Normbrytarna kliver fram ur historien
Kungar, krigare och direktörer. Idén om att ställa ut det förgångna formulerades i en tid då den vita heterosexuella mannen var historiens mittpunkt. Nu har museerna börjat rubba ordningen. Ur skuggorna kliver sexualitet, kön och dåtidens normbrytare fram.
Ett broderi i rött, gult och blått är placerat i kung Gustaf V:s monter på Livrustkammaren. Han dog 1950 och hann aldrig avsluta det. Det sägs att det gav honom ett lugn, att sitta med handarbetet. Han regerade under två världskrig, men hans historia är också förknippad med sexualitet. Efter Gustaf V:s död anklagades han för att ha brutit mot den lag som fram till 1944 förbjöd homosexuella handlingar i Sverige. I utställningstexten intill montern citeras en av dåtidens kritiker av monarkin, författaren Vilhelm Moberg, som menade att uppgifterna om kungens sexualitet och efterspelet var bevis för en »allmän rättsröta«.
– Det intressanta är inte vem som har legat med vem utan hur sexualiteten användes politiskt. I antirojalistiska kretsar blev anklagelser om homosexualitet ett slagträ mot monarkin och överklassen, berättar idéhistorikern Pia Laskar.
»När man berättar om hur den kungliga makten legitimerats spelar sexualitet och genus en viktig roll.« Pia Laskar
Livrustkammaren är ett av Statens historiska museer, inrymt under Stockholms slott, i det som tidigare var kungamaktens vapen- och dräktförråd. Sommaren 2019 öppnade den nya basutställningen där monarkins makt under 500 år skildras. Forskaren Pia Laskar, som arbetar med genus, sexualitet och kulturarv vid Statens historiska museer, har samarbetat med utställningsteamet.
– När man berättar om hur den kungliga makten legitimerats spelar sexualitet och genus en viktig roll. Det skulle kunna göras ännu mer på det temat, men i den här utställningen har man lyckats både belysa och ifrågasätta normer.
Ett exempel är historien om Erik XIV som i och med att han valde att gifta sig med sin älskarinna Karin Månsdotter straffades med att »avmaskuliniseras«. Det beskrevs att han saknade såväl mod som manlighet. Att gifta sig med en kvinna av folket omöjliggjorde kunglig makt på 1500-talet.
Drottning Kristina har förärats en stor monter men så är också hennes historia på många sätt unik. Kristina uppfostrades som en pojke och kröntes år 1650 som kung. Att hon bröt radikalt mot genusnormerna var till en början oproblematiskt. Hon skyddades av sin position, klass gick före kön och därmed kunde hon vara bärare av en »politisk manlighet« som regent. Men när hon abdikerade och konverterade till den förhatliga katolicismen förändrades allt.
– Det var en oerhörd skandal som måste förklaras på något sätt. Då desarmerade man henne genom att lyfta fram hennes genusöverskridande som något negativt. Återigen användes sexualitet och kön politiskt.
Kristina har blivit en symbol inom den samtida hbtqi-rörelsen, och tolkats både som lesbisk och trans, bland annat i Elisabeth Ohlson Wallins utställning id: TRANS som just nu visas på Värmlands museum.
– Alla politiska rörelser vill ha ett förflutet och »claima« historien, men vi måste komma ihåg att könsnormer och sexualitet var något annat på till exempel 1600-talet. Det finns handlingar som vi i dag betraktar som sexuella, men som inte var det då. Folk delade säng på ett helt annat sätt och det gneds och gnuggades.
– Genom att diskutera Kristina och den ambivalens som råder kring hennes kön och sexualitet öppnar man också för möjligheten att, som hbtqi-person i dag, identifiera sig med Kristina. Eller med Karl XII för den delen, som aldrig gifte sig och själv sa att han var »gift med soldathopen«.
I Den outställda sexualiteten: Liten praktika för museers förändringsarbete som Pia Laskar nyligen skrivit inom ramen för ett forskningsprojekt vid Statens historiska museer går hon igenom hur museer kan arbeta med heteronormer, men metoden går att applicera även på andra normer och andra marginaliserade grupper än hbtqi-personer: som kvinnor, rasifierade och funktionsnedsatta.
»Det finns en stark vilja till förändring men den drivs också alltför ofta av eldsjälar. Att förändra basutställningar på de stora institutionerna är tungrott och kostsamt.« Pia Laskar
– Det finns, inom museivärlden, en stark vilja till förändring men den drivs också alltför ofta av eldsjälar. Att förändra basutställningar på de stora institutionerna är tungrott och kostsamt. Det räcker inte att peta in en samisk person, en rullstol eller en hbtqi-person i något hörn. Det handlar inte om att addera, utan om att implementera ett ifrågasättande av normer i allt museiarbete. För att nå hela vägen krävs mer än en utställning om eller för en marginaliserad grupp eller en utställning kring kritik mot marginaliseringen, enligt Pia Laskar.
Den verkliga förändringen kommer när man rubbar normen genom att få syn på dåtidens ideal och ifrågasätta dem.
– För det krävs kompetens och ett tätare samarbete med forskarvärlden, säger Pia Laskar.
The Unstraight Museum är så långt ifrån Livrustkammarens mörka källare som man kan komma. Det existerar inte ännu som fysiskt museum, men är i högsta grad levande på nätet och i form av utställningar, främst i det forna Östeuropa och Asien. Ulf Petersson, som är en av grundarna, arbetar sedan många år som projektledare för olika utställningar. År 2008 var han en av dem som tog initiativ till Artikel 1, en utställning på hbtqi-tema där flera tunga institutioner som Tekniska museet, Sjöhistoriska museet och Etnografiska museet gick samman.
– Vi vill vara där vi behövs som mest för att stärka hbtqi-communityt som är vår målgrupp. Med stöd från tunga svenska institutioner som Statens historiska museer kan vi ge utställningarna en tyngd i till exempel Myanmar, Vietnam och Ryssland och samtidigt inspirera våra svenska partners på hemmaplan.
Genom åren har de, i samband med utställningarna, fått in mängder av material och – i mån av tid – samlat i sitt digitala arkiv. Där kan även privatpersoner och museer bidra med föremål och berättelser. Ulf Petersson tar upp datorn och visar några exempel. Där finns en bild av ett kärleksbrev som en vietnamesisk man skrev till sin pojkvän 2002, liksom en bild på en cykel med berättelsen om hur en hbtqi-aktivist cyklade genom Vietnam och organiserade möten. Där finns konstverk från Nationalmuseum och förlovningsringar från ett lesbiskt par i Sverige.
– Vårt arkiv är inte forskningsbart eftersom det skulle strida mot våra principer att avkräva personlig data från dem som bidrar. Det är en utåtriktad samling kan man säga.
Ett fysiskt hbtqi-historiskt museum har alltid varit ett av målen. Med en plats och ekonomiska resurser finns bättre förutsättningar för en kontinuerlig verksamhet och för att hantera samlingarna. Och det ser hoppfullt ut.
– Vi är i ett mycket spännande läge just nu. Något sådant museum existerar inte och Stockholm skulle vara den perfekta platsen. Är det inte till och med en plikt? Här finns ju en tradition att bygga vidare på.
Men med vunna segrar och en – relativt sett – ljus utveckling för hbtqi-rättigheter finns också en risk för historielöshet, säger Ulf Petersson.
– Folk frågar sig varför vi ens ska arrangera Pride eller på andra sätt arbeta med hbtqi-frågor i Sverige. Men man måste veta vad som ligger bakom och vilka som har gått före. Inte minst i en tid då Sverigedemokraterna vurmar för vad de kallar »svenskt kulturarv och svenska värderingar«.
»Vi gräsrötter har tryckt på, och museerna har lyssnat. Samtidigt ingår det ju i deras uppdrag.«
I samma anda som The Unstraight Museum verkar Myter och verkligheter – en lesbisk odyseé, ett mobilt lesbiskt museum. Elfrida Bergman och Sara Lindquist låg bakom Queering Sapmi, ett projekt som handlade om att stärka den samiska hbtqi-rörelsen och arbeta med ett samsikt queerperspektiv. De vill med Myter och verkligheter synliggöra den lesbiska historien och stärka queers.
Att det finns mer utrymme för berättelser som på olika sätt ifrågasätter och utmanar normer, även på större institutioner i dag, förklarar hon främst med ett tryck underifrån:
– Vi gräsrötter har tryckt på, och museerna har lyssnat. Samtidigt ingår det ju i deras uppdrag från staten, regionen eller kommunen.
Till skillnad från The Unstraight Museum, som är internationellt präglat, så finns det en specifik geografisk mittpunkt i Myter och verkligheter, och den är viktig, det är den norrländska lesbiska historien som skrivs.
– Många bär med sig en föreställning om att man måste bort, till storstaden, för att kunna leva som queer och att man själv är den första i byn eller orten där man bor. Det finns en enorm kraft i att lyfta fram de här berättelserna, det ger queers en möjlighet att identifiera sig med sin hembygd.
Elfrida Bergman har grävt i arkiv. Hon har bland annat suttit på Kungliga biblioteket i Stockholm och gått igenom dagböcker, foton och brev. Ogifta kvinnor utan barn har varit utgångspunkten. Sedan har hon letat efter »lesbiska vibes« och följt sin magkänsla.
– Vi kan inte vara säkra på deras sexualitet. Det är en risk vi tar och vi är helt öppna med hur vi går tillväga. Men oavsett om man har legat lesbiskt eller inte så är det normbrytande i sig med en familjebildning som inte är hetero.
»Många bär med sig en föreställning om att man måste bort, till storstaden, för att kunna leva som queer.« Elfrida Bergman.
Konstnären Ida Matton är en av de kvinnor som har fått en plats i Myter och verkligheter. Hon föddes i Gävle år 1863 och bland hennes kvarlåtenskap hittade Elfrida Bergman över 100 brev från operasångerskan Elyda Russell, med formuleringar om att hon saknade sin »lilla värmeflaska« och att hon kände sig »ensam, kall och olycklig i sin säng«.
– Jag kan inte säga att det handlar om ett sexuellt begär, men definitivt om en fysisk intimitet.
Även Blåbärsflickorna i Hertsånger i Västerbotten väckte Elfrida Bergmans intresse. De två kvinnorna, som bodde tillsammans i ett hus på Blåbärsbacken, har beskrivits både som systrar och som väninnor. Men utifrån dikter och brev har bilden av en kärleksrelation stärkts.
– Den som beskriver vår historia, till exempel på historiska museer, har också makten över vår samtid och framtid. Den politiska ansatsen i historieskrivningen var länge att hålla ihop nationalstaten. Allt som då stör bilden av ett enat »vi« har plockats bort. Som queers och icke-vita.
»Det är ett privilegium att komma till ett museum och känna sig representerad.«
Berättelserna om Ida Matton, Blåbärsflickorna och andra lesbiska i Norrland finns samlade på nätet. Men det finns också ett museum i form av en husbil. Under flera år har den rullat i Norrland, nu senast till alla bibliotek i Västerbotten.
– Det fungerar som en trygg plats för vår queera målgrupp och deras vänner. På vårt museum är det queera norm.
De har också samarbetat med Härjedalens fjällmuseum och Västerbottens museum. Just nu pågår diskussioner om ett fortsatt samarbete med Västerbottens museum, ett sätt att bevara och implementera den historia de grävt fram.
– Det är ett privilegium att komma till ett museum och känna sig representerad. På många museer finns en önskan om att bli bättre, men också en stor ängslan att göra fel. Jag kan förstå det. Det kan vara en hård debatt till exempel kring vilka ord som ska användas. Men man måste våga försöka och samtidigt vara öppen, bjuda in till synpunkter och interaktion.
Den ängslan Elfrida Bergman beskriver känner Cajsa Lagerkvist, museichef på Mölndals stadsmuseum, igen.
– Det finns också en rädsla att inte vara historiskt korrekt. Och en rädsla att förlora makten eller kontrollen över historien tror jag, säger Cajsa Lagerkvist.
Samtidigt ser hon en tydlig förändring inom museivärlden, att det numera finns en vilja att vända och vrida på det som tidigare »basunerats ut som sanningar«.
– Runt millenieskiftet genomfördes många satsningar i form av projekt, konferenser och utställningssamarbeten på temat »vems historia berättar museerna«. Postkolonial kritik slog igenom och med det följde frågor om tolkningsföreträde, representation och mångfald.
Mölndal ligger bara tio minuter med spårvagn från centrala Göteborg, en egen kommun men samtidigt en del av Göteborgs stad. Mölndalsåns fors dånar utanför museet som ligger på en höjd i de gamla kvarteren Kvarnbyn. Det är att av de stads- och länsmuseer som börjat arbeta mer med normfrågor. Cajsa Lagerkvist tog bland annat med sig erfarenheten från arbetet med utställningen »Vi är romer – möt människan bakom myten« på Göteborgs stadsmuseum när hon tog över som chef här 2015.
– Jag tror det är något jag bär med mig i mitt musei-dna, att skildra olika perspektiv, säger Cajsa Lagerkvist.
Tillsammans med antikvarierna Birgitta Martinius och Christine Caux Gustafsson går vi runt i det som kallas Öppna magasinet. Här inne visas hela museets samling, främst vardagsföremål från 1900-talet och framåt. Tvättmaskiner, kaffekoppar, mjölkpaket, underkläder, gosedjur, verktyg, husgeråd, skolböcker och fotografier står på hyllor, i skåp och lådor.
– Här får man röra vid allting. Vi vill att föremålen ska väcka besökarnas minnen och att de själva ska ladda dem med berättelser, berättar Birgitta Martinius.
Industri- och affärsmannen David Otto Francke, som bland annat drev ett spinneri och färgeri i Mölndal på 1800-talet skildras till exempel genom »Ett minne från 1800-talet«, placerat på en matta från spinneriet: »Gubben tog en alltid om hakan och skulle titta på en. En del töser ville han ha en kyss av. Många var rädda att gå dit«. Föremålet och den personliga berättelsen har fått företräde, framför en mer traditionell presentation av Francke och hans bedrifter.
På en lapp vid en gördel från 1950-talet skriver Tjej, 25 år, 2012: »När mormor var ung kunde man inte prata om kroppen, om krämpor eller att man hade mens, inte ens med sina närmaste vänner.«
Var och en skriver sin historia. Vem som helst kan lämna in föremål. Det är en utgångspunkt som i sig utmanar den norm som den västeuropeiska museitraditionen bygger på – att berätta historien genom en välbärgad vit cis-man som är heterosexuell. Samtidigt kan det finnas en självcensur bland grupper som marginaliserats och därmed en ovilja att lämna ifrån sig såväl föremål som berättelser.
– Det måste vi vara lyhörda inför och ta hjälp utifrån så att alla berättelser får plats, säger Cajsa Lagerkvist.
I samband med Europride 2018 gjordes en utställning tillsammans med Queerrörelsens arkiv och bibliotek i Göteborg. Den typen av samarbeten blir också ett sätt att höja kompetensen, att vässa blicken på det egna museet.
– Det är en ständig läroprocess, säger Christine Caux Gustafsson.
Hon berättar om Stretered, en uppfostringsanstalt för barn med funktionsnedsättningar, som kring förra sekelskiftet kallades »Skolan för andesvaga«.
– När vi gick igenom registreringen av föremål från Stretered hittade vi ett språkbruk vi aldrig skulle använda i dag. Samtidigt kan vi inte skriva om historien, utan vi behåller de gamla orden, men tillför också de nya.
Bland de drygt 40 000 föremålen på museet lyser dock sexualiteten med sin frånvaro. Här finns varken preventivmedel, sexleksaker, erotik eller porr. En sökning på sexualitet i det digitala arkivet ger noll träffar.
– Det har jag faktiskt inte tänkt på, men så är det ju. Kanske beror det på att det varit ett tabubelagt ämne, både bland de som lämnar in saker och hos oss på museet? säger Cajsa Lagerkvist.
Men begär och relationer smyger sig trots allt in. Vid den sektion som går under namnet »Hemligheter« finns ett skrivbord och en anslagstavla där besökare själva kan skriva på post-it-lappar. På en röd lapp står att läsa: »Jag är gay. Jag vågar inte bli kär för jag är livrädd för homofober.« Och på en gul lapp: »Jag har varit olyckligt kär i 75 år. Bengt, om du ser detta – jag älskar dig!«
Text Anna Dahlqvist är frilansjournalist och författare
Foto Marc Femenia, plus arkivbilder
SEX MUSEER OM SEXUALITET OCH KÖN:
▶ Schwules Museum, Berlin
Grundades 1985 och var världens första museum om sexualitet i sitt slag. Unikt med sin samling av hbtqi-historia i form av foton, videor, texter och filmer som sträcker sig tillbaka till 1800-talet.
▶ The Vagina Museum, London
Världens första museum dedikerat till vaginor, vulvor och dess anatomi. Det feministiska projektet lanserades 2017 och har ett sexualupplysande syfte.
▶ GLBT History Museum, San Francisco
Det första fristående museet för homosexuella, lesbiska, bisexuella och transpersoners historia och kultur i USA. Öppnade 2011 och har ofta aktuella utställningar med fokus på rättvisefrågor.
▶ The Leather Archives & Museum, Chicago
Grundades 1991 och är ett kombinerat museum, bibliotek och arkiv som tar ett grepp om läder-, fetish och BDSM-historia och kultur.
▶ Australia Lesbian & Gay Archives, Melbourne
Denna Melbourne-baserade institution rymmer mer än 150000 artiklar relaterade till historiskt hbtqi-liv. Kondommuseet i Bangkok Öppnades 2010 av hälsodepartementet. Museet vill minska negativa attityder kring kondomer, ge kunskap kring hur man skyddar sig vid sex och höja människors självförtroende för att använda kondom.
▶ Kondommuseet i Bangkok
Öppnades 2010 av hälsodepartementet. Museet vill minska negativa attityder kring kondomer, ge kunskap kring hur man skyddar sig vid sex och höja människors självförtroende för att använda kondom.
