Minnen från exil

Anas Al Khan, 41, undersköterska och författare, Malmö.

»Rödhåriga män har alltid attraherat mig. Han bjöd in mig och min kompis på te en kväll när vi hade ledigt.«

»Damaskus kallas jasminens stad. Överallt längs gatorna växer jasmin. Innan jag kom till Sverige hade jag en affär där som sålde rengöringsprodukter för kök och badrum. Jag tyckte om att vara min egen chef.

Jag mötte min första kärlek när jag var 19 och gjorde militärtjänst i Homs. Han hette Salem, kom från Aleppo och hade rött hår. Rödhåriga män har alltid attraherat mig. Han bjöd in mig och min kompis på te en kväll när vi hade ledigt. Min kompis gick tidigt, men Salem övertalade mig att stanna. Jag blev både glad och nervös men när han försökte kyssa mig blev jag rädd. Även om jag tyckte om honom visste jag inte om jag kunde lita på honom. Om vi blivit avslöjade hade vi bestraffats.

Men vi fortsatte att ses. Min sektion arbetade med hemligstämplade papper och jag hade ett eget sovrum för att kunna vakta materialet. Han sov där med mig varje natt. Jag vet att folk såg honom lämna mitt rum om morgnarna, men vi blev aldrig påkomna.

Jag kommer från en stor släkt men att berätta att jag var gay var omöjligt, tabu. Salem och jag hade en relation i några år men sen flyttade han och tvingades gifta sig. Nu har han skilt sig och gift sig igen. Han tycker mycket om sina barn, men han är inte lycklig.

När jag närmade mig trettio blev pressen hårdare och hårdare på att jag skulle gifta mig och skaffa familj. Varje gång jag träffade min släkt blev det konflikt. Sen blev det krig och jag beslutade mig för att lämna landet. Nu bor jag i Malmö. Jag jobbar som undersköterska och är tillsammans med Lars. Vi har varsin lägenhet i samma hus men bor tillsammans.«

2022 utkom Anas: från Damaskus till Malmö av Anas Al Khan i samarbete med Sabine Neumann på Tallbergs förlag.

Suzan Habib, 43, konstnär och hantverkspedagog, Stockholm

»Vi gick i flickskola och det fanns säkert en tjej i varje klass som jag hade en crush på.«

»När jag var liten i Afghanistan bodde vi i ett femvåningshus av betong. Det var ett område byggt av ryssarna. Höghus hade inte funnits tidigare, men i vårt område fanns det flera. När jag var åtta år blev jag kär i en tjej i huset mitt emot.

Hon var kort, ljus och mullig och hette Malalai. Jag tyckte om hennes röst, hur hon pratade. Hon hade en grop i kinden som syntes när hon skrattade. Det gick ett par år och jag glömde bort henne. Vi gick i flickskola och det fanns säkert en tjej i varje klass som jag hade en crush på. Men när jag gick i sexan hade Malalai sett något jag tecknat på ett bord i biologiklassrummet. Och när min kusin som gick i samma skola berättade för henne att det var jag som hade ritat, då sa hon att hon var kär i mig. Min kusin svarade genast: ’Suzan är kär i dig också!’. Mest för att vara artig tror jag, haha! Men när jag hörde om det här blev jag genast kär igen. Jag minns att jag gick hem, väldigt tagen. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag henne stå mittemot på sin balkong. Jag bodde längst ned, hon längst upp. Vi stod så och såg på varann i flera timmar, tills det blev mörkt.

Varje dag fortsatte vi att se på varann sen, från våra hus och i skolan. Det pågick i ett halvår.

En dag var hon bara borta, och hennes familj med. Det här var precis innan kriget och jag tror att de lämnade landet. Jag var förkrossad. Det tog lång tid att glömma henne.

Jag har försökt att söka efter henne på nätet sen, bara för att jag är nyfiken. Men jag har aldrig hittat något.«

Rakhsha Razani, 72, författare och illustratör, Stockholm.

»Jag frågade hur det gick till när man blev dam. Jag fick veta att killen, eller gubben, stoppar ingen nyckel i tjejens navel.«

»När jag var nio bodde vi i en stad i Iran som heter Qom. Det här var under shahens tid och klimatet var lite lättare – att bära hijab var till exempel frivilligt om man var kvinna. Men i Qom var reglerna andra. Det var strängt religiöst och hijab var tvång.

Jag gick i trean i min flickskola när jag lade märke till att flera av mina vänner började försvinna. En dag frågade jag en klasskamrat var en vän till oss tagit vägen, och fick veta att hon gift sig och blivit dam.

Den lagliga åldersgränsen för att gifta sig då var 16 år men många köpte falska födelseattester och det var inte ovanligt med nioåriga brudar. Jag visste inget om sexualitet, eller vad tjejer och killar kunde göra tillsammans. Men jag var, och är fortfarande, en nyfiken person som vill förstå hur saker hänger ihop. Så jag frågade hur det gick till när man blev dam. Jag fick veta att killen, eller gubben, stoppar in en nyckel i tjejens navel, och när han låst upp och öppnat har hon blivit en dam. Jag vet att jag blev förvånad över att det lät så enkelt, eftersom det var så mycket hemlighetsmakeri kring alltihop.

När min vän kom tillbaka till skolan efter någon månad frågade jag henne rakt ut: ’Har du fått en nyckel i din navel?’ Jag minns att hon rodnade, och svarade att hon inte ville prata om det.

Ofta var flickorna som kom tillbaka efter giftermålen lite förändrade. Några var stolta, som om de hade en hemlighet. Men mest var de ledsna, gick lite för sig själva och var inte med och lekte som förr. Många slutade i skolan efter ett tag.

I min familj var utbildning viktigt. Jag ville bara vara barn och leka, och det fick jag.«

Rakhsha Razani har gett ut de självbiografiska seriealbumen Var ska jag lägga mitt huvud? och Luta sig mot vinden, på Galago förlag.

Faiaz Dowlatzai, 23, författare och ung korrespondent för Fanzingo, Stockholm.

»Kär är ett fint och lite lyxigt ord som jag använder nu i Sverige. I Afghanistan hörde man andra ord.«

»I Afghanistan bodde min familj nedanför ett berg. Genom vår trädgård rann en bäck och det växte aprikosträd, päronträd, tomater och rosa rosor. Rosorna doftade starkt när det regnade. Det luktade ofta koskit också, men det är en av mina favoritlukter hemifrån. Jag brukade äta äpplen med fötterna i vattnet. Ibland la vi meloner i bäcken, så att de svalnade innan vi skar upp dem.

I norra Afghanistan där jag kommer ifrån var det farligt att vara pojke. Vuxna män hade ett ont öga till små pojkar. De ville ha dem för sexuellt umgänge. Det hände ofta att nån pojke försvann, eller blev våldtagen. Det var hemskt.

Jag är yngst av åtta syskon. Min pappa dog när jag var sex månader och vi arbetade med jordbruk tillsammans med mamma. Det var ett hårt jobb, men vi var vana. Jag tog mycket ansvar fastän jag var yngst. Ofta tog jag hand om mina syskonbarn.
De flesta av dem föddes hemma hos oss när jag var i rummet intill. Jag lärde dem att läsa och skriva. Jag tyckte väldigt mycket om att vara med barnen och se dem bli större.

Kär är ett fint och lite lyxigt ord som jag använder nu i Sverige. I Afghanistan hörde man andra ord. Det var förbjudet att bli kär utanför äktenskapet och de som blev det riskerade att bli slagna av båda parters familjer. Det hände att folk dödades.
Ändå blev folk kära i varann. Min kusin blev kär i en flicka och då gick rykten i hela byn. De blev slagna flera gånger, men fortsatte vara tillsammans.Det var allra värst för henne.

I vår familj var man lite öppnare, lite friare än andra.«

Våren 2023 utkom Faiaz Dowlatzais roman Gosale: Tre idioters äventyr på Ordfront förlag.

Parwin Hoseinia, 36,skådespelare, Stockholm

»Länge trodde jag att mens var en riktigt sjuk grej som bara hände svenskar.«

»Jag har få minnen från Irak och önskar jag mindes mer. Men jag kommer ihåg färgerna: lejongult och beige sand. Det var ljust och varmt och jag kisade ofta mot solen. 

Min familj kommer från Iran men vi kom till Irak när jag var ett år. Mina föräldrar var en del av Folkets mujahedin och stridsuniformerna hade samma ljusa sandfärger som landskapet. Då sa man att mujahedin var en oppositionsrörelse men nu skulle jag kalla det för en sekt. Vi barn bodde på ett slags barnhem i Camp Ashraf medan föräldrarna övade för strid. Inom mujahedin var kampen viktigast och jag såg aldrig mina föräldrar pussas eller kramas. Jag hade det bra på barnhemmet men på nätterna var jag rädd. 

Jag kom till Sverige ensam när jag var fyra. På mitt dagis i Karlskoga låg vi på samma sorts blå madrasser som på barnhemmet i Irak. Min fosterfamilj i Sverige var också mujahedin och nakenhet var laddat. Jag fick inte gå med handduk runt mig mellan badrummet och mitt rum. 

När jag såg Pocahontas på video spolade min fostermamma alltid förbi scenen när de kysser varann. Jag kommer ihåg min reaktion när jag såg folk kyssas på gatan i Sverige. Inte att jag blev upphetsad men det fyllde mig med något. Kanske värme? Jag började drömma mig bort.

Jag minns chocken när jag följde med dagis och badade och såg att en dagisfröken hade ett snöre som stack ut mellan benen – vad är det där? Länge trodde jag att mens var en riktigt sjuk grej som bara hände svenskar. Samma med sex – det var något bara svenskar höll på med. Vi iranier fick en spruta för att bli gravida, det var jag övertygad om.«

Robert Hannouch, 36, skådespelare, Stockholm

»Där öppnade sig en gigantisk gayklubb, den största jag sett i hela mitt liv. Alla var män och de dansade precis som jag gillade att dansa till arabisk musik.«

»När jag var liten sa min släkt i Libanon: ’Robert, inte med höfterna!’ Jag älskade att dansa, men fick inte dansa för feminint till den arabiska musiken vi lyssnade på.

Jag var två och ett halvt år när vi kom till Sverige från Libanon. Sommaren när jag var 17 skulle jag resa tillbaka till Beirut med min familj, precis som vi gjorde varje år. En kväll ville min kompis ta med mig till en klubb. Vi parkerade i ett industriområde och redan när vi gick från bilen la jag märke till män i speciella kläder. Beirut är en liberal stad men det här var ändå annorlunda: mesh-material, crop tops, långt hår. Det här var ju 2004, långt innan manbun blivit heteronorm.

När vi kom in tog man en hiss upp till taket. Där öppnade sig en gigantisk gayklubb, den största jag sett i hela mitt liv. Alla var män och de dansade precis som jag gillade att dansa till arabisk musik. Min kompis som tog mig dit hade förstått att jag var gay, men jag hade inte fattat att han också var det.

Gaycommunityt i Sverige då tyckte jag ofta var exkluderande. Det fanns en viss typ som gällde, och jag var inte den typen. Men på klubben i Beirut kände jag mig åtråvärd. Folk tyckte jag var snygg och intressant. Och det var inte bara sexuellt. Efter den kvällen hade jag tio nya kompisar. Jag kände mig trygg där.

Jag tyckte Libanon var underbart redan innan, men fram till dess hade besöken mest inneburit att träffa mormor och farmor, gå på restaurang, besöka ett kloster. Efter den här resan förstod jag hur många det fanns som var som jag. Allt jag hade blivit tillsagd – att jag inte kunde vara en feminin man från Mellanöstern utan att råka illa ut – det motbevisades där och då.«

Text Ida Säll