Genusvetaren Maria Lönn välkomnar en ny queer röst i tidningsfloran men önskar bort från redaktionens strävan efter att passa in.
Lesbiska livsstilstidningar – fyllda av bok-, sex- och resetips, designade enkom för lezzies – lever kanske inget fyrverkeriliv men de tuffar strävsamt på i många av Europas och USA:s större städer där toleranspolitik och välvillighet till hbt-frågor är stor.
Sedan populära tv-serier serier som L-word och Lip Service rönt kommersiella framgångar går det (nästan) att framställa lesbiska som en “köpstark målgrupp”. Brittiska magasinet Diva tillhör en av de mest trägna papperstidningarna med 17 vilda år i begärsbranschen. Och för första gången har nu Sverige fått ett nytt lesbiskt livsstilsmagasin som faktiskt använder ordet (och förhoppningen om en “marknad”) i ledartexten, vilket sätter ett litet “hmm” i gommen.
Lotus Magazine är en förfinad produkt och samtidigt hopplöst materialistisk. Den spelar på en identitetslesbisk säljarkultur och vill placera sig mitt i ett land med en stor marknad av kommersiell populärkultur.
I Lotus finns relationsdilemman, historiska kyssar och sminktips, allt riktat till en målgrupp runt 20, men knappast över 22. Om Lotus är i ena änden av en lesbisk papperstradition så spelar Diva mer på erfarenhet genom att lyfta fram olika slags varianter. Det är snickarburlesk som med charm och upptåg presenterar butchiga fotbollsproffs och femmes och dykes som stilsättare, som Ruta Gedmintas, hon som spelar Frankie i brittiska serien Lip service. Diva älskar att göra olika lesbiska subjekt till kultur genom att lista lesbiska stilar, definiera ”straight acting lesbians” och låta läsarna knarka snygga kändiskvinnor.
Men om Diva är som att vara champagnefull på operan är Lotus som att gå på bio med vin i medhavd petflaska. Det är mindre generöst med variationer och uttryck. Lotus erbjuder (än så länge, det har bara kommit ut ett nummer) en konventionell femininitet där den enda skillnaden från heteroblaskor är att det är lesbiska sextips, och inget horoskop (iallafall inte i premiärnumret).
Om Diva är som att vara champagnefull på operan är Lotus som att gå på bio med vin i medhavd petflaska.
Som besatt av femininitet har Lotus mitt stöd i sitt projekt att hylla kreativiteten i olika femininiteter. Samtidigt undrar jag var lojaliteten tagit vägen till de alla variationer och avvikelser som den lesbiska kulturen kan stoltsera med? Varför en sådan taskig attityd till butchighet och andra liknande uttryck? Det kan tolkas som en låg ansvarskänsla gentemot uttryck som så ofta föraktas historiskt. Att hylla femininitet görs inte särskilt bra på andra uttrycks bekostnad. Det queera borde förena, inte ställas mot.
Men, jag är tokig i kvinnor som tolkar kvinnor, jag vill ha passion eller dö och söker ständigt lesbisk kultur och representation och därför finns hos mig en lojalitet till alla gamla och nya lesbiska fanzines, sajter och livstilsmagasin. Trots dess många gånger hopplöst likformiga och assimilationsinriktade texter är lesbiska markörer något jag relaterar till. Men Lotus och Diva och alla andra systertidningar borde presentera sig som något annat, istället för “samma som alla andra, fast lesbiska”. Betydelsen att få “läsa som sig själv” är oersättlig, men kravet bör ställas högre än en strävan efter ideal som blommar överallt.
Kroppar, estetik och livsfrågor hänger alltid samman med ras, klass och genusstrukturer. Normativa uttryck är något vi alla har ansvar att utmana. Jag önskar mig scandal beauties, vildare idèer och en explosion av smuts och attityd, som rovdjur på proffsnivå. När den tidningen finns, kan jag dö av passion.
Maria Lönn är genusvetare och frilansskribent som medverkat bland annat i antologin Ätstört.
