No more babies

Du borde inte umgås med så många heteros, sa han. Jag var runt 20 och tyckte uppmaningen var märklig. Han närmade sig 40, var min partner vid tillfället och hade inget emot att utveckla sitt resonemang. »De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt«. Jag tyckte det var löjligt, tänkte att mina vänner var annorlunda.

Men av någon anledning etsade det sig fast. Och för några år sedan började barnen dimpa ner. Det var som micropopcorn. Först ett, sen ett par till, sen ett efter ett i en rasande takt. Processen väckte delade känslor i mig. Självklart blev jag glad varje gång å deras vägnar. Det lajkades i facebookfeeden med avlägsna vänner, hälsades på hos närmre. Vi sa att vi skulle fortsätta träffas iallafall. Så blev det inte för det mesta. För när ett barn med två närvarande föräldrar föds så är det som en enhet som liksom sluts. Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler. Och som vän kan det vara svårt att förhålla sig till detta.

»Att bilda familj är på något sätt att slå upp en liten mur runt de sina. Den lilla familjeenheten har nya behov, nya vanor och rutiner och nya regler.«

Nu några år efter 30 bor jag i Berlin och merparten av mina vänner är varken hetero- eller homosexuella, utan barnlösa. Allt medan jag blir äldre upptäcker jag att den röda tråden inte går vid sexuella preferenser utan mellan föräldrar och icke-föräldrar. Samtidigt blir familj ett allt viktigare begrepp ju äldre man blir, även för oss som inte velat, lyckats eller kunnat skaffa barn. Och jag upplever att vi i våra självvalda familjer hämtar samma näring som mina andra vänner gör från sina barn.

Det finns i det här sammanhanget mycket att säga om populärkulturens bild av föräldrar respektive barnfria, inte minst tv seriernas. Till exempel kan man konstatera att för en välbärgad, nästan alltid vit, övre medelklass så funkar det finfint att bryta lite mot normen. Men även om man välvilligt tolkar detta som att samhället blivit mer tillåtande, landar idealet ändå i samma dröm om kärnfamiljen. Det handlar aldrig om att våga leva annorlunda utan om att vara annorlunda och lyckas passera som normal.

I NBC:s sitcom Up All Night finns en rollfigur som är återkommande i den kulturella bilden av barnlösa i form av Maya Rudolphs Ava. Hon är singelkvinnan dragen till sin spets. Rik som ett troll, fullständigt egocentrerad och helt ansvarslös. Ava glider in vid midnatt till de nyblivna föräldrarna och häller upp ett glas vin och undrar om det inte är dags att dra på fest. Föräldrarna skrockar, låter henne hållas och ger varandra menande blickar. För egentligen är det ju synd om Ava – hon är egoistisk för att hon inte har en bebis som förändrat henne, gjort henne hel, lärt henne att älska på riktigt.

Det är en kulturell stereotyp som återkommer, inte bara i sitcoms och dramaserier, utan även i det offentliga narrativet runt föräldraskap. Nyblivna föräldrar minns hur de brukade braka hem från krogen på nattkröken, spy i en papperskorg och krascha hem hos någon älskare för lite kravlöst sex. Det blir bilden av livet utan barn, ett ryggradsliv där man lever som ett rö för vinden och inte har ett ansvar i världen. I Simpsons säsong 15 har vi avsnittet Marge vs. Singles, Seniors, Childless Couples and Teens, and Gays. Där bildar den återkommande axelvaddade karriärskvinnan Lindsey Naegle en aktionsgrupp bestående av singlar, pensionärer, barnlösa par, homosexuella och tonåringar som lyckas driva igenom lagar om att olydiga barn får elchockas i offentligheten och att skolbussen ignorerar barnen för att ta med pensionärerna på casino.

»När någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet«

Det är lätt så det kan framstå när man försöker argumentera för barnfrias rätt till offentligheten; som att man vill röka crack i lekparken och köra jetski i plaskdammen. Men när någon i San Franciscos bögkvarter Castro klottrar »No more babies!« på toalettväggen så handlar det inte om hat mot barn eller ens föräldrar. Det handlar om en välgrundad rädsla för minskad rörelsefrihet, om att vilja bevara integriteten i ett område som kulturellt under en lång tid faktiskt tillhört andra än barnfamiljerna. I det sammanhanget så tror jag inte att det spelar så stor roll hur man ser på föräldraskap, vilka politiska värderingar man har eller om man är homo, bi eller hetero. Det finns reella skillnader mellan föräldrar och icke-föräldrar. De privilegier och det ansvar som man har som förälder ställs mot dem man har som barnfri.

Migrationsströmmen mot Berlin har handlat om många saker, bättre bostadssituation, öppnare kulturklimat och billigare levnadsomkostnader är sådant som brukar nämnas. Men jag tror att Horace Engdahl satte fingret på spiken när han efter sin flytt till Berlin kallade Tyskland »ett Sverige för vuxna«. När jag ser på mina vänner som flyttade hit när de var runt 30 så finns det ett samband med vad som hände med Stockholm före och runt den senaste babyboomen. Kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten. De sista mörka mystiska hålen i staden ersattes av gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar. Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro.

»Antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt.«

För oss som inte skaffade barn, eller planerade att göra det, kändes det som om staden inte längre erbjöd oss något andrum. Som att det rådde en sorts konsensus att antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt. För med barnen kom också den nya synen på livet. Krogen var en ytlig köttmarknad. Rockklubben var ett irriterande fyllehak. Och dansstället var fullt av desperata knarkare. »Jag kan inte fatta nu att det där brukade vara mitt liv«, sa de alla i kör, och för oss som fortfarande levde kvar var det bara att svälja och ta emot och återigen gratulera åt underverket som spydde upp lite äppelmos.

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas – och möjligheten är oftast viktigare än praktiken. Att veta att man inte blir utmobbad i hyreshuset för att ens dygnsrytm inte följer klockan, att slippa känna sig utanför bara för att man lever ett liv som inte nödvändigtvis följer de strukturer som anpassats för just barnfamiljer. Och att inte behöva känna sig omogen, självisk, nuckig eller annorlunda för att man valt att inte föröka sig.

»Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap.«

Jag skulle vilja se nya narrativ runt barnlösheten, narrativ som handlar om hur kollektivt det barnlösa livet faktiskt kan vara. Som handlar om det ansvar som vi barnlösa tar för varandra medan föräldrarna i viss mån försvinner. Att vara barnlös är att bli uppringd mitt i natten av en vän som är deprimerad och måste prata. Att vara barnlös är att hjälpa en kompis med hepatit C att städa för att hen själv inte orkar. Att vara barnlös är att följa med en älskare på hens mammas begravning för att hen inte har någon annan att gå med. Jag skulle vilja se lite mer respekt för oss som valt eller inte valt, men hur som helst inte blivit del av föräldraskaran. Jag skulle vilja att vi tilläts bli vuxna på andra sätt, att vuxenhet inte nödvändigtvis var synonymt med föräldraskap. Våra barnlösa familjer, oavsett om medlemmarna är strejta, bin eller homo har också behov av utrymmen och mötesplatser.

Jag har aldrig ångrat att jag umgicks, och umgås mycket med heterosexuella, så som jag varnades för då för 10-15 år sedan. Men där i forntiden runt millennieskiftet hade vi faktiskt inte kunnat ana hur många av våra hbt-vänner som skulle skaffa barn. En vän som är singel och bög sa att han nu vid 46-års ålder började beskrivas som »ungkarl«. Det fanns inte ens i bögvokabulären förut. För samtidigt som jag gläds åt alla regnbågsfamiljer så skulle jag vilja hurra lite extra för oss som inte skaffar barn – bögar som strejta. Jag tror nämligen att vi behövs minst lika mycket.

Tomas Hemstad är frilansskribent