Let’s play Master and Servant

BDSM* är onekligen ett laddat ämne. Och det var det långt innan Fifty shades-serien exploderade som en landmina i bokvärlden för drygt tio år sedan, lika föraktad av finkulturen som eftertraktad av förlagen – efter att man insett dess försäljningspotential. Och det var det långt innan jag fascinerades av Depeche Modes låt Master and Servant 1984. Det var kanske laddat redan för tvåtusen år sedan när relationsguiden Kama Sutra kom ut och listade fyra olika sätt att slå eller smiska sin älskade med passion (samt tips på sex olika kroppsdelar som var särskilt lämpade för denna behandling).

Folk vet oftast inte hur de ska reagera på filmer, böcker, artiklar eller personliga berättelser om BDSM – men jävlar vad de reagerar! Under åren har jag kunnat utkristallisera tre övergripande hållningar.

1. Den fördomsfulla och/eller sexualfientliga hållningen: BDSM används som täckmantel för (framför allt äldre) heterosexuella män att hitta, fånga in och förslava (framför allt unga) kvinnor. Darkside är marknadsplatsen för denna eufemism för relationsvåld, patriarkatet dess grund. Männen är dominanta förövare, kvinnorna är passiva, osäkra, undergivna offer som ofta lider av trauman i form av våld eller sexuella övergrepp från barndomen eller tidigare relationer. De här kvinnorna är övergivna, trasiga och jagsvaga. Fifty Shades ses som en bok där våld, kontroll och rena övergrepp romantiseras bakom en rökridå av kärlek.

»Männen är dominanta förövare, kvinnorna är passiva, osäkra, undergivna offer som ofta lider av trauman.«

Om man hänfaller åt den här hållningen och samtidigt har viss en viss förkärlek för psykologiska förklaringar så skulle man kunna uttrycka det som att de här kvinnorna har ett upprepningstvång då de gång på gång söker upp situationer som de kommer att fara illa i. Männen å andra sidan är troligen porrskadade och lider av mindervärdeskomplex, vilket gör att de måste ta kontroll över någon som är svagare än dem själva, för att känna att de själva har makt. Den här hållningen är även populär i vissa radikalfeministiska kretsar.

Typisk kommentar: »BDSM är farligt då det normaliserar mäns våld mot kvinnor.«

2. Den exotiserande/naiva hållningen: Vi har mycket att lära av BDSM-världen! Där finns det tydliga ramar och regler. Allt som görs i mellan parterna förhandlas ordentligt innan, risker diskuteras och försiktighetsåtgärder vidtas. BDSM-utövare är föredömen när det kommer till sexuell kommunikation och praktik och det råder alltid fullständigt samtycke.

»Om något inte skulle kännas bra så finns det stoppord, och dessa måste man lyda. Ingen går någonsin över några gränser.«

Det är inte bara så att man förutsätter att det ena eller det andra ingår i basutbudet. Man pratar om vad man kan tänka sig att göra och vad man absolut inte kan tänka sig att göra. Om något inte skulle kännas bra så finns det stoppord, och dessa måste man lyda. Ingen går någonsin över några gränser.

Typisk kommentar: »Vi vaniljisar borde gå i kurs hos någon sådan där BDSM-människa för att spice:a upp vårt tama sexliv!«

3. Den realistiska/upplysta hållningen: BDSM är inte bara »smisk och pisk« utan en hel kultur. Där ingår olika emotionella och sexuella praktiker som kretsar kring dominans och underkastelse (både fysisk och psykisk), smärt- och njutningsupplevelser, identiteter, rollspel, exhibitionism och voyeurism, bondage, shibari, olika fetisher kring material, kläder eller kroppsdelar. Inom kulturen BDSM finns en enorm potential för njutning, lek och lust och där finns en underbar DIY-rörelse när det kommer till att skapa egna kläder, redskap eller annan utrustning. Och vaniljvärlden har verkligen något att lära av BDSM-världen, inte bara när det kommer till att spice:a upp sexlivet utan främst vad gäller kommunikation, lyhördhet och respekt, parternas behov och önskningar. Och inte minst: aftercare.

»Vaniljvärlden har verkligen något att lära av BDSM-världen, inte bara när det kommer till att spice:a upp sexlivet utan främst vad gäller kommunikation, lyhördhet och respekt.«

Utövarna kan ha alla möjliga könsidentiteter och läggningar och de allra, allra flesta är rimliga och bra personer – men BDSM-världen är inte automatiskt befriad från empatistörda, våldsbenägna människor. Varför skulle den vara det när inte resten av samhället är det? Och visst finns risken att människor med tidigare trauman söker sig till den här subkulturen, men i många fall görs det högst medvetet och terapeutiskt syfte, som ett sätt att ta kontroll över ett tidigare trauma.

Generellt tycker jag att BDSM är en missförstådd praktik. När BDSM dyker upp i populärkulturen är det ofta pinsamt felaktigt gestaltat, som när Christian Grey bryter mot precis varenda regel om samtycke. (Men, å andra sidan, vilka krav kan man ha på en deckare eller romanceroman? Det är ju varken en dokumentär eller en handbok. Personligen vill jag ju att saker ska vara korrekt skildrade, jag blir till exempel själv irriterad varenda gång en psykolog porträtteras på film – inte bara för att varenda jävel har stickad tröja och glasögon – utan framför allt för att de bryter mot tystnadsplikten och knappt verkar ha greppat de mest basala kunskaperna inom ämnet. Men faktum är att även orealistiska skildringar kan ha andra kvaliteter.)

Det är dock viktigt att skilja på verklighet och dikt. BDSM är inte relationsvåld, för i något sådant finns aldrig samtycke. Men BDSM-världen är inte heller alltid så idealisk och välfungerande som man skulle önska – eftersom det är människor inblandade. Att det finns idioter inom BDSM-communityt innebär inte att BDSM som praktik är dåligt – det är i bara simpel anti-intellektuell guilt by association.

Jag hoppas att fler och fler kan närma sig den tredje hållningen – och att det även blir synligt i populärkulturen.

Text Jenny Jägerfeld

Fotnot: Ja, ja, jag vet att Fifty Shades inte precis är en dagsfärsk referens, men det är fortfarande den skildring som Svenne Vanilj-Banan relaterar till när man pratar om BDSM.

Läs fler krönikor av Jenny Jägerfeld i Ottar:

• Dags för Lex KUKEN?
• Vänsterhänttåget