Organiserad orgasm
Dans. Revolution. Nattlivet har länge varit en avgörande arena för såväl kvinnlig frigörelse som för hbtq-rörelsen. I dag handlar klubben om att ta plats, och om att över huvud taget träffas i en digital era. Läs ett utdrag ur Jenny Damberg reportage.
Det är fredagskväll i mellandagarna på Restaurang Landet, bredvid Konstfack strax söder om Söder i Stockholm. Den svart- och rödmålade övervåningen tillhör för kvällen den lesbiska klubben Lez Talking. I kassan välkomnas gästerna med egenglaserade pepparkakor. Trivseln är omedelbar, men får ge vika för en högre stämning när dansgolvet fylls och kakätandet ersätts av dans, hångel och uppsluppet stök.
– Det finns inga som festar lika bra som queers, säger kvällens dj.
I den rollen kallar hon sig Lebb Zeppelin. Till vardags står Iki Gonzalez Magnusson bakom tillgänglighetsprojektet Utopia, en kulturförening som jobbar för att göra kultur tillgänglig för alla. Projektet inleddes i Göteborg men drivs nu även i Stockholm. Därutöver är hon aktiv som bland annat breakdansare, koreograf och klubbarrangör.
– För mig har det varit viktigt att föra en politisk kamp som inte bara utspelar sig på universitetet, eller äger rum genom akademiska texter. Det är tråkigt när man får höra att »åh, du får festa hela Pride-veckan«, vi GÖR ju faktiskt också något. De första klubbarna som betydde mycket för mig hade ett extremt queerfeministiskt budskap. Det är jätteviktigt att skapa mötesplatser. Och det är inte som att man går någonstans klockan 21 och hem igen vid 01, ofta har man arbetat en månad i förväg med ett evenemang.
»Det finns inga som festar lika bra som queers.«
Iki Gonzalez Magnusson har framför allt kört klubbar i Göteborg. I många fall innebär arrangörsrollen i sig att hon får fungera som ett slags folkbildare, berättar hon.
– »Nu är det en kille på tjejtoan!« kan vakterna säga. Då får man förklara som i en barnbok, nästan. »Tänk inte kön, tänk personer. Jag tror att alla är okej med att pissa, bara det finns ett hål med vatten i.«
Natten är dagens mor. Det vet alla som har vaknat bakfulla. Eller för den delen kommit hem med en tidigare oanad frukostpartner från dansgolvet. Även i en vidare bemärkelse har Stagnelius sentens bäring: Det som händer på klubben spiller över på det övriga samhället. 1969 års polisrazzia på baren The Stonewall Inn och upploppen därefter i New York blev gnistan för den moderna gayrörelsen. I folkrörelsernas Sverige är sambandet mindre direkt, menar Petter Wallenberg, arrangör och artist.
– Sverige är ett föreningsland. Det gamla folkhemmet och dess föreningsliv lever kvar i nya tappningar. I en brittisk småstad har de gaypuben – här är det RFSL Norrköping. Till och med läderklubbarna här är ju små föreningar. Organiserad orgasm. Den sexuella frigörelsen har röstats fram i styrelsemöte – det här har så klart färgat gayscenen, det luthersksa sitter hårt. Det är fult att släppa loss. »Oseriöst«.
Voguing på klubb Mums mums i januari 2014.
Petter Wallenberg har en bakgrund som dragqueen på Ministry of Sound i London, och sedan 2008 är han en aktiv aktör på Stockholms klubbscen genom Mums Mums. Klubbens eklektiska scen rymmer ofta vad som kanske kan beskrivas som spektakulära lågbudgetshower. Bland de återkommande profilerna märks Pianotransan, som tolkar houseklassiker, och dragshowartisten Butchessa. Men även Åsa Waldau, Kristi brud, har framträtt. Under Pride står Mums Mums värd för »den stora Underklädesfesten«.
– Det har blivit en enormt populär institution. Folk väntar hela året på att få komma och klä av sig och dansa loss i trosor och kalsonger. Det är mixat, alla könstillhörigheter och kroppar. Folk blir euforiska. Det handlar inte om sex utan om en större upplevelse. Utan kläder släpper man grupperingar mellan bögar, flator, trans, strejt, svart och vit. Vi och dem blir vi. För mig är det ett politiskt manifest, säger Petter Wallenberg.
—
Text Jenny Damberg
Bild Sofia Runarsdotter
Detta är ett utdrag ur ett längre reportage. Läs hela i numret, köp det i Press Stop, välsorterad Pressbyrå eller beställ här!
