.

»Jag hade hört om skitiga ställen med pappersväggar. När jag kom in på ett telo första gången blev jag lättad.«

Expojkvännen bodde trångt och Ingrids mamma är hemmafru. De passade på när de visste att ingen skulle vara hemma. Det var stressigt, men Ingrid ville inte gå på telo.

– Jag hade hört om skitiga ställen med pappersväggar. När jag kom in på ett telo första gången blev jag lättad.

– När man väl kommer in känns det som att det bara ska klaras av, och det går ju inte att ändra sig när man har betalat. Efteråt har man kanske två och en halv timme kvar av passet, och inte så mycket att prata om.

Ändå är hon glad att möjligheten finns.

– Fast jag har en barnslig skräck för dolda kameror, att jag ska dyka upp i någon porrfilm. Oftast slår jag bort tankarna, men man undrar ju.

Det där får Monica Alvite, 49 år, jämt frågor om.

– Vi smyger inte på er, svarar hon varje gång det kommer fram att hon jobbar på telo.

Fast hon håller det helst hemligt. Hon blir trött på skämten och frågorna.

– När jag var liten skämdes jag över att min pappa jobbade med det här. Så på mina barns skola är det ingen som vet.

Diskretion är ett telos främsta tillgång. Monica Alvite rusar upp från skrivbordet, hämtar en hög sparade kundenkäter, bläddrar fram en och pekar med båda pekfingrarna på två ord markerade med gul överstrykningspenna: »Mycket rent«.

– Och det här. Det säljer vi på.

Monica Alvite har ärvt sin andel i hotellet i ett lugnt övre medelklassområde. Hon är arkitekt och hade tänkt göra annat, men blev kvar efter att ha hjälpt sin far med en renovering för tjugo år sedan.

»Klientelet varierar. Unga på helgnätterna. Medelålders par dagtid i veckorna. Ett tag kom många äldre.«

Den nedåtgående trenden är obeveklig. Fadern ger ofta råd som börjar »det är bara att«.

– Pappa berättar jämt hur han hyrde ut toan i receptionen till ett par som inte orkade köa. I dag har vi möjligen en liten kö klockan fyra på lördagsnätter.

Hennes far invandrade som ung från en by i Spanien, utan vare sig utbildning eller pengar. Han började tvätta lakan på en släktings telo.

– Folk som han byggde branschen, men det är svårt att föreställa sig dem ha framgång i dag. Internet och kommunala regler förstår sig pappa inte på.

Klientelet varierar. Unga på helgnätterna. Medelålders par dagtid i veckorna. Ett tag kom många äldre.

– Skakiga tanter och gubbar med käppar, vi var rädda att någon skulle dö på rummet. En gång hade de druckit läsk med dekorationsservetten kvar i glaset, de var väl senila. De gav mig hopp för framtiden, säger Monica Alvite.

Själv går hon inte på telo. Längre.

– Jag kunde inte låta bli att studera allt: de tekniska systemen, inredningarna … hon sätter handen för munnen när hon inser att hon kryssar mellan städerskorna i servicekorridoren.

När svenskar som hör talas om telos har hämtat sig från en inledande instinktiv motvilja brukar de få något drömskt i blicken och undra varför telos inte finns i Sverige. För att få ett svar ringde jag hotellens branschorganisation i Sverige, Visita, och frågade kommunikationschefen Liselott Florén.

– Sexköp och trafficking är frågor som vi jobbar tillsammans med medlemsföretagen för att motarbeta…

Där avbryter jag henne. Sexhandel kan förekomma på argentinska telos, men är inte deras affärsidé. Det juridiska ansvaret slutar vid att anmäla misstänkt trafficking. Jag förklarar min fråga på nytt.

– Att hyra rum till timtaxa finns inte i Sverige. Det är ingen efterfrågan på det, säger Liselott Florén.

»Ett möjligt problem för eventuella sexhotell i Sverige kan vara det som sexinspiratören Marika Smith kallar en beröringsskräck inför kombinationen sex och pengar.«

En som gärna hade hyrt rum per timme är Åsa, 40 år. Hon brukar betala för en hel hotellnatt när hon går ifrån jobbet i Stockholm för korta sexträffar med en eller två män utanför den relation hon lever i.

– Det hade varit skönt om timtaxa hade funnits som alternativ. Jag har aldrig ställt frågan, det kan vara lite känsligt. Det finns mycket regler för vad som är okej, säger Åsa.

Hon tror att fler skulle må bra av att ha lättare tillgång till sex i vardagen.

– Det kunde kännas kul att ta in på hotell i några timmar med sin vanliga partner. Det blir ju inte jättehett när man har ungar som krälar runt i sängen hemma.

Ett möjligt problem för eventuella sexhotell i Sverige kan vara det som sexinspiratören Marika Smith kallar en beröringsskräck inför kombinationen sex och pengar.

– Vi som jobbar med sex märker av det. Folk tycker till exempel det är pinsamt att betala för att få hjälp med sexlivet om det inte är medicinskt. Det handlar inte bara om associationerna till prostitution, utan vissa grejer ska bara funka. Kanske är det en lutherst kvarleva, säger hon.

– Sen tror jag man vill ha lite mystik, inte se sex som något praktiskt som man måste ordna. Utom möjligen de som har småbarn.

– Är det verkligen promenader, ridning och lerduveskytte man längtar efter? Det är underförstått att man också gärna kan ha sex, säger hon.

– För många är det lättare att »unna sig« slottshelger och dyra spabehandlingar än kvalitetstid i sängen med den man älskar, så kanske kan ett lyxigt och snyggt sexhotell bli en kompromiss. Men det kan nog ta en generation innan vanan sätter sig, säger Marika.

»I storstäder världen över blir det allt svårare att komma över det som telos erbjuder: ett totalt lugn i ett par timmar, en intimitet där ingen kan störa dig.«

I Buenos Aires går en trend åt just det hållet. I spa-liknande telos kan man ångbasta och sedan äta trerätterslunch i kimono intill en porlande springbrunn i rummets privata trädgård.

När Juan Pablo Casas inledde sin forskning kring telos trodde han att de var ett lokalt fenomen, men upptäckte att telos även finns i Japan och på många håll i Latinamerika.

Under de senaste åren har liknande hotell börjat dyka upp i storstäderna i Frankrike och Spanien. Och i London har mellanklasshotell börjat hyra ut rum per timme under eftermiddagarna.

– I storstäder världen över blir det allt svårare att komma över det som telos erbjuder: ett totalt lugn i ett par timmar, en intimitet där ingen kan störa dig, säger Juan Pablo Casas.

Han brukade gå på telo med sin exfru för att fly vardagen.

– Vi unnade oss det när vi hade barnvakt, det var som att gå på finkrog. Med min nuvarande partner är det mer som snabbmat. Hon har sina barn, jag har mina, vi bor och jobbar i olika ändar av stan. Vi stjäl lite tid och träffas i mitten. Det är vår enda chans.

Kinga Sandén är frilansjournalist och bor i Buenos Aires

Foton Sub.Coop

Sergio och Åsa heter egentligen något annat.