Sarah Clyne Sundberg skriver i nya numret av Ottar om att ragga med blodsmitta.
Ingen vill få reda på att deras sexpartner bär på blodsmitta tre månader in i ett förhållande. Och tre månader råkar vara ungefär den tidpunkt då jag egentligen skulle känna mig bekväm nog att berätta något så utlämnande för en ny person. Att lära mig tala om det har tagit ett tag.
Det gäller att undvika domedagsrösten. Och inte låta alltför glad heller: »Du, jag har hepatit C, inga konstigheter här! Vill du ha en kaffe till?«
Jag var 29 år gammal och kände mig friskare än någonsin, då jag efter ett vanligt blodprov fick reda på att jag hade hepatit C, en kronisk leversjukdom som jag knappt visste något om. Jag satt på jobbet när det ringde. »Provresultatet kan vara fel, det händer hela tiden«, menade sjuksköterskan. »Om du inte varit sprutnarkoman så är risken liten att du har det.« Jag hade före min diagnos antagit att hot om ohälsa kom utifrån. Nu svindlade tanken. Alla de gånger jag på lekis blött näsblod, fått plåster. Hade jag smittat någon? De gånger jag haft sex när jag haft mens? (Svaret på den senare frågan verkar gudskelov och mirakulöst vara nej.) Sedan paniken: skulle detta innebära ett liv i sexuell karantän? (Också nej.)
För att viruset ska överföras från en person till en annan krävs det att den smittade personens blod hamnar i den andres blodomlopp. Jag har med största sannolikhet haft hepatit C sedan jag fick blodtransfusion på BB 1980. Några droppar blod i en spruta, på en tandborste, eller ett rakblad räcker för att överföra smittan om den kommer i kontakt med ditt blod. Jag fick några milliliter. 33 år efter smittotillfället är mina värden normala. Hepatit C är en långsam sjukdom. Det kan ta decennier innan man börjar må dåligt. Efter diagnosen börjar jag träffa läkare, för att försöka
förstå och dra upp en plan. »Jaha du verkar ha provat det mesta«, säger en läkare när jag – eftersom jag vill fråga om risken för sexuell överföring av hepatit C – förklarar att jag är bisexuell och nyligen varit i ett långt förhållande med en kvinna, han är även skeptisk till att jag aldrig har silat heroin, efter att jag har sagt att jag har rökt gräs.
»Tanken svindlade. Alla de gånger jag blött näsblod på lekis. Hade jag smittat någon? Och de gånger jag haft sex när jag haft mens?«
Som högutbildad, relativt privilegierad medelklassperson var jag inte van vid att starta i underläge. Att behöva bevisa att jag inte är narkoman, lögnare eller ägnar mig åt riskfyllda beteenden. I vilket fall: Om jag »själv ådragit mig« smittan, skulle jag ändå vara värd respekt, vara värd att höras. Och jag skulle knappast förtjäna hepatit C. Det funkar inte så. Det är många föreställningar om »vi och dom« som jag omedvetet burit på. När jag har tvättat händerna, haft säkrare sex, undvikit att röra sprutor på marken har det varit för att skydda mig från andra. Att få veta att jag själv varit ett hot hela livet
vände ut och in på allt. Hur förhåller man sig till sin kropp när den kan skada? Hur förklarar man för potentiella partners att man har en blodsmitta som förmodligen inte överförs genom det sex man kanske – hoppas man – kommer att ha med dem, men att man ändå vill att de ska veta? Det är svårt att vara självsäker kring en sjukdom man helst inte vill se som en del av sig själv. Svårare än att bli kompis med sina stora ben, eller runda mage.
Min diagnos har, slutligen, fått mig att tänka efter mer, att vara mer försiktig med vem jag är intim med, inte bara sexuellt, utan känslomässigt. Nu berättar jag ofta och tidigt; den som inte kan hantera att jag har hepatit C vill jag inte ha i mitt liv. Men jag har ibland misslyckats av rädsla och feghet. Som den gången jag hade grav ångest över min sjukdom och berättade för en man jag träffat i några veckor.
Jag såg hela hans bild av mig gå i kras, han blev arg, kallade mig för opålitlig lögnare. (Han bad senare om ursäkt och ville börja träffas igen.) Jag har blivit medveten om hur mycket folk antar om mig för att jag är hel, ren och ser extremt frisk ut. »Du är så hälsosam« är en komplimang jag ofta får. De kan bli rädda och förvirrade när jag förklarar att jag bär på ett virus. Jag vet inte själv vilket som är det sannare jaget.
Text: Sara Clyne Sundberg
