När abort blev storpolitik
Under 2000-talet politiserades abortfrågan och konservativa krafter mobiliserade på högsta nivå. Ylva Bergman blickar tillbaka på ett decennium då kvinnors kroppar blev en fråga för storpolitiken. Men vad hände med kvinnors rättigheter?
För feminister markerar datumet en milstolpe i frihetskampen. Den 22 januari är årsdagen av det beslut som kom att göra abort lagligt i USA 1973. Men just detta datum år 2001, var också dagen då George W Bush klev in på den sexualpolitiska scenen – och inledde sin presidentperiod med ett helt annat beslut. Bush skrev under det dokument som hans kritiker har kommit att kalla munkavelregeln eller »The global gag rule«. Ett beslut som förhindrar mottagare av amerikanskt bistånd att ens informera om abort. Det republikanska partiet hade under valkampanjen 2001 satsat på att nå den kristna högern, religiösa svarta och katoliker.
– Det var dags att betala tillbaka till den kristna högern för stödet man fått, säger Jon O,Brien, generalsekreterare för Catholics for Choice.
Det sena 90-talet hade präglats av en progressiv tendens när det gällde kvinnors rättigheter. På FN:s kvinnokonferens i Peking (1995) och på befolkningskonferensen i Kairo (1994) antogs banbrytande dokument som för första gången erkände att det är en mänsklig rättighet att bestämma över sin reproduktion. Nu var kvinnornas individuella rättigheter på agendan – inte demografiska kriser. Men under 00-talets första år mobiliserade konservativa krafter, med stöd högst upp i Vita huset. Efter terrorattackerna den 11 september 2001, förstärktes en polarisering mellan traditionella religiösa värderingar och mer sekulära ideal. En tendens som USA utnyttjade vid internationella FN-konferenser. Från att tidigare varit drivande vad gäller kvinnors rättigheter gick USA nu samman med Vatikanen, forna östeuropeiska länder, och konservativa arabiska och afrikanska regimer.
Som världens största biståndsgivare är USA en mäktig spelare. År 2003 ströp Vita huset stödet till FN:s befolkningskommission (UNFPA), som felaktigt anklagades för att utföra tvångsaborter i Kina. När det gällde munkavleregeln pressades utvecklingsländer hårt. Skriv under den konservativa policyn – eller avstå från biståndspengar – var signalen från Vita huset. De biståndsorganisationer som inte accepterade tvingades banta sin verksamhet; kliniker slogs igen, debatten tystnade, tillgången till abortmöjligheter, preventivmedel och rådgivning minskade. I boken The means of reproduction: Sex, Power and the Future of the World, skriver journalisten Michelle Goldbergatt det är svårt att förstå att USA, landet som en gång gick i frontlinjen för familjeplanering och aborträtt, under 2000-talet kom att exportera en antiabortrörelse över hela världen.
››Skriv under den konservativa policyn – eller avstå från biståndspengar – var signalen från Vita huset.‹‹
I Europa hårdnade debatten och abortmotståndet professionaliserades inom EU. Vatikanenöppnade kontor i Bryssel, och lanserade en lobbykampanj för att strypa särskilt förhatliga delar av EU:s bistånd, de frågor som samlas under paraplybeteckningen SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). Anna Záborská, välkänd abortmotståndare från Slovakien, utsågs år 2002 till ordförande för Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter. Ultrakonservativa Záborská fick i en intervju i slovakiska Magazine Markiza, frågan om hur hon såg på aborträtten i ett extremt fall där en kvinna våldtagits av sin far:
– Kvinnan har genomgått en traumatisk upplevelse i och med våldtäkten. En abort, där hon avslutar sitt barns liv, skulle innebära att hon utsätts för ytterligare ett trauma. Den chocken kan ofta vara ännu värre.
När Malta och Polen klev in i EU 2004 innebar ländernas stränga abortlagar inga hinder. Inom EU är abort en hälsofråga, därmed en nationell angelägenhet – inte en rättighetsfråga.
– Det är möjligt att de nya medlemsländerna inte pressades tillräckligt. Å andra sidan skulle det vara mycket svårt att driva frågorna i det läget, sa den dåvarande biståndsministern Jan O Karlsson (s), till Ottar 2004.
Men trots det alltmer välorganiseradeabortmotståndet hade de konservativa krafterna svårt att driva igenom lagändringar. Under 00-talet fick fler länder liberala abortlagar än tvärtom, och mödradödligheten pressades tillbaka globalt. I Nepal halverades antalet dödsfall i samband med graviditet – och orsaken tillskrivs tillgången till legala aborter.
Den 22 januari 2009, återigen på årsdagen av USA:s abortlag, avskaffade president Barack Obama munkavleregeln. Men trots maktskiftet i Vita huset, har utmaningarna mot kvinnors rättigheter inte slutat. I FN fortsätter länder som Polen, Egypten och Iran, anförda av Vatikanens delegation av jurister att med alla medel riva upp överenskommelser inom SRHR-området. Exempelvis ifrågasätts användningen av begreppet genus, och kopplingen mellan reproduktiv hälsa och könsstympning.
››Trots maktskiftet i Vita huset har utmaningarna mot kvinnors rättigheter inte slutat.‹‹
Hur allvarliga är attackerna mot kvinnors rättigheter på den storpolitiska arenan? Rebecca Gomperts är mångårig aktivist och grundare av den kontroversiella organisationen Women on Waves, en flytande abortklinik som ankrar utanför sexualpolitikens skurkstater. Hon håller med dem som oroar sig för abortfrågan i Europa, och beskriver hur abortmotståndare riktar in sig på länder som Sverige, Italien, Holland och USA där den demokratiska processen öppnar för möjligheter att begränsa aborträtten. Men hon poängterar också att en praktisk realitet, nämligen alltmer tillgängliga medicinska aborter, spelar en stor roll för många kvinnor i fattiga, odemokratiska länder. Tack vare internet och en svart marknad får de en ökad tillgång till medicinskaaborter, trots att deras rättigheter fortfarande förhalas. Ironiskt nog är det marknadskrafterna som svarar upp mot kvinnornas behov – inte politikerna.
Kanske väljer konservativa påtryckare att kraftsamla inom internationella fora just för att de håller på att förlora slaget på marken, där kvinnor fattar egna beslut om sina liv? Det senaste decenniet har vi sett många exempel på hur abort blivit storpolitik utan att beslutsfattare lyssnar till dem som berörs – kvinnorna. Det finns alltför lite global solidaritet i frågan.
Så länge abort förblir en privat, skamfylld och nationell angelägenhet kan politikerna fortsätta med sin kohandel – ovanför kvinnors huvuden. Det skulle behövas en arabisk vår också för aborträtten – annars är den svarta marknaden det enda som återstår.
Ylva Bergman är journalist och medlem i Ottars redaktionsråd. Hon var chefredaktör för Ottar 2002- 2010 och är nu chefredaktör för tidningen Veteranen.
Den här texten publicerades i Jubileumsnumret Ottar #3 2011. Beställ numret här!
Läs mer
Läs om ”abortpiraten” Rebecca Gomperts.
”Frenesi i abortdebatten”. Diskussionen om abort från 80-talet fram till idag (ur Ottar#3 2011.
