I bodybuildingens faders fotspår – Ivar Arpi ser hur dagens måttfulla kroppbyggarideal fastlades redan i 1800-talets medelklass.
Få har nog undgått bilderna från sommarens fotbolls-EM och OS på glädjerusiga spelare som med nakna, spända överkroppar ylar mot publiken efter att ha gjort mål. Ögonblicksbilderna får dem att se ut som grekiska statyer med hårda, tydliga muskler. Många beundrar Sveriges största stjärna: den långe målgöraren Zlatan Ibrahimovic. Inte nog med att han är en gudabenådad fotbollsspelare, han är större och starkare än nästan alla andra fotbollsspelare och förmår därför dominerar övriga spelare fysiskt. Sinnebilden för en riktig man. Ett mansideal jag själv hade som tonåring.
Tretton år gammal bad jag min pappa skriva ett intyg på att jag fick börja träna på gym, eftersom kravet var att man behövde vara minst femton år. ”Varför vill du träna på gym?”, frågade pappa. ”Jag vill kunna försvara mig själv”, svarade jag, och tillade ”och jag vill inte se ut som du gör heller.” Det kan tilläggas att min pappa alltid har tränat. Men hans fotbollstränade kropp var inte tillräckligt muskulös för att imponera på mig. Mitt eget kroppsideal var snarare Arnold Schwarzenegger, som enligt min Guinness rekordbok från 1984 var världens mest välbyggde man.
»Den vältränade kroppen med låg fetthalt, ansad kroppsbehåring och definierad muskulatur har förankrat positionen som den mest åtråvärda.«
Det brukar sägas att män bryr sig alltmer om sitt utseende, vilket bland annat syns i att försäljningen av kroppsvårdsprodukter riktade till män har ökat markant. Sedan 90-talet är gymmet inte förbehållet endast några få, utan har blivit en plats som många, oavsett kön och bakgrund, besöker regelbundet. Även män har börjat konkurrera med sitt utseende, om än i mindre utsträckning än kvinnor än så länge. Den vältränade kroppen med låg fetthalt, ansad kroppsbehåring och definierad muskulatur har förankrat positionen som den mest åtråvärda. Men hur nytt är det egentligen att män bryr sig om sitt utseende?
När mannen som utnämnts till ”världens första bodybuilder” Eugen Sandow var 15 år i slutet av 1800-talet i det som i dag är Ryssland tog hans pappa med honom på en semesterresa till Rom. Fascinerad tittade han på antikens statyer av gudar och atleter som alla hade väldefinierade muskler. Han frågade varför männen i hans omgivning var så annorlunda från de antika hjältarna. ”Lille Eugen, hjältarna från förr slappade aldrig lättjefullt i skjuts eller tågvagn. Antingen så gick eller så red de. De var alltid aktiva, tränade alltid sina kroppar. Men nuförtiden kultiveras hjärnan medan kroppen försummas”, svarade hans pappa. Det här var 1882, och redan då hade en otränad kropp börjat anses omanlig och oattraktiv. Sandow blev några år senare världens första kroppsbyggare, och superkändis i Europa och USA.
»Stora muskler förknippas med förtryckande manlighet, vulgärt starka arbetarkroppar och låg intelligens.«
Hur en man ska se ut och bete sig har såklart skiftat genom åren, men att prata om en manlighet i kris har en lång historia. Det var bland annat därför den brittiska generalen Robert Baden-Powell grundade scouterna 1908; han befarade att kvinnor hade fått för stort inflytande över pojkars fostran, och tyckte att pojkarna hade dålig fysik och ägnade sig åt förslappande aktiviteter. Hyllandet av den synliga manligheten, med tydliga muskler och atletisk förmåga, var en reaktion på att manligheten ansågs befinna sig i kris. Hårdraget kan man säga att män började sporta ihop med varandra på söndagar, istället för att gå i kyrkan tillsammans med familjen.
Den vältränade manskroppen representerar självkontroll och stoisk uthållighet, och signalerar att man tillhör den respektabla medelklassen. Men vältränad betyder för dagens medelklass att man ser ut som David Beckham, snarare än wrestlingstjärnan Dwayne ”The Rock” Johnson. Här finns en tydlig skillnad, som bestått över tid, mellan arbetarklass och medelklass. Med motvillig beundran betraktade förra sekelskiftets medelklassmän de solbrända arbetarna som jobbade i bar överkropp. Och idag bör en upplyst innerstadsman inte vara för muskulös eftersom stora muskler förknippas med förtryckande manlighet, vulgärt starka arbetarkroppar och låg intelligens. Medelklassmannens muskulatur ska därför vara smakfull – varken för stor eller för liten.
Manligheten har nästan alltid beskrivits som problematisk: antingen finns det för lite av den eller så bör den avskaffas helt. Drömmen om att lägga på sig några kilo muskler extra verkar dock ha följt med ända sedan Eugen Sandow var i Rom för hundratrettio år sedan.
Ivar Arpi
Skribent. Medverkade i boken Prataomdet.
Se även: Film med Eugen Sandow som visar musklerna ca 1894.
