”Motståndet har sin speciella tjusning”
Birgitta Stenberg debuterade som författare 1956 och har sedan starten haft ett genomgående tema; kampen för en fri sexualitet. Ottar ville veta vad som hänt med den sexuella frigörelsen – är vi på väg, är den uppnådd? Birgitta Stenberg menar att vi går en dystopisk framtid till mötes, om saker inte förändras i grunden.
– Tyvärr tror jag att vi befinner oss i ett bakslag för tillfället, och det är något som sker i hela Europa. Var har den erotiska friheten tagit vägen när en sexuellt utlevande flicka kallas för hora i skolan, och ordet bög används nedsättande? Dessutom är jag kluven till tanken på att så många homosexuella vill gifta sig, det handlar visserligen om en typ av upprättelse, men också om att ingå ett borgerligt samliv.
Hur ser du på det offentliga samtalet kring sexualitet?
– Det är helt klart förändrat, framför allt när det gäller språkbruket. Det fanns vissa saker man inte kunde säga förr som är möjligt att tala om idag. Bildtidningen Se skrev om mig för länge sedan i samband med att jag berättade om Valerie Solanas, och rubriken löd: »Känd författarinna ryter till i könsdebatten: erkänn kvinnans rätt att vara kåt.« Och kåt var definitivt ingenting man sa högt på den tiden. Idag har ordet fitta har fått en viss acceptans och det är väldigt bra. Men i själva grunden lever vi i samma förtryckarsystem som det alltid har varit, och det är så inbyggt i oss att vi inte märker det.
Hur ser du på framtiden?
– Det beror på var man befinner sig någonstans i världen och vilken sida det är som styr. Allt förtryck går ut över kvinnor på något sätt, myten om att man kan ligga med en oskuld och bli botad från hiv, och att man bränner brösten på unga flickor för att »skydda« dem från övergrepp. På samma sätt som man vill hålla en fyra procent hög arbetslöshet för att hålla ned lönerna vill man hålla nere kvinnors löner. Fredrik Reinfeldt svarade Gudrun Schyman om de ojämställda lönenivåerna att Sverige »inte har råd« att ge kvinnor och män lika löner.
Det är en mörk bild du målar upp, vad krävs för förändring?
– Det krävs utbildning, och så som det ser ut nu håller kvinnor på att ta över den intellektuella delen inom universitet och arbetsliv. Utvecklingen går hela tiden i vågor, som långsamt rör sig uppåt till det bättre, men det går alldeles för långsamt. Dessutom tycker jag att motståndet har sin speciella tjusning.
Text: Carolina Hemlin, Ottars chefredaktör, och Emma Lundberg, praktikant
Den här texten publicerades i Ottar #3 2011. Beställ numret här!
