»Min röst är mitt vapen«

Den 16 september 2022 förs Mahsa Jina Amini bort från Teherans gator av iransk moralpolis. Hon misshandlas så svårt att hon kort därefter dör på sjukhus. Orsaken till moralpolisens brutala agerande är att hon inte har burit sin hijab på ett, enligt dem, korrekt sätt.

Få vet då att mordet på 22-åringen från kurdiska Saqqez snart kommer att resultera i några av Irans största protester i modern tid. Unga kvinnor och män kommer att storma landets gator många månader i sträck. Kvinnor kommer att bränna sina sjalar och klippa av sitt hår i solidaritet med Amini – och för rätten att bestämma över sin egen kropp. Många kommer att fängslas, torteras, och dödas.

Men kampen sker inte bara på gatorna. Landets artister börjar snabbt att använda musiken för att göra sina röster hörda. Shervin Hajipours protestlåt »Baraye« blir ledmotivet för iraniernas kamp för frihet och förändring.

– Musik har en direkthet som inte finns i tal eller skrift. Den har ofta inget filter, utan går in och berör oss på en gång. Det är bara att se Shervins låt och vilket genomslag den har fått, säger operasångerskan Negar Zarassi som lämnade Iran som treåring.

Negar Zarassi är en av flera iranska artister i Sverige som använder sitt artistskap för att belysa det pågående förtrycket i Iran. Bland annat genom att inkludera persisk musik i sina framträdanden.

– I och med att kvinnor inte får sjunga i Iran blir jag en röst för de som inte hörs, förklarar Negar. Bara det att jag är en iransk kvinna som står på scen är något positivt. Jag gör det med kraft och jag tar plats och jag hörs.

»I och med att kvinnor inte får sjunga i Iran blir jag en röst för de som inte hörs.«

Negar Zarassi

Det har också blivit en självklarhet för Bahareh Razekh, skådespelare och artist som går under artistnamnet Uroish och har gjort sin egen tolkning av »Baraye« tillsammans med Malmö Operaorkester.

– Det vi som exiliranier kan göra är att eka deras röster, de som är kvar i Iran. Våra artistkollegor riskerar just nu sina liv när de kräver vanliga mänskliga rättigheter. Det här är det minsta jag kan göra.

Negar Zarassi ser det som en stor fördel att hon ofta sjunger inför en svensk publik. Där har hon störst möjlighet att påverka, menar hon.

– Jag har fans som jag brukar kalla för »mina gubbar«. Det är äldre svenska herrar som har blivit engagerade och kommer på demonstrationer. En är 83 år, han har satt upp »kvinna, liv, frihet« på sitt kylskåp.

De tre slagorden, tagna från kurdiskans »Jin, Jîyan, Azadî«, har blivit symbol för den senaste halvårets protester.

– Revolutionen sänder en väldigt tydlig signal till hela världen – den feministiska kampen måste leva. Det är inte bara i Iran som kvinnor blir förtryckta, säger Bahareh.

Hon tillägger att det länge har funnits en feministisk rörelse i Iran samtidigt som folket har levt i en totalitär patriarkal struktur.

– Motstånd är inget nytt för iranier, det är en stor del av den persiska kulturen. Det är en tradition som vi är bärare av och som har vässats mer de senaste 45 åren.

»Om inte min familj hade flytt hade jag avrättats för längesen, som pappa ofta säger.«

Bahareh syftar på tillvaron efter den iranska revolutionen 1979 när missnöjet över ekonomin, sociala klyftor och förtryck av intellektuella gav upphov till landsomfattande protester och störtandet av monarken Mohammad Reza Pahlavi. Revolutionen blev slutet på 2500 år med monarki och folket satte sin tilltro till en ny islamistisk regering med Ayatollah Khomeini som religiös ledare.

Men för de iranier som hade törstat efter demokrati och ökad frihet blev maktskiftet ett stort bakslag. Det ledande prästerskapet införde bland annat strikta kläd- och uppförandekoder för kvinnor och förbud mot både västerländsk och iransk populärkultur.

»Bahareh minns hur familjen lyssnade på skivan med persiennerna neddragna.«

Bahareh Razekh, som föddes strax efter revolutionen och spenderade sina första tio år i Iran, introducerades till musiken i hemlighet. Ett av hennes första möten med musik var Michael Jacksons »Thriller« som hennes pappa hade köpt på kassettband på svarta marknaden. Bahareh minns hur familjen lyssnade på skivan med persiennerna neddragna. Efteråt blev hon tillsagd att hon under inga som helst omständigheter fick berätta om upplevelsen för klasskamraterna i skolan.

– Jag kunde inte förstå hur något så fritt och fantasifullt som musik var förbjudet. Men jag visste ju inget annat. Det fanns inget alternativ. Det var så det var.

Flera decennier senare ser situationen för iranier likadan ut. Den som ertappas med att lyssna på västerländsk musik, eller all annan musik som regimen anser vara olämplig, riskerar att straffas med böter, piskrapp eller fängelse.

Att vara musiker är ännu mer riskfyllt. Som kvinna är det i princip omöjligt, berättar hårdrockssångerskan Haniye Kian vars familj tidigt avrådde henne från att syssla med musik.

»I iransk domstol måste man ljuga för att överleva. Jag kom undan genom att säga att det var ett missförstånd som aldrig skulle ske igen.«

Haniye Kian

Men för Haniye fanns det aldrig en annan väg.

– Jag pluggade till kemiingenjör men hoppade av. Jag vill alltid göra det omöjliga. Vem som helst kan bli kemiingenjör men inte alla kan bli metalsångare, sägen hon till Ottar.

I vuxen ålder började Haniye Kian ta uppdrag som sånglärare och sjunga solo med en symfoniorkester. Det sistnämnda ledde till att hon arresterades och ställdes inför rätta i domstol.

– I iransk domstol måste man ljuga för att överleva. Jag kom undan genom att säga att det var ett missförstånd som aldrig skulle ske igen.

I 16 år försökte Haniye att försörja sig som artist i Iran. Men få musiker vågade samarbeta med henne eftersom att hon var kvinna. Hon hotades också med fängelse om hon fortsatte med sina sånglektioner.

– Allt jag fick var brutna vingar, säger hon.

Sedan 1,5 år tillbaka bor Haniye Kian i Istanbul där hon vill etablera sig som sånglärare och hårdrockssångerska. För henne handlar musik om så mycket mer än att få utlopp för sin kreativitet.

– Jag måste använda min röst i kampen mot fascism, rasism och sexism. Musik är ansvar och uppoffring. Det är ett sätt att ta vårt trauma till folks medvetande. Min röst är mitt vapen.

»Jag har letat efter sätt att fylla den lucka som uppstår i mellanförskapet. Jag ville hitta min identitet som queer iransk feminist uppvuxen i Sverige.«

Bahareh Razekh

Bahareh Razekh har ett liknande förhållningssätt till sitt konstnärskap, som hon ofta använder för att lyfta frågor som just migration, exil, revolution, utanförskap, feminism och rasism. Bland annat genom att kombinera västerländsk och persisk popmusik.

– Jag har letat efter sätt att fylla den lucka som uppstår i mellanförskapet. Jag ville hitta min identitet som queer iransk feminist uppvuxen i Sverige. Hur låter persisk musik genom min kropp, i exil i fullständig frihet? Om inte min familj hade flytt hade jag avrättats för längesen, som pappa ofta säger.

Även Negar Zarassi har funderat mycket på sitt mellanförskap. Idag är hon nöjd med att vara, som hon själv beskriver det, en mix av iranier och svensk. Den senaste tidens protester har fått henne att känna sig extra stolt över sitt ursprung.

– Tänk att jag delar DNA med de här modiga människorna! Samhörigheten och solidariteten som man har upplevt den senaste tiden är så mäktig.

Bahareh drömmer om en framtid där människor kan röra sig fritt på Irans gator och säga det de vill utan att straffas.

– Jag vill inte att folk ska fängslas, torteras eller avrättas, eller att små flickor gasas i sina klassrum, säger hon. Jag vill se ett fritt Iran som inkluderar alla sina minoriteter och queera personer. Och att Uroish ska få spela på Frihetstorget i Teheran.

»Jag vill se ett fritt Iran som inkluderar alla sina minoriteter och queera personer. Och att Uroish ska få spela på Frihetstorget i Teheran.«

Bahareh Razekh

Samtidigt inser både Haniye, Negar och Bahareh att resan mot ett sekulärt och demokratiskt Iran utan en islamistisk regim – målbilden som många iranier delar – är lång.

– Det sker inte i en handvändning och det handlar inte bara om ledarna, det är hela tankesättet och förhållandet till allt. Iran har ju aldrig varit en demokrati. Samtidigt känner jag mycket hopp för det finns så mycket kunskap, berättar Negar Zarassi, som också hoppas att hon en vacker dag kan besöka Iran med sina barn. Just nu är det för riskfyllt.

– Min son frågar hela tiden när vi ska åka till Iran. »Snart«, säger jag då. »Snart«.

Text Natasha Azarmi och Sofia Bergström