OS-regler i koloniala spår
Beatrice Masilingi och Christine Mboma var snabbast i världen, ändå stoppades de från att tävla i 400 meter i OS i Tokyo. »Historien pekar på att de namibiska sprintrarna och deras supportrar har anledning att förbereda sig på ett kommande krig«.
I april 2021 blev namibiska Beatrice Masilingi den tredje snabbaste kvinnan under 20 år någonsin. Dagen efter vann Christine Mboma över henne. Hon slog juniorvärldsrekord på 400 meter när hon sprang på världens sjunde bästa tid genom tiderna. Friidrottsvärlden stod chockad över framgångarna. Bara 18 år gamla lyckades de namibiska sprintrarna Christine Mboma och Beatrice Masilingi erövra bland de snabbaste världstiderna för löpning. Deras fantastiska prestationer fångade World Athletics uppmärksamhet. World Athletics är den internationella organisationen för nationella friidrottsförbund och också friidrottens styrorgan (tidigare IAAF).
Christine Mboma och Beatrice Masilingi siktade självklart mot OS i Tokyo, där de var guldfavoriter. Men tonåringarna klassificerades som DSD – Differences in Sexual Development (avvikande könsutveckling) – på grund av förhöjda testosteronnivåer. World Athletics hindrade dem från att delta i vissa grenar för kvinnor, bland annat 400 meter som var deras allra starkaste. De menade att tonåringarnas testosteronnivåer gav dem en otillåten fördel.
De första moderna Olympiska spelen anordnades 1896. Redan då utgjorde kvinnohat en hörnsten. Inget kvinnligt deltagande tilläts förrän år 1900 och kvinnor fortsatte sedan att bli orättvist begränsade på grund av patriarkala och sexistiska ramar. 1968 handlade en del av röda faran-propagandan mot Sovjetunionen om att landets manliga atleter skulle tävla som kvinnor för att öka den kommunistiska medaljskörden. Det ledde till att Internationella olympiska kommitténs (IOC) beslut att introducera könstester samma år. Inga kommunistiska bedragare återfanns men kvinnor fortsatte att kontrolleras – under det konstanta hotet att exkluderas från sportvärlden.
»Utan att ta hänsyn till kvinnornas liv eller säkerhet förmedlas privat medicinsk information till media för att sedan konsumeras offentligt.«
Könstester – som fortfarande enbart inriktar sig på kvinnor – har sedan dess gått igenom ett antal förändringar, samtliga konsekvent avhumaniserande. Introduceringen av testosterontester 2011 är den senaste i raden. På senare år har IOC och World Athletics i fall efter fall inriktat sig på kvinnliga atleter från det globala syd. Det handlar om en ökande förföljelse av kvinnor som klassificeras med DSD och/eller är intersexuella.
Efter att ha testats, får kvinnorna knappt möjligheten att själva ta in den överraskande nyheten som påverkar såväl deras självbild som deras karriär. Utan att ta hänsyn till kvinnornas liv eller säkerhet förmedlas privat medicinsk information till media för att sedan konsumeras offentligt.
»Deras elitidrottande och identiteter utmanande också vithetens själva idé av hur kvinnlighet, kön och genus kan förväntas se ut.«
I Indien har ett antal karriärer spårat ur eller förstörts av IAAF. 18-åriga Dutee Chand förbjöds att tävla år 2014 efter fantastiska personliga och nationella framgångar. Fem år senare blev hon banbrytande som Indiens första öppet homosexuella atlet när hon kom ut som lesbisk. Hon drev en framgångsrik överklagan i Idrottens skiljedomstol (CAS) där hon hävdade en brist på vetenskapliga bevis för att höga testosteronnivåer skulle kunna kopplas till förbättrad prestation. Förbudet lyftes och världen kunde bevittna framgångar av Sydafrikas Caster Semenya, Burundis Francine Niyonsaba och Kenyas Margaret Wambui. De tog guld, silver och brons på 800 meter i OS i Rio år 2016. Det var historiskt att se tre svarta afrikanska sprintrar på världens viktigaste atletiska podium. Deras elitidrottande och identiteter utmanande också vithetens själva idé av hur kvinnlighet, kön och genus kan förväntas se ut.
2018 kom IAAF tillbaka med nya regler och en sänkt testosterongräns för kvinnor. De som klassificerades med DSD hindrades från och med nu att delta i vissa grenar (om de inte reducerade sina testosteronnivåer på medicinsk väg), oftast på de distanser där de var bäst och som de hade tränat hårt för. Att rekommendera att kvinnor förändrar sina kroppar bara för att passa in i en sportkategori lyfter frågor om samtyckte, ingrepp i privatlivet, rätten och möjligheten att tjäna en inkomst samt mer generellt om etik i sportens värld.
Även om de flesta utpekade atleter har vägrat att medicinskt förändra sina kroppar såg sig Ugandas Annet Negesa (årets atlet i Uganda år 2011) tvingad att göra medicinska ingrepp för att kunna fortsätta med den sport hon älskade. Men istället för en enkel injektion som hon hade trott utfördes en kastrering – ett kirurgiskt ingrepp där inre testiklar tas bort – utan hennes informerade medgivande. Hon förvägrades också post-kirurgisk vård och led under långa perioder efteråt av sammanhängande problem. Annet Negesas knän blev svaga och hon kunde inte stå upp utan smärta.
Namibier över hela landet firade stolt varje triumf av Christine Mboma och Beatrice Masilingi. Försvarsmurar restes mot varje person som vågade ifrågasätta kvinnligheten hos »våra guldtjejer« i radio, tidningar och i kommentarer på sociala medier. Stödet var vackert att bevittna och vara del av, även för mig som i stor utsträckning vänder mig emot den nykoloniala konstruktion som nationsbyggande utgör.
Men för att få ett slut på skadliga system behöver vi också omvandla energin till verkliga solidaritetsrörelser där vi kopplar samman flera olika kamper och analyserar hur de liknar och överlappar varandra samt skiljer sig åt. Afrikanska akademiker som Stella Nyanzi, Oyèrónkẹ Oyěwùmí och Sylvia Tamale tillhör de som kritiskt har analyserat hur kolonialism har förvrängt våra mångfacetterade, mer inkluderande afrikanska samhällen där genus fungerade – om det alls hade någon funktion – på ett annat sätt jämfört med de sociala och kapitalistiska konstruktionerna i västvärlden.
Diskrimineringen av afrikanska kvinnor i sport går bortom den legala och ofta ineffektiva västerländska ramen för mänskliga rättigheter. Den borde därför bemötas med intensifierat feministiskt, inhemskt och antikolonialt motstånd. Det är vad den här typen av kulturell nykolonialism kräver.
»Vit överlägsenhet står i direkt motsatsförhållande till afrikaners välbefinnande, hälsa och historiska leverne.«
Hittills har minst sju afrikanska kvinnor hindrats av urvalsreglerna grundade på testosteronnivåer. I över ett decennium har Caster Semenya gått emot World Athletics och deras pågående våldsamma förnekande att låta henne fullfölja sin passion samtidigt som hon får leva som den hon är. Historien pekar på att de namibiska tjejerna och deras supportrar har anledning att förbereda sig på ett kommande krig. Även om det fortfarande återstår att se vad Christine Mboma och Beatrice Masilingi – två unga atleter i världsklass – verkligen är kapabla till på löpbanorna, har de på ett ärofyllt sätt lämnat avtryck som tävlande i Tokyospelen, och även efter det. Tyvärr har offentliga förslag på än striktare restriktioner gällande atleter som klassas med DSD redan tagits fram efter deras framgångar – även utanför de distanser där de inte tillåts delta.
Vit överlägsenhet står i direkt motsatsförhållande till afrikaners välbefinnande, hälsa och historiska leverne. Mboma, Semenya och andra afrikanska kvinnor kan inte delta och ha chans att vinna i sina bästa grenar – eftersom de inte betraktas som tillräckligt mycket kvinnor utifrån binära kategorier.
Det betyder inte att det inte är möjligt att tycka om könsuppdelade sporter, men hänsyn måste tas till den skada som kommer därur. Skadan måste elimineras och om nödvändigt bör alternativ hittas. Könstester är skadliga och legitimerar ytterligare den långa historien av intersexfobi och avhumanisering av intersexuella och andra vars kroppar upptar en tvetydig plats på köns- och genusspektrat. Transkvinnohat och den konstanta sammanflätningen av kön och genus gör också att vissa atleter med DSD blir förlöjligade för att vara trans. Samtidigt har kvinnor som är trans – efter att de tagit sig förbi svåra barriärer för att ens få tävla – framställts som »den verkliga orättvisan« i kvinnligt idrottsutövande. Men den grymma ironin är att alla kvinnor – trans eller inte – måste bevisa sin kvinnlighet för vita cisheterosexuella män i det vita cisheteronormativa patriarkatet.
Vad gäller hennes otroliga framgångar säger den olympiska medaljören Christine Mboma bara att hon pressar sig själv och gör sitt bästa. Beatrice Masilingi som först var ställd över det konstiga beslutet att förbjuda henne och hennes landsmaninna från att tävla, säger att hon är fast besluten att kämpa för förändring. Vi namibier och afrikaner kan hjälpa deras kamp genom att – bland mycket annat – utmana de koloniala binära uppdelningarna så ofta vi kan.
Namupa Shivute är frilansjournalist bosatt i Namibia.
Läs mer
»Vi måste inte alltid fixas« av Charlie Olofsson
Regeringen satsar på intersex – men stoppar inte kritiserade operationer av Josephine Frans
Operation onödig av Charlie Olofsson
»Ingen frågade mig hur jag ville fortsätta med sporten« av Andi Malm och Charlie Olofsson