När huden andas frihet

Jag tittar på mina fötter, den enda synliga delen av min hud, där jag sitter på verandan till mitt hus. Mina ben kan jag bara se instängd i mitt rum med dörren låst. Det känns som att jag tittar på en okänd människas kropp. Hur associerar jag till min hud? Jag vet inte.

Min hud är som en främling jag träffar men aldrig pratar med; välkänd men samtidigt obekant. Jag rör vid huden på mina armar och försöker känna något. Min hud har aldrig varit min. Jag vet inte exakt när jag förstod det. Kanske har jag alltid vetat det? Min hud och dess synlighet – gränserna som avgör när dess närvaro är accepterad – har alltid bestämts av någon annan.

»Idag som 33-åring kontrollerar jag merparten av mitt liv, ändå har jag fortfarande inte sådan kontroll över min hud och kropp att jag kan ha på mig ett par shorts i mitt eget hem i ett 30 gradigt Karachi.«

Ända sedan förskolan visste jag att mina ben var annorlunda än en pojkes. Jag visste det för att chauffören som körde skolbussen brukade försöka röra vid dem och för att min mamma sa att jag alltid måste sitta med korsade ben. Jag visste det när vi skulle köpa skoluniformen och jag bad om en kjol som slutade ovanför knäna, men som bäst lyckades förhandla mig till en som slutade halvvägs ned. Absolut inte kortare.

Med tiden blev jag och min hud mindre välbekanta för varandra. När jag var tio år hade de flesta av mina klänningar och kjolar ersatts med jeans och shalwar kameez, de traditionella kläder som täcker hela kroppen och som både män och kvinnor i Pakistan bär.

Men redan innan tioårsåldern visste jag att min hud måste täckas för att den gjorde andra obekväma. Jag visste hur jag skulle navigera i familjerelationerna. Inför min mormor måste jag bära en shalwar kameez som täckte hela mina armar medan jag i mötet med min faster kunde ha en kortärmad t-shirt. Inför någon annan måste jag alltid bära en dupatta, en lång scarf som hängs över en shalwar kameez för att dölja alla spår av bröst.

»Mannen i mat-affären, taxichauffören, en lärare eller en kompis förälder – vem som helst hade mer kontroll över min hud än jag själv.«

I tonåren var jag väl medveten om att min hud inte längre enbart var mina familjemedlemmars domän. Mannen i mat-affären, taxichauffören, en lärare eller en kompis förälder – vem som helst hade mer kontroll över min hud än jag själv. Så min hud lärde sig att uppträda utifrån andras behov; att spela rollen av att ta hand om deras värderingar och känslor.

I ett sammanhang där »att vara bra« är synonymt med att vara täckt, ansträngde jag mig länge för att försöka vara bra. Men jag var aldrig bekväm med det. Så blev jag den där »dåliga«, kvinnan som visade huden på armarna och föredrog byxor som visade anklarna. Jag visste inom mig att jag inte var en dålig person, ändå sjönk den känslan in till att bli vad jag nu förstår är skam.

I dag som 33-åring kontrollerar jag merparten av mitt liv, ändå har jag fortfarande inte sådan kontroll över min hud och kropp att jag kan ha på mig ett par shorts i mitt eget hem i Karachi, där temperaturen en vanlig sommardag lätt stiger långt över 30 grader. Fortfarande har jag inte rätt till liv och säkerhet när jag bär en ärmlös tröja och kör min egen bil. Därför drar jag oftast en sjal runt mina armar för att försäkra mig om att inte väcka anstöt hos någon förare som kan översätta mina armars synlighet till en kvinna av »dålig karaktär« som kan sexuellt trakasseras och utnyttjas på gatan; som han kan följa efter för att skrämma.

Men i dag gjorde jag något nytt: jag gick ut och sprang på gatorna runt mitt hus. Förutom hemarbetare syns få kvinnor på gatorna här i Karachi. De löst sittande träningsbyxor jag köpte för några dagar sen var tillräckligt långa för att täcka större delen av mina ben. Men de slutade någon decimeter ovanför mina anklar. Den decimetern av synlig hud andades frihet när brisen nuddade mig och fick min kropp att känna sig i samklang med sig själv. Det är i de här sprickorna jag söker friheten; finner den gör jag den dag då ingen kommenterar eller trakasserar mig.

»Min decimeter av synlig hud en motståndshandling, ett försök att hävda min rätt att existera. Varje gång jag ser en kvinna förflytta den där gränsen en liten bit är jag henne djupt tacksam.«

Jag längtar efter att kunna gå ut och springa i ett par shorts på gatorna i min stad utan att det är en politisk handling; att jag bara kunde få vara ännu en kvinna som gör vad hon behöver.

Men till dess är min decimeter av synlig hud en motståndshandling, ett försök att hävda min rätt att existera. Varje gång jag ser en kvinna förflytta den där gränsen en liten bit är jag henne djupt tacksam.

Zehra Abid är journalist och är verksam i Karachi, Pakistan.

Översättning Karin Elfving