Lustens lakejer
»Alltså: Jag uppmanar inte kvinnor att onanera«. Det är 1987 och Ottar (nummer 1/87) intervjuar Lena Stein-Gustafson, rådgivare i sex och samlevnadsfrågor vid Östra sjukhuset i Göteborg, som fortsätter:
– Tänk efter vilket budskap som ligger i att vi uppmanar och uppmuntrar dem att onanera. Det betyder: Du behöver inte söka relationer, du kan bli nöjd med dig själv. Hela det synsättet är fel. Det är i mötet med andra människor vi finner oss själva. Jag tycker man ska säga: »Sök kärleken, sök gemenskapen!«
Två decennier senare går Cajsa Unnbom, webbredaktör på den feministiska tidskriften Bang, på konferens i Dublin med tantrasexutbildaren Barbara Carellas och i nummer 2/08 skildras en »längtan efter radikala grepp om sex och begär«, vilket utmynnar i en kollektiv orgasmövning på en blå heltäckningsmatta.
Att återbesöka Ottars 80-tal innebär en resa långt tillbaka i sexualitetens moderna historia. Hur har lusten skildrats under tidskriftens 30 år? Vems kåthet inkluderas? Ibland läser jag med fasa och i nästa stund blir jag glatt överraskad. Stundtals är det väldigt högtravande och känns som en blandning av litterär eller psykologisk tidskrift för att i andra ögonblick vara handfast i sina berättelser om vad folk kan göra med sina kukar och fittor och andra kroppsdelar.
»Idag när g-punktsvibratorn ›Trust in lust‹ säljs på apoteken och kändisar sitter i ›Fråga Olle‹-soffan och diskuterar trekanter, så kan 1980-talet kännas avlägset.«
En glad överraskning gäller hur Ottar med självklarhet redan under sina första år inkluderar samkönad sexualitet. När temaredaktören Hans Nestius i »Händerna på täcket« (1/87) arrangerar ett samtal om onani, är det sex män i åldrarna 30 till 55 år som delar med sig av sina runkerfarenheter och det görs ingen stor poäng av att fyra är heterosexuella och två är homosexuella. Det som idag snarast glatt förvånar är att det sitter sex vuxna män, inte killar i tonåren, och samtalar om den sexuella aktivitet som lär vara den vanligaste. När »Mäns lust« skildras i nummer 2/85 så känns det också uppfriskande att Ottar i sitt bildmaterial vågar visa det som säkerligen många skulle klassa som ren bögporr.
Den manliga heterokåtheten är sällan enkel i 80-talets Ottar. Det problematiseras kring det kluvna att å ena sidan se kvinnor som jämlikar och å andra sidan onanera till porr. Och det finns ett nytt ansvar som en del män känner har lagts på deras axlar: att ge kvinnan orgasm. När Ottar i nummer 4/06 tar sig an temat »Manshets«, ifrågasätts bilden av den ständigt kåte mannen och Manne Forsberg tar upp det dolda problemet med män som fejkar orgasm. Det blir en avspegling av att tidningarnas frågespalter numera ofta tar upp mäns brist på sexlust.
Idag när g-punktsvibratorn »Trust in lust« säljs på apoteken och kändisar sitter i »Fråga Olle«-soffan och svarar på frågor om de har smakat sperma eller haft trekanter, så kan 80-talet kännas avlägset. Den sexuella revolutionen i samband med det vi idag kalllar »1968« hade dock under 70-talet skapat ett nytt sexklimat där p-piller bidrog till att begränsa risken för oönskade graviditeter. Fokus kom nu att hamna på kvinnors njutning, inte minst efter den banbrytande »Hiterapporten« från 1976. Intervjustudien lyfte fram klitoris som centrum för kvinnors orgasmer, både när det gällde sex på egen hand och med partner. Det här märks också i Ottar där det i ovannämnda onaninummer hänvisas till både Hiterapporten och »Den svenska kvinnorapporten« som Maj-Briht Bergström- Walan och Helle Høpfner Nielsen gav ut 1981. 85 procent av de svenska kvinnorna i undersökningen där 20-30-årsåldern dominerade onanerade och 92 procent fick då orgasm.
I gamla Ottar finns ibland mellan raderna en sexualnorm, som ibland blir mycket synlig. Som när expertkommentatorerna Bo Eneroth, sociolog, och Björn Wrangsjö, barnpsykiater, psykoterapeut och familjeinteraktionsforskare, i onaninumret funderar på om onanin kan ha några avigsidor:
»Självklart! I och med att onanin finns som ett lättillgängligt och oproblematiskt alternativ till samlaget, finns en stor risk att samlaget töms på alla inslag av kraft och liderlighet«.
Då är det mer befriande att läsa nummer 2/88 om »Kärlek, sexualitet och åldrande«, där det ges en bild av kvinnor och män som är sexuellt aktiva högt upp i åldrarna. När kropparna ibland sätter hinder i väggen för det vaginala heterosamlaget i form av torra slemhinnor och bristande erektion så har de äldre inga svårigheter att ha sex på andra sätt. Det sugs och slickas och smeks utan några större åthävor. Här presenteras också Nisse, som kom ut som homosexuell vid 55 år, och 72-åriga Elsa som levde med en kvinna i 30 år. Det går inte att undgå en känsla av att människor i sin sexuella praktik även för 20-30 år sedan var »smartare » än experterna som gärna ville problematisera. Intressant är också att i nummer 1/1985 om »Kvinnors lust« ta del av uppgifterna om ökad kåthet bland gravida kvinnor.
1987 säger Lena Stein-Gustafson också att hon tror »att vi måste acceptera att manlig och kvinnlig sexualitet är olika«. Särartstänkandet finns också tydligt uttryckt när Ottar i nummer 1 respektive 2/85 satsar på »Kvinnors lust« respektive »Mäns lust«. Skillnaderna är inte så stora i de målande berättelserna om kåthetens uttryck som är huvudinnehållet, men däremot i redaktionens kommentarer. Det må vara så att männen har ett mer »pornografiskt« sätt att skriva men jag har svårt att dra de stora växlarna på skillnaderna som redaktionen gör. »Medan kvinnan har sin lust, måste mannen oupphörligen skapa och iscensätta sin« skriver Bo Eneroth och Björn Wrangsjö i sin kommentar, och Ylva Brune anknyter till ett tänkande som i 80-talets mitt florerade i kvinnorörelsen om att »kvinnans kropp är mystisk som naturen själv« och refererar till Urkvinnan, Häxan och Det Otämjda Stoet, den ursprungliga kvinnan.
…
Text Ulf B Andersson, mångårig medarbetare i Ottar och sitter i tidskriftens redaktionsråd. Skribentens relation till ämnet (inte själva lusten, utan Ottar) inleddes 1981 då han i Hudiksvalls Tidning skrev en positiv recension av tidningens första nummer, det om »Fria fantasier«.
Foto David Magnusson
Detta är ett utdrag av oroginaltexten. Läs hela essän i Ottar #3 2011. Beställ numret här!
