Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Essä

Njutningens klasskontrakt

Interiör från Kungs thaimassage i Stockholm. Foto Clara Lee lundberg

Är manikyr en erotisk upplevelse? Vem betalar för massage, och vem utför den? Clara Lee Lundberg har besökt skönhetssalonger och ställer frågor om feminism, klass, hudfärg och pengar.

»Hemliga agenter för den dolda sekten för kvinnlig njutning«. Det är så filosofen och författaren BP (född Beatriz Preciado utbildad på Princeton University) kallar de miljontals kvinnor världen över som ägnar sig åt att tillfredsställa andra kvinnors fysiska och estetiska behov på salonger och institut. I Sverige har det blivit allt vanligare att kvinnor betalar för att få thaimassage, göra en brazilian wax och unna sig manikyr och pedikyr. Men vad är det för ett slags omsorgens kontrakt som upprättas mellan kvinnor på massagebänkarna?

– Jag betalar för att bli totalt avslappnad, om jag skulle känna minsta spänning eller upphetsning när jag får massage så förstör det upplevelsen, det är det sista jag vill ska hända.

Letícia är 34 år och bor i Stockholms innerstad. Hon är högutbildad och definierar sig själv som medelklass. Vi sitter i Humlegården på Östermalm i Stockholm tillsammans med hennes kompis Anna-Karin och pratar om hur ekonomisk makt, kroppsliga behov och skönhetsvård hänger ihop. Letícia säger att hon inte går regelbundet på massage, men de gånger hon gjort det har hon alltid valt kvinnliga massörer:

– Jag skulle aldrig gå till en manlig massör. Eftersom jag är heterosexuell så känns det som att det skulle kunna uppstå en erotisk laddning, frivilligt eller ofrivilligt. Med en kvinna händer inte det, inte för mig i alla fall.

Filosofen BP beskriver i boken Testo Yonqui hur det kändes första gången hon gick till en skönhetssalong för att få manikyr. Upplevelsen definierar hon som ett ögonblick av sexuell upphetsning. Med precision återger hon hur kvinnan som utför manikyren tar hennes händer, masserar dem och frotterar hennes handled: »Medan kvinnan smeker min hand och underarm och frågar om det är skönt så kan jag plötsligt föreställa mig hur det känns för en biologisk man som går till en porrklubb för att få en avrunkning. Skillnaden är att de kallar det för sex och kvinnor kallar det för skönhetsvård.«

BP menar att det är den sensuellt betingade njutningen som de kvinnor som går till skönhetssalonger främst letar efter, och inte det estetiska resultatet.

Anna-Karin som är 40 år och även hon medelklass med ett högstatusyrke, tror att det främst handlar om vilken inställning en har:
– De få gånger som jag har fått massage har det varit friskvård som mitt jobb har betalat. Det har inte direkt känts erotiskt laddat, utan har mer handlat om att knåda ömma muskler. Men jag tror att det handlar om vilken inställning man har till massagen. Om en skulle tänka att det här kanske kan bli skönt på ett »annat« sätt också så kanske det skulle hända?

»Om du frågar mig om jag känner till många fall där vita, svenskfödda massörer ger massage till icke-vita, utlandsfödda personer så är svaret nej.« Parima Khazai

BP utvecklar ett resonemang där hen utifrån ett post-kolonialt perspektiv drar följande slutsats: »I den heterosexuella kulturen kan kvinnor ur högre samhällsklasser med pengar betala för sensuella tjänster om andra kvinnor utför, man betalar arbetarklasskvinnor, invandrarkvinnor och fattiga kvinnor för att de ska ägna sig åt att tillfredsställa andra kvinnors kroppsliga och erotiska behov.«

Letícia berättar att hon har funderat över klassaspekten när hon har fått massage:

– Här i Sverige har jag nästan blivit kompis med dem som masserat mig, men när jag har fått massage utomlands, till exempel på stranden i Borneo där en halvtimmes massage kostar 20 kronor, så har det inte känts bra. Det blir så uppenbart hur underbetalt det är och vilken makt jag har.

Parima Khazai

Men det är inte bara massage som kvinnor i de övre samhällsklasserna konsumerar, det är allt vanligare att vaxa sig på salong och unna sig ansiktsbehandling och pedikyr. Det är behandlingar som inte ger njutning på samma sätt som massage, vi kan kalla dem »kroppsnära tjänster« att jämföras med hushållsnära tjänster där någon får betalt för att diska, tvätta och städa ett hem. Dessa följer inte sällan samma slags mönster: personer från lägre samhällsklasser eller med lägre utbildningsnivå, ofta med mörkare hud, tjänar rikare personer, ofta med ljusare hud. I den svenska kontexten finns ytterligare en aspekt som handlar om diskriminering och fördomar, där utlandsfödda med hög utbildning sällan får jobb som motsvarar deras kompetens. Att personer som inte är födda i Sverige eller inte betraktas som svenskar är överrepresenterade i rot och rut-sammanhang är ett faktum, och det verkar som att detta mönster delvis även återspeglas inom kropps- och skönhetsvården. Anna-Karin säger att det beror på vilken typ av behandling det handlar om:

– Om du till exempel går till en salong i en »finare« stadsdel och ska få en laserbehandling för ansiktet så är det oftast en person med längre utbildning, högre status, vitare hud och bättre lön som tar emot.

Letícia vaxar sig regelbundet, numera alltid på samma salong. Stället är specialister på brazilian wax och många av de anställda kommer från Brasilien. Letícia tycker att det är dyrt men bra:

– Men jag vet ju inte vad kvinnorna som jobbar där får i lön eller hur deras arbetsvillkor ser ut. Sen är hela den här grejen med att de »tar bort skiten som jag själv inte vill ta bort«, precis som en städerska gör hemma hos folk. Det tänker jag på ibland när jag ligger där på mage med naken underkropp och särar på skinkorna för det rinnande vaxet. Varför ska de ta hand om min håriga rumpa?

»Det tänker jag på ibland när jag ligger där på mage med naken underkropp och särar på skinkorna för det rinnande vaxet. Varför ska de ta hand om min håriga rumpa?« Letícia

Van vid att vaxa rumpor och andra delar av kroppen är hudterapeuten Parima Khazai (på bild ovan). Till hennes salong på Södermalm i Stockholm kommer personer av alla åldrar och kön.

– Vaxning är min passion, jag är bäst och snabbast i Sverige. Men det är klart att det kan kännas lite äckligt ibland, om man ska vaxa någons könsorgan eller när en kund har dålig hygien. Pedikyr däremot klarar jag inte av, jag har aldrig gillat fötter.

Parima kommer från en välbärgad familj i Teheran och ville egentligen bli läkare, men när hon kom till Sverige 1990 och ville läsa läkarlinjen så var hon tvungen att läsa in hela sin gymnasiekompetens igen. När hon var klar med det var hon redan för gammal eftersom åldersgränsen var 35 för att få söka till läkare. Så hon utbildade sig till hudterapeut. Jag frågar henne hur hon tänker kring kvinnor, klass och etnicitet i relation till sitt yrke:

– Det är klart att det finns ett mönster, om du frågar mig om jag känner till många fall där vita, svenskfödda massörer ger massage till icke-vita, utlandsfödda personer så är svaret nej. Titta bara på vilka som städar tunnelbanan och som tar hand om äldre människors fysiska behov, det är personer med mörkare hud och mörkt hår.

Ett kvarter från Parima Khazais salong ligger Kungs Thaimassage, ett av Stockholms många massageställen där en timmes kroppslig njutning kostar 400 kronor. Det är fredag eftermiddag när jag kommer in, i en fåtölj sitter en kvinna som just fått fotmassage, hon ler och har slutit ögonen. Sathinee Raseengam har drivit salongen i elva år, hon kom till Sverige från Thailand 2003 med sin svenske man. I Thailand arbetade hon som sjuksköterska, men eftersom hon hade svårt att lära sig svenska och inte fick jobb inom sitt yrke började hon massera.

– De enda jobb jag kan få är dem där man använder kroppen. Många av oss som jobbar här städar på förmiddagarna och jobbar med massage på eftermiddagarna. Vi blir väldigt trötta fysiskt och får ont i muskler och leder.

»Filosofen BP menar att kvinnor i lika stor grad ägnar sig åt att producera som männen, men det de producerar främst är kroppslig njutning, den viktigaste råvaran i omsorgens politiska handelssystem.«

Sathinee Raseengam
När Sathinees kollega knådar en av kunderna som ligger utsträckt på en bänk tänker jag att 400 kronor är ingenting för den fysiska ansträngning det kräveratt ge någon massage en timme. Jag frågar Sathinee varför det som kallas »svensk klassisk massage« kostar runt 1000 kronor per timme och thailändsk massage 400 kronor.

– Vi tycker 400 är ett lagom pris. Jag tror att de flesta svenska massörer är anställda, de får månadslön, men vi skulle aldrig ha råd att anställa alla som jobbar här. Vi arbetar på tim-basis, alla har f-skatt ochfakturerar runt 20 000 kr i månaden.

Filosofen BP ifrågasätter i sin bok också den marxistiska devisen som hävdar att kvinnor ägnar sig åt reproduktion och män åt produktion. Hon menar att kvinnor i lika stor grad ägnar sig åt att producera som männen, men det de producerar främst är kroppslig njutning, den viktigaste råvaran i omsorgens politiska handelssystem.

Karin Berg är 28 år och går regelbundet på thaimassage och kan beskrivas som en typisk konsument av massage, kvinna mellan 30 och 60 år från medelklassen som prioriterar sin hälsa. Hon är före detta dansare men nu personlig tränare, och tycker att thailändsk massage borde värderas högre:

– Jag brukar rekommendera det till mina klienter, för mig kan det likställas med kiropraktik. Tyvärr har thaimassage fått låg status, delvis tror jag att det handlar om de fördomar som finns om thailändska kvinnor.

– Många av våra kunder har ryggproblem eller träningsrelaterad värk, men de kommer även för att slappna av och få beröring. Ibland får jag en känsla av att vissa kvinnor kommer hit för att få fysisk kontakt och för att få prata. Det kanske är deras enda sätt att få det, säger Sathinee.

»Kan det vara så att vissa kvinnor går på massage av samma anledning som vissa män går till prostituerade?«

Det Sathinee berättar får mig att tänka på de skäl en del män brukar ange till varför de går till prostituerade: de vill prata med någon som lyssnar, de vill ha kravlös närhet och känna sig sedda. Kan det vara så att vissa kvinnor går på massage av samma anledning som vissa män går till prostituerade?

Karin Berg
BP menar att de »kroppsnära tjänster« som sker kvinnor emellan utgör en parallell homoerotisk ekonomi som omöjliggör att heterosexualiteten som politisk regim kan falla: »Uppenbarligen räcker inte den sexuella omsorg som män ger till kvinnor för att producera tillräckligt mycket endorfin och seratonin för att kvinnorna ska överleva. En sak är klar, och nu lämnar vi den lesbiska kulturen åt sidan: Kvinnor i vårt samhälle arbetar med kroppens omsorg. De tar hand om mäns kroppar, men de tar också hand om andra heterosexuella kvinnors kroppar« skriver BP.

– Jag tror att det där gäller alla oavsett kön och sexualitet. Massage är ett sätt att öppna upp det sinnliga, sensuella och sexuella systemet i kroppen, säger Karin Berg.

»Är det inte oerhört problematiskt att transaktionerna i omsorgens ekonomi alltid följer ett kolonialt mönster där de ojämlika rollerna fortsätter reproduceras?«

Är det moraliskt riktigt att betala för fysisk njutning? Är det mer okej om njutningen inte är sexuell? Möjligtvis är det inte ett större etiskt problem att köpa fysisk njutning som massage än att köpa mental eller psykologisk njutning som exempelvis en konsert eller en bok, men är det inte oerhört problematiskt att transaktionerna i omsorgens ekonomi alltid följer ett kolonialt mönster där de ojämlika rollerna fortsätter reproduceras?

Clara Lee Lundberg är journalist, danskonstnär och aktivist.

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

Fler artiklar

Ayaat Abdelaziz och Artika Singh är två aktivister som från helt olika perspektiv och platser i världen arbetar för förändring. Med fokus på intersektionalitet, antirasism och sexuell hälsa kämpar de mot fördomar, motstånd och systematiska orättvisor. Här berättar de om sina hjärtefrågor, största utmaningar och framtidens visioner.
Intervju Kroppen

Hej aktivister!

Artika Singh och Ayaat Abdelaziz kämpar båda för kvinnor och ickebinäras rättigheter på varsin sida av världen.

Krönika Kroppen

Hur hanterar vi att leva i krig?

Joumana Haddad skriver från Libanon om sin mamma som genomlevt fler tragedier än vad en människa borde klara av.