När kampen känns i kroppen

»Tillåt mig att presentera mig. Mitt namn är Leslie Feinberg – ni kan kalla mig Les. Jag är en maskulin, lesbisk, female-to-male cross-dresser och transperson.«

Med dessa ord beskrev amerikanska Leslie Feinberg, född 1949 och död 2014, sig själv. Men hon var också aktivist och författare. Bland annat till Stone Butch Blues som blivit något av en modern queer coming of age-klassiker och har belönats med Lambda Literary Award och American Library Association Gay & Lesbian Book Award.

Ändå har romanen inte börjat översättas till svenska förrän nu. Det feministiska förlaget Dockhaveri har tagit sig an uppgiften och hittills publicerat det första kapitlet.

Feinberg föddes i ett judiskt arbetarklasshem i Kansas City men växte upp i Buffalo. Hon beskriver i boken Transgender Warriors: Making History from Joan of Arc to Dennis Rodman och i sina tal och föredrag som finns samlade i Trans Liberation: Beyond Pink or Blue hur hon redan från början uppfattades som fel.

Hur den slentrianmässiga frågan som ställs om alla bebisar, »Är det en flicka eller en pojke?«, blev alltmer aggressiv ju äldre Feinberg blev. Omgivningen kunde inte placera henne.

»Liksom författaren hittar Jesse gemenskap, vänskap och kärlek på queerbaren efter en uppväxt i en fientlig omgivning.«

Den första gemenskapen blev en lokal queerbar där butchar, femmes och dragqueens höll till. Polisen gjorde regelbundet razzior som ledde till att Feinberg och vänner fördes till häkten, där de inte sällan utsattes för övergrepp.

Feinberg kom också i kontakt med Workers World Party, och efter flytten på 70-talet till New York var hon aktiv i arbetarrörelsen, den antirasistiska rörelsen och i kampen mot hiv och aids. Hon var redaktör för delen om politiska fångar i Workers World och började så småningom skriva skönlitterärt. Leslie Feinbergs första roman Stone Butch Blues kom ut 1993.

Både Stone Butch Blues och den andra romanen Drag King Dreams som kom 2006 har tydliga autofiktiva inslag.

Huvudpersonen i Stone Butch Blues, Jesse, har en bakgrund som liknar Leslie Feinbergs. Liksom författaren hittar Jesse gemenskap, vänskap och kärlek på queerbaren efter en uppväxt i en fientlig omgivning.

Jesse tar slitsamma ströjobb på machoarbetsplatser där det på många sätt är farligt för en queerperson men där hon också finner kamrater och får sitt klassmedvetande väckt.

Feinberg beskriver även hur den butch- och femmekultur som kommit att bli det enda sammanhang där Jesse känner sig hemma krockar med fästmön Theresas universitetsvärld där de politiskt medvetna lesbiska feministerna rynkar på näsan åt butchar och femmes som de tycker reproducerar hierarkiska könsroller.

Stone Butch Blues är i högsta grad en arbetarroman som skildrar kamp, strejker och hur tungt, monotont arbete känns i kroppen. Men också hur våld känns i kroppen. Det handlar om allt det våld som ständigt hotar queera personer. Ofta med polisen som förövare. Beskrivningen av hur det känns i ett sönderslaget huvud gör fysiskt ont att läsa. Inte heller av vården finns alltid hjälp att få.

»I denna livsfarliga cocktail av förtryck, som också innehåller ljusglimtar av solidaritet och kärlek, glömmer Feinberg inte bort rasismen.«

Fattigdom förstärkt av diskriminering gör att de flesta av Feinbergs romanpersoner saknar försäkring, men även de som har det väljer ibland att riskera att dö bland vänner och älskare – där de åtminstone får dö i värdighet – hellre än att utstå bemötandet de får på sjukhuset.

I denna livsfarliga cocktail av förtryck, som också innehåller ljusglimtar av solidaritet och kärlek, glömmer Feinberg inte bort rasismen. Som barn protesterar Jesse mot att separeras från en av sina få vänner på skolan i den segregerade matsalen utan att egentligen reflektera särskilt mycket.

Senare ska hon komma att bli mer medveten när hon blir nära vän med en svart butch och när hon blir tvungen att ta ställning inför Vietnamkriget som rasar. Men som så ofta dessvärre är fallet med väl menad antirasism finns det även i Feinbergs romaner en tendens att reducera svarta, muslimer och ursprungsamerikaner till ganska endimensionella, stereotypt »visa« och platt genomgoda karaktärer vars funktion är att ge huvudpersonerna hjälp och lärdomar.

Att Feinberg faktiskt ändå ville lära sig och lyfta fram olika röster visas bland annat i ett av porträtten som finns i Trans Liberation. Där kommer en transperson ur den amerikanska ursprungsbefolkningen till tals och pratar bland annat om hur hon aldrig identifierat sig med det av en del vita utan djupare kunskaper så omhuldade »Two Spirit«-begreppet som beskrivning av transpersoner i ursprungsbefolkningen, som också Feinberg skrivit om i sin historiska exposé Transgender Warriors.

Att huvudpersonens lärande och utveckling står i centrum, ibland alltså på bekostnad av mer dynamiska porträtt av svarta och bruna romanpersoner, gör att Stone Butch Blues förutom att vara en arbetarroman också är en klassisk utvecklingsroman.

Drag King Dreams är ännu mer av en idéroman, vilket gör att den inte riktigt når upp till samma litterära nivå som den skönlitterära debuten. Men kanske är det didaktiska, stundtals övertydliga ett medvetet grepp och en blinkning till de minst lika didaktiska utvecklingsromaner som kommit före men som inte haft någon plats för queera liv.

»De som vill driva förenklande teser om transpersoner märker snart att de inget har att hämta i Leslie Feinbergs texter.«

Den facklitterära Transgender Warrior som könsöverskridande i historien drivs framåt av samma önskan att bereda en plats åt dem som ingen haft. Även om det som redan nämnts i fallet med »Two Spirit«-konceptet, finns risker med att applicera sin egen förståelsehorisont på andra tider och folkgrupper, är det en önskan som är sprungen ur en längtan efter en annan historieskrivning än de vita cis männens, kolonisatörernas och förtryckarnas.

Stone Butch Blues inleds med ett brev till den fortfarande högt älskade exfästmön Theresa. Det är passande eftersom eftersom både Stone Butch Blues och Drag King Dreams förutom att skildra huvudpersonernas utveckling mot självkännedom och politisktmedvetande också är kärleksbrev till alla de butchar, femmes, drag kings, drag queens och transpersoner som bär varandra med sin kärlek genom en värld som gör allt för att förinta dem.

Och Feinbergs tendens att ibland vara något övertydlig gäller verkligen inte frågan om att vara trans, transitionera och till och med detransitionera. Såsom framgår i hennes introduktion av sig själv, var frågan om könstillhörighet aldrig enkel eller svartvit för Feinberg, men såväl i sina romaner som i sina andra texter tycks hon bejaka komplexiteten. Jesse i Stone Butch Blues bestämmer sig för att börja med hormoner och operera bort brösten åtminstone delvis för att kunna passera som man och därmed slippa det hat och våld hon utsätts för som butchig kvinna.

Det är lätt att se hur en sådan sak skulle kunna användas i den backlash mot transvård vi ser inte minst i dagens Sverige. Men även om Jesse efter en tid slutar med testosteron gör hon samtidigt klart att hon inte ångrar sig. Så de som vill driva förenklande teser om transpersoner märker snart att de inget har att hämta i Leslie Feinbergs texter.

Det har däremot den som vill uppleva ett levande, vackert, sorgligt och stridslystet porträtt av queert, amerikanskt arbetarliv.

Text Anna Remmets

Bild Team Hawaii