»Nätet är ingen plats för gemenskap«

Juni 2020. Det är stekande het pandemisommar och lockdown i London, och den brittiska regeringen har gett medborgarna tillåtelse att bilda »stödbubblor«. Äntligen ska (utvalda) nära och kära kunna umgås fritt utan att behöva hålla avstånd.

På en innergård i ett bostadsområde nära Notting Hills tunnelbanestation ligger vännerna Ellen, Eliza och Sienna, alla i 25-årsåldern, och solar på konstgräset. Under tre månader i isolering har håret på deras ben fått växa, tröstätandet har gjort konturerna mjukare och ingen orkar längre bry sig om att dölja bristningar eller celluliter. Ellen tycker att de ser ut som kvinnorna på en renässansmålning – lättjefulla och bländande.

– Den bilden är fortfarande så vacker i mitt minne. I det ögonblicket insåg jag hur avtrubbad jag hade blivit av att bara se »fixade« kroppar på skärmar. Jag började tänka »det kanske inte är något fel på mig ändå, kanske är det så här kvinnor ska se ut?«, berättar Ellen Atlanta, när vi sitter i hennes vardagsrum i pittoreska Greenwich i sydöstra London, fyra år senare.

Insikten blev startskottet för arbetet med boken Pixel flesh som kom ut tidigare i år.

Genom intervjuer med ett hundratal kvinnor försöker hon reda ut vad skönhet står för i den digitala eran – hur flickor och unga kvinnors liv har påverkats av sociala medier-revolutionen, filterkulturen och avdramatiseringen av skönhetsingrepp. 

»Skönhet är viktigt på alla nivåer av vårt samhälle, för hur våra kroppar läses, i kolonialism, konsthistoria, kapitalism – i allting.«

Hon undersöker hur det är att leva i en tid där skönhetsindustrins använder budskap som »self care« och »female empowerment« för att sälja sina produkter, samtidigt som flickorna och kvinnorna som använder dem bara mår sämre och sämre. Men hon vill också visa att skönhet inte är »ytligt kvinnotrams« utan ämnet för en filosofisk debatt som har pågått i tusentals år.

– Skönhet avfärdas ofta som något överflödigt och betydelselöst som inte behöver diskuteras på något djupare plan. Men skönhet är viktigt på alla nivåer av vårt samhälle, för hur våra kroppar läses, i kolonialism, konsthistoria, kapitalism – i allting.

Ellen Atlanta har kunnat följa de senaste decenniernas utveckling från insidan. Som uttråkad tonåring i en liten mellanengelsk stad startade hon en blogg med bilder på sina naglar, som hon varje dag målade i nya färger och mönster. Det ledde till ett jobb på en hajpad nagelsalong i London, där kreativitet och personligt uttryck stod i centrum.

Men skönhet som lekstuga var en idé som snart skulle ersättas med en annan, mindre tilllåtande, norm.

Ett techbolag värvade henne för att utveckla en bildbaserad app som skulle hjälpa kvinnor att boka klippningar och manikyrer genom att ladda upp önskebilder på kändisars frisyrer och nageldesign. Men när intresset för, och acceptansen av, skönhetsbehandlingar som fillers och rumplyft ökade, fylldes flödet i appen av bilder på Kylie Jenners läppar och Nicki Minajs stjärt.

Hon minns en konferens där hon insåg vad som var på väg att hända – att leken hade bytts ut mot ett ideal som innebar att alla skulle se likadana ut.

– Rent affärsmässigt innebar det att vi skulle kunna pusha för en sorts läppar, och när sedan alla hade skaffat dem så skulle vi byta ut idealet, och så skulle alla vara tvungna att göra nya ingrepp – vi skulle skapa en ständig cykel av begär och behov. Två veckor senare sa jag upp mig.

Idag försörjer hon sig på att hjälpa företag att skapa tryggare platser för kvinnor online. Hon volontärarbetar också för en lokal organisation som erbjuder flickor mellan 8 och 16 år en plats att träffas efter skolan. Med draghjälp av hårflätning och nageldesign får de in flickorna i ett sammanhang där de kan få stöd i vuxenblivandet.

– Vi använder skönhet som en ingång till något annat. Sist hjälpte jag dem att göra skärmsläckare till sina mobiler, och då kunde vi prata om hur de kunde forma sitt eget digitala utrymme, fylla det med citat som inspirerar dem och bilder av vänner och familj – så att de kan få en känsla av kontroll, och lära sig koda på köpet.

»Flickrummet var en fristad där man kunde leka och upptäcka, kleta läppglans i hela ansiktet bara för att se hur det såg ut. Men för många flickor är sovrummet numera en inspelningsplats, en scen.«

Unga tjejer är särskilt utsatta i den digitala skönhetskulturen, förklarar hon. Redan i lågstadieåldern känner många flickor sig ständigt iakttagna av en utomstående blick som granskar och bedömer deras utseende. Forskningen visar att det är ett könat fenomen, pojkar i samma ålder verkar lyckligt obrydda över hur andra uppfattar deras kroppar.

– Flickorna förhåller sig till en publik, även i de allra mest privata ögonblicken. Som att gråta och vilja att gråten ska se estetisk ut, som på film. Eller att skriva dagbok som om någon annan ska läsa den.

Ellen Atlanta sörjer också förlusten av flickrummet som en fredad plats.

– Det var en fristad där man kunde leka och upptäcka, kleta läppglans i hela ansiktet bara för att se hur det såg ut. Men för många flickor är sovrummet numera en inspelningsplats, en scen. Det går inte att logga ut längre. Och när en del av ens hjärna hela tiden är upptagen med hur man uppfattas utifrån blir det svårt att ta strid för sina rättigheter.

I en tid då den feministiska rörelsen har svårt att hitta en gemensam riktning finns det ingen samlad motkraft mot skönhetskulturen. Men ett första steg kan vara att slå hål på myten om nätet som en plats för gemenskap.

– Internet blev inte den samhörighetsbyggare som vi hade hoppats på, istället har det blivit en auktoritär och kall plats som fjärmar människor från varandra. Vi tror att det är en gemenskap, men ditt Instagramkonto handlar om dig – du tänker mycket mer på din egen profil än på någon annans.

»Vem är du när ingen försöker tala om för dig vem du är?«

Men Ellen Atlanta tror att det finns mycket som vi som individer kan göra, inte minst i hur vi förhåller oss till algoritmerna som styr en stor del av vad vi gör och ser i sociala medier.

– Det är viktigt att kunna skapa sig en stark känsla av det egna jaget bortom algoritmerna. Vem är du när ingen försöker tala om för dig vem du är? För unga flickor kan det betyda att vi försöker hålla dem borta från sociala medier så länge det går, säger hon, och fortsätter:

– Sist jag grubblade på detta, »vem är jag egentligen?« så gjorde jag en lista över alla de saker som jag älskade som barn, innan jag fick lära mig vad som var rätt saker att älska. När jag var nio år var jag jättefascinerad av Maria Magdalena – jag var ett underligt barn – och jag letade efter vintage-tamagotchis på Ebay. Jag älskade att titta på stjärnorna. Nu försöker jag fylla mitt liv med hobbies som är kopplade till de sakerna.

Hon har också haft många och långa samtal med vännerna från den där sommardagen i konstgräset. Om hur märkligt det är att man kan svära sig fri från hur ens skönhetsingrepp påverkar andra, (»det funkar inte i andra sammanhang, ingen skulle säga ›jag tänker skippa det här med återvinning just nu, det funkar bättre för mig‹«). Och om hur de fick varandra att känna när de ständigt skärskådade den egna kroppens minsta skavank.

»Det är i den lilla kretsen – offline – som Ellen Atlanta tror att nyckeln till framtidens feminism finns«

Och det är också där, i den lilla kretsen – offline – som Ellen Atlanta tror att nyckeln till framtidens feminism finns. Hon berättar om sin zumbagrupp, med kvinnor i alla åldrar och storlekar, där stöttningen och peppningen är ständigt pågående, genom cancerdiagnoser och ekonomiska svårigheter. Kanske behöver vi inte ägna oss åt storslagna aktioner för att göra skillnad. Det kan räcka att vara generös med sin tid.

– Kulturen just nu får oss att känna att vi är maktlösa, att det vi gör inte har någon betydelse. Men du har massor av inflytande, du är en influencer i din närmaste krets. Om vi axlar den manteln – då tror jag att vi kan skapa en bättre värld.

Text: Karin Svensson

Bild: Pia Koskela