Nationen, skammen och längtan efter mening

När Europas gator kokade sommaren 2005 var det inget EU-toppmöte eller dansk fetaost som stod i fokus. Det var sex- och samlevnadsfrågorna. I Italien gjorde främlingsfientliga Lega Nord direkt rasistiska utspel mot homosexuella och splittrade den politiska högern i synen på partnerskap. I Spanien antog den socialistiska regeringen en lag om könsneutral äktenskapsbalk, vilket fick hundratusentals spanjorer att gå ut på Madrids gator och protestera. I Polen stod opinionen lojalt på den kristna ”moralens” sida i ett land där mycket värdekonservativa katolska partier fått var fjärde röst av folket.

—–

Och trots att ingen just då talade om Jyllandsposten kunde man rätt lätt inse att det blåste väldigt etno/gyno/homofoba vindar i Europa. Hatet och oförsonligheten verkade öka hela tiden, det var bara gruppen som man pekade ut och skyllde på som kunde variera. Och syndabockar hittade man. När Riga höll Lettlands första prideparad till exempel mobiliserades en hatisk mobb som var tio gånger större än gruppen demonstranter. En polis på varje demonstrerande gayaktivist gjorde att nynazisterna som sprang bredvid, den gången inte lyckades med något annat än att skrika ”svenska pedofiler, åk hem!”. Mobben hymlade inte med vad det hela handlade om. Något kreativt geni hade skapat en lettisk flagga med en stiliserad kuk som penetrerade det mittersta färgfältet. I Riga var det inte profeten Mohammed man hånskrattade åt. Här var det bögarna som knullade vår nation.

Minst lika tydlig var den småländske pingstpastorn Åke Green när han predikade i sommarsvenska Borgholm. Green lånade helt sonika den unga paranoikern Adolf Hitlers beskrivning av judar – den som Hitler förmedlade till ett par spanska journalister på en ölhall i München 1923. Hos Hitler var judarna en cancer som måste utrotas. Hos Green var de homosexuella en cancersvulst på samhällskroppen. I Danmark hette kräftsvulsten på regeringens stödpartis hemsidor förstås ”muslimerna”.

Men nu fällde Åke Green sina paranoida utlåtanden i besinningens Sverige och inte i xenofoba Danmark, eller i det postkommunistiska Lettland, nybliven medlem i EU. Kommentarerna i svensk press i samband med den tv-sända rättegången blev därför minst sagt lugnt tillbakalutade. ”Det är alltid som mörkast före soluppgången”, skaldade en heterosexuell borgerlig vit man med kärnfamilj på Dagens Nyheters ledarsida, när den friande domen stod klar. Ingen anledning till vare sig oro eller upprördhet, alltså. Några månader senare – strax före soluppgången – misshandlades två flator vid Slussen i Stockholm för att de hållit varandra i hand.

—–

Med den friande domen mot Green skapades för första gången ett prejudikat i HD som säger att den svenska hetslagstiftningen måste stå tillbaka när religionsfriheten i Europa är hotad. Frågan ledde knappt till några som helst protester. Tvärtom. Yttrandefrihetsorganisationen Svenska Pens ordförande och ett gäng svenska författare med hög status, satte sig i stället i en debattpanel på Kulturhuset i Stockholm med mannen i fråga. Rubriken för debatten – ”Åke och bibeln” – gav intryck av att det hela mest var lite på skoj, en happening för heterosexuella intellektuella. Men hade smilbanden på samma sätt åkt upp om cancersvulsten hade suttit på judar? Hade Svenska Pen smålett om tumören som skulle avlägsnas hetat P O Enquist? Jag tror inte det. Man hade försvarat Åke Greens rätt till sina åsikt, men avböjt hans sällskap.

—–

Varför var Greens vidriga yttranden, men inte andra, värda att försvaras? Och varför blev det plötsligt, efter ett hetsprogram om kvinnojourerna i Sveriges television, fritt fram att håna feminister, men inte exempelvis folkpartister? Varför skulle en journalist som använt propagandans hela verktygslåda prompt ha stora journalistpriset? Var det för att många innerst inne tyckte att såna där människor egentligen är rätt äckliga? Förtjänade vi på något sätt förakt och hån? Eller om det nu var så lugnt som alla tillbakalutade intellektuella ville få oss att tro – var kom i så fall allt hatet ifrån? Alla hoten? Alla misshandelsfallen? Varför var människorna så arga?

På feministerna till exempel. Några dagar före internationella kvinnodagen 2005 lånade en helt vanlig professor i statsvetenskap i en debattartikel i Dagens Nyheter ett ord från nazityskland och började tala om ”urartad” (!) feminism? (Bo Rothstein). Var nästa steg att bränna radikalfeministernas böcker?

—–

Det kanske mest oroväckande är att den sista tidens politiska konvulsioner visar hur radikala krafter utanför kvinno-, invandrar- och hbt-rörelserna blir tysta, eller sluter sig kring sin egen självtillräcklighet, när hatet och föraktet och kraven på politisk/sexuell/kulturell likriktning kommer upp till ytan på det här sättet.

Plötsligt lyfts den medelklassiga vita kärnfamiljens livsstil fram som föredöme. Det är alla dom där andra som är ”extrema”. Orden till stöd för angripna hbt-personer, muslimer och feminister är få. Grupper i samhället förs på så sätt bort från den demokratiska arenan genom att plötsligt börja definieras som ”extrema” och/eller ”tokiga”. När det blir skarpt läge, när de öppna angreppen på demokratin kommer, finner dessa utsatta minoriteter att de inte kan räkna med något stöd. Fram dundrar i stället gemenskapsvurmande alliansbyggare som såväl ”normal” vänster som ”normal” höger kan ena sig kring.

—–

Så hur har det kunnat bli så? Ja, det finns ju ett socialt arv i Europa som det kan vara värt att påminna om. Länge var det till exempel kyrkan som hade monopol på den offentliga debatten i moraliska frågor. Prästerskapet tog självmant på sig ett ansvar för att vägleda befolkningen i vad som var rätt och fel. Att kvinnorna inte hade någon talan var en självklarhet. De skulle tiga och lyda.

I och med demokratins genombrott börjar andra grupper tala i frågor om rätt och fel. Först är det borgerskapets män som tar till orda och ifrågasätter prästernas och kungens makt över mänskligheten. Sedan följer de borgerliga kvinnorna som ifrågasätter att männen ska ha makt över dem. En och annan kvinna i det protestantiska Europa kan till och med ta sig upp i de religiösa hierarkierna, trots benhårt motstånd. Öppet lesbiska ärkebiskopskandidaten Anna Karin Hammar kröner den utvecklingen idag. Och här har vi en viktig skillnad i jämförelse med den katolska, ortodoxa och muslimska världen. Världen väntar fortfarande på den första kvinnliga kardinalen eller imamen.

Så småningom höjer även de fattiga sina röster och organiserar sig mot borgarklassen. Slavarna gör uppror mot de vita, unga mot äldre, och homo- bi och transsexuella ifrågasätter slutligen (när de väl släpps ut från tukthusen) allt mer öppet en heteronormativ ordning.

Där – mitt i korselden av sinsemellan stridande förtryckta grupper – står vi idag. Eller rättare sagt: det är så det kan kännas när man befinner sig mitt i stridens hetta. Olika minoriteter konkurrerar om vilket sorts förtryck som är mest reellt.

Men om man lyfter kikarsiktet till en lite mer övergripande nivå så avtecknar sig ett mönster. Då ser man att förtryckarstrukturerna visserligen kan se väldigt olika ut, men att den makt som utmanas håller sig märkvärdigt lik. Det handlar fortfarande om olika former av moralistiska brödraskap som predikar för alla oss andra hur vi bör leva.

Nationen blir det territorium som (den hotade) makten stakar ut för sig och gör till sitt eget. Sida vid sida vajar de europeiska flaggorna utanför EU-parlamentet som en symbol för att det territoriella läget är under kontroll. Vilket det ju inte alls är. Gränser (kulturella, rasmässiga, politiska, sexuella, territoriella, osv) utmanas och förskjuts hela tiden. Flaggor kan både penetreras och brännas upp.

Äktenskapet är en institution som hänger intimt ihop med där ängsliga nationsbyggandet. Inte konstigt då att många blir så upprörda när den kritiseras.

—–

Under några konformt gyllene år efter andra världskriget når det heterosexuella äktenskapet i Europa sin absoluta toppnotering. Västerlänningar gifter sig för att verka normala, och de blir normala av att gifta sig.

Hela den europeiska arvslagstiftningen (från far till dotter, och sedan vidare av fadern till dotterns äkta man) och förmedlingen av tillgångar mellan generationerna – inte minst land – bygger på detta system. Och ett sådant arv bryter man inte utan att det skapas häftiga motreaktioner. I själva verket krävs det en avsevärd social kontroll av medborgarna för att upprätthålla en patriarkal livsform inom kärnfamiljen.

Det patriarkala äktenskapet kan därför inte överleva i ett samhälle där kvinnor inte längre ägs av män. Vill man upprätthålla denna antikverade samlevnadsstruktur måste man ta till tvång och våld, eller köpa kvinnorna tillbaka.

Kvinnorna måste ges känslan av att de får någonting för sin lydnad och anpassning. Hellre ett glänsande nytt kök än lite passion under bältet, ”för en passion går över, men ett kök består”, som supercynikern Elfride Jelinek skriver.

—–

Barn och unga har alltid utgjort ett besvärligt kapitel för alla konservativa rörelser eftersom deras oförstörda drifter och fullt funktionsdugliga känsloliv måste disciplineras. Begär och önskningar som går utöver det strikt konforma måste tryckas ner eller gömmas. Subkulturer växer fram som en reaktion på den här processen. Till en början, då någon gång på 1960- och 70-talen, var det bara en liten radikal minoritet – de som inte vann lika mycket på systemet som alla andra – som uttryckte sitt direkta missnöje mot konformiteten. Ett klart och tydligt budskap började spridas, och, märk väl, det kom från flera håll samtidigt. Den svarta medborgarrättsrörelsen, feministerna, flatorna och bögarna sa egentligen samma sak. De sa: Vi vill inte leva som ni.

Idag – med de nya migrationsrörelserna – har turen kommit till muslimer att säga nej tack till ett västerländskt konsumtionssamhälle utan hjärta.

Då som nu är det människan med makt och tolkningsprivilegier som provoceras mest av kritiken. Han/hon som snickrar på sin vita, heterosexuella, nationella, konsumistiska identitet som vore den ett ointagligt fort.

Argumentet är nästan alltid att barn och ungdomar, precis som kvinnor, måste ”skyddas”. Låt inte bögar bli barnskötare eller lärare. Låt inte tokfeministerna få ekonomiskt stöd. Låt inte flyktingarna komma hit. Låt inte muslimerna bygga sina moskéer. Den etniskt/kulturellt och sexuellt homogena nationen ska till varje pris skyddas och bevakas.

Nymoralismen är alltså på en och samma gång ett svar, en motreaktion och ett försök att stoppa samhällsutvecklingen. Den uttrycker också en vägran att se människan så som hon faktiskt är: social, kontaktsökande, uppfinningsrik, nyfiken, gränsöverskridande, medskapande. Därför är den alltid rigid och statisk. Nymoralister är tråkiga.

—–

Men hur hänger då nationalism, rasism, sexualfientlighet och homofobi egentligen ihop? Allt det där som akademikerna brukar kalla för intersektionalism. Ja, lite lättare att förstå blir det kanske om man backar till en tid som vi själva inte lever mitt i.

I boken Sex after Fascism – Memory and Morality in Twentieth-Century Germany visar Dagmar Herzog hur föreställningar om ras och sexualitet och familjebildning i efterkrigstidens Tyskland samspelar med idéer om nationen. Tredje rikets pr-avdelning lyckas med konststycket att förena både framtidsvisioner och nostalgiskt tillbakablickande.

Den som vill gå tillbaka till traditionella familjevärden kan hitta argument i den nazistiska ideologin, men också den som ser en möjlighet till sexuell transformation och pånyttfödelse i nazismens ariska renlighetsideal. Det gör inget att det är ologiskt, eller att Nazityskland ger helt olika budskap till kvinnor och män. Människorna hör det som de vill höra.

Nationen och lojaliteten till führern är det som förenar sinsemellan mycket olika grupper. Nazityskland byggs upp som ett slags scen. En ny statusfylld viril uniformsklädd manlighet konstrueras, utifrån ett rasistiskt, elitistiskt, sexistiskt och homofobt tänkande. Fertila kvinnor får diplom och särskilda moderskors med vilka führern tackar mödrarna ”i det tyska folkets namn” för de barn de fött. Den kvinna som föder åtta barn eller fler får ett kors i guld, och föder man färre får man nöja sig med brons eller silver. Denna nazistiska familjepolitik blir tabu efter kriget och lägger effektiv sordin på all sorts interventionistisk familjepolitik i Tyskland efter 1945.

Sexualiteten undertrycks alltså inte i Nazityskland, menar Herzog, som så ofta hävdas, utan återskapas – men som ett privilegium för icke funktionshindrade, heterosexuella, ariska män. Kvinnan får sin särskilda status, men bara som maka och mor. Det enda som män och kvinnor av kött och blod behöver göra är att kliva in i respektive roller. De behöver inte, ska inte, tänka själva. Så enar man en nation och påbörjar den etniska, eugeniska och sexuella förföljelsen.

Det här historiska arvet förklarar, menar Herzog, varför efterkrigstidens kristdemokrater i Tyskland blir så fi xerade vid frågor om fasta familjevärden, sexuell sedlighet och normalitet. Och hur groteskt det än låter, så fullbordas det nazityska renhetsprojektet efter kriget.

—–

1950-talet blir den epok då européerna drar sig tillbaka till det privata och söker sig till klassmässigt, sexuellt och etniskt homogena grupper. Och folk är med på noterna. Genom att projicera en oönskad skamfylld sexualitet på ”dom andra” (de unga till exempel), framstår man själv som ren och obefläckad. I Sverige kallas det som den skuldtyngda efterkrigsgenerationen förfasar sig över för ”dansbaneländet”.

Bland likasinnade står man enad mot fienden utifrån. ”Vi söker värmen från varandra i båset”, som Carsten Jensen skriver i en lysande uppgörelse med dansk hjärtlöshet (Dagens Nyheter 12/2-06). Idag går detta mönster igen, även om skammen handlar om annat än knullande ungdomar och förintelseläger. Européerna skäms över uteliggarna som de kliver över, irakierna som de lovat att (men inte kan) skydda och flyktingarna som de samordnade migrationsverken skickar tillbaka.

Terapeuterna brukar tala om det som ”skamkompassen”. Människan blir aggressiv som ett resultat av skamkänslor. Skam smittar. Känslor av obehag kan sprida sig epidemiskt. Rädsla kan strömma genom en hel befolkning på bara några dagar. Till slut är det så obehagligt att känna som man känner, så att man gör vad som helst för att bli av med själva känslan. Inte problemet, märk väl. Men själva känslan. Man skakar av sig det som får en att skämmas. Plötsligt står det ”Kör ut dem” på löpsedeln. Plötsligt är det helt adekvat att tänka på judar och homos och muslimer som ett slags cancer. Det är ju så det känns.

—–

Problemet är att nymoralismen i sig ökar de sociala spänningarna och spär på skammen. Cellgifterna som vi pumpar i oss är cancerframkallande. Godtyckligt börjar vi karva i vår egen samhällskropp.

Men strategin att låsa in människor i sexuellt skyddade äktenskap, eller etniskt segregerade zoner – som bot mot cancer – fungerar inte. Äktenskapet som strålbehandling är ungefär lika framgångsrikt som celibatet.

På plussidan (ur den hotade och räddes perspektiv) står att nymoralismen ger socialt och materiellt förbisprungna grupper en känsla av mening och värdighet tillbaka.

Nymoralismen står för ett slags reningsprocess från allt det som kan betraktas som nytt, hotfullt och främmande. Vit manlig arbetar- och medelklass med anpassningssvårigheter mår tillfälligt lite bättre. Liksom diktaturstatens unga arbetslösa muslimer. Från den positionen är det inte långt till regelrätt fördrivning.

Det är också i ett sådant politiskt klimat av ökade sociala, etniska och sexuella spänningar, som politiker kan få stöd för en familjerätt som gör det svårare att få skilsmässa, och som omöjliggör eller i varje fall försvårar för andra samlevnadsformer än det heterosexuella äktenskapet. Bögarna, svartskallarna, danskarna, ”slöddret” och feministerna blir syndabockar för en situation som elaka män(-niskor) med alldeles för mycket makt och pengar har varit med om att bygga upp.

—–

Plötsligt handlar debatten inte alls om präster som tvingas in i en sexualfientlig celibatskultur, i vilken pedofi li och övergrepp ingår i en tabubelagd men väl etablerad subkultur, eller om det politiska förtrycket i arabvärlden, eller om USA:s brott mot internationell rätt. Uppmärksamheten riktas i stället mot radikala feminister, bilbrännande unga män, och hbt-personer, som anklagas för att stå för en relativismens diktatur genomsyrad av icke andliga värden.

Fega makthavare skyller ifrån sig. Johannes Paulus ärkekonservative chefsideolog till exempel skriver varningsdokument om homosar och feminister i stället för att ta ansvar för sin egen kyrkas problem. Ett halvår senare belönas han för sin förmåga att ”ena katolska kyrkan”, med att själv utses till ny påve.

Och samtidigt: Konservativa religiösa män(-niskor) och politiker kan aldrig, aldrig, blockera de enorma sociala förändringar på nationalstatens, sexualitetens och familjebildningens område, som världen – inte bara Europa – just nu går igenom. De kan försöka vända utvecklingen med hjälp av våld och fördomar, men på lång sikt kan de aldrig vinna.

Globaliseringen har gått så långt nu. Inga makthavare kan upprätthålla etniskt, klassmässigt, könsmässigt, religiöst och sexuellt separata zoner. Feministerna, hbt-personerna och muslimerna är helt enkelt här för att stanna.

Kristina Hultman, kulturskribent

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2006)