Laglig abort ingen garanti

Uruguay blev först ut i Sydamerika med att avkriminalisera abort, i december 2012. Men abortpiller fortsätter säljas på svarta marknaden. Oönskat gravida fortsätter att skadas av osäkra aborter, och i minst ett fall har en person dött efter ett illegalt ingrepp.

– Lagen är en stor framgång, men den uppfyller uppenbarligen inte behovet av abortvård och erkänner inte kvinnors rättigheter fullt ut, säger Martin Couto, som har följt upp lagen för organisationen Mujer y Salud en Uruguay, MYSU.

Inte en enda gynekolog utför aborter i landets andra största stad Salto. Alla samvetsvägrar. Eftersom läkarna bara kan slippa utföra själva ingreppet möter patienterna abortmotståndare när de tvingas redovisa sina skäl för en gynekolog, en socialarbetare och en psykolog.

»Varför dödar du inte barnet du har i famnen i stället« sa en gynekolog under ett sådant möte, enligt den abortsökande personens vittnesmål till Martin Couto.

»Pengar, skam, läkare som vägrar göra sitt jobb. Hindren i olika skepnad är desamma på många håll runtom i världen.«

Många ringer till Mysu och frågar hur de kan få abort någon annanstans än på sin vanliga vårdcentral för att slippa skammen. Det går nämligen bara att byta vårdgivare en gång om året.

– Precis som innan lagen kom är problemet lätt att lösa för dem som har pengar, säger Martin Couto.

Pengar, skam, läkare som vägrar göra sitt jobb. Hindren i olika skepnad är desamma på många håll runtom i världen.

– Aborter är ofta tillgängliga bara på pappret, säger Kinga Jelinska, mångårig abortaktivist med bas i Nederländerna.

– Vissa länder kräver föräldrars eller partnerns samtycke eller en betänketid, och aborter är ofta dyra. Det gör att rika har alternativ. De mindre privilegierade har färre eller inga.

Kinga Jelinska jobbar med den nystartade webbtjänsten Women Help Women, som skickar abortpiller med posten efter en nätkonsultation med läkare. De som har råd betalar 700 kronor eller mer. Andra ger det de kan.

I USA har personer som beställt abortpiller på nätet åtalats.

– Därför kan vi inte rekommendera det till dem som kontaktar oss, säger Lindsay Rodriguez, ordförande i den Texasbaserade The Lilith Fund for Reproductive Equity, en av över sjuttio så kallade abortfonder i USA.

– Våra klienter har svårt att få ihop pengarna som behövs, därför dröjer det innan de kan börja söka abort. Ju senare ingrepp, desto mer komplicerade och ännu dyrare. Vi säger inte »pro choice«, för många av våra klienter har inga val. De kan tvingas föda oönskade barn därför att de inte har råd att göra en abort.

»Många kämpar för att betala mat, hyra och barnpassning. När de behöver en abort slutar de betala räkningarna, tar extra skift på jobbet, säljer smycken, lånar av vänner – och kommer till oss för det som sedan saknas.«

I de flesta delstater får aborter inte finansieras via Medicaid, det amerikanska sjukvårdsprogrammet för låginkomsttagare. I fjol fick en av tre sökande, 1 100 personer, pengar av Lilith. Fonden skjuter bara till en del av kostnaden på 2 000 till 7 000 kronor, för att kunna hjälpa fler.

– Många kämpar för att betala mat, hyra och barnpassning. När de behöver en abort slutar de betala räkningarna, tar extra skift på jobbet, säljer smycken, lånar av vänner – och kommer till oss för det som sedan saknas, säger Lindsay Rodriguez.

Det mesta av pengarna kommer från privatpersoner. De säljer ölkylare och t-shirts, och varje vår ordnar alla abortfonderna ett »bowl-a-thon«, en insamling genom bowlingtävlingar.

– Det är förstås lättare att samla in pengar till bröstcancer eller till att förebygga aborter. Många ber sina vänner om fem-tio dollar och sätter som mål att hjälpa en person, säger Lindsay Rodriguez.

Men alla känner sig inte bekväma med att vara öppna med sitt stöd.

– Och ibland pratar folk om ämnet på ett ogenomtänkt sätt. De nämner extrema fall, när en abort oftast är väldigt odramatisk. Även de som är »pro choice« kan vara dömande. Det bidrar till skammen runt aborter.

Sydafrikanska kvinnor använder abort som preventivmedel. Det har landets hälsominister Aaron Motsoaledi hävdat flera gånger. Organisationer och journalister har dokumenterat hur de som söker abort blir utskällda och hånade av sjukvårdspersonal.

– En hälsofråga blir i stället en fråga om olika sorters kvinnor. Den som behöver en abort behandlas som mindre värd av hela samhället, säger Niki Msipa Ndebele, Sydafrika-koordinator på den internationella organisationen Ipas som jobbar med aborträttsfrågor.

Skammen smetar av sig på läkare och sjuksköterskor. Därför är det brist på utbildad personal.

Sedan 1996 ska abort utföras gratis på begäran fram till tolfte graviditetsveckan, och fram till vecka 20 av medicinska eller socioekonomiska skäl. Men mindre än hälften av de offentliga kliniker som ska erbjuda ingreppet gör det, och resten är överhopade. De sökande kan få vänta en hel dag och sedan skickas hem utan att bli mottagna.

»Skammen smetar av sig på läkare och sjuksköterskor. Därför är det brist på utbildad personal.«

– Kostnaderna för att resa till kliniken och vara borta från jobbet läggs till kostnaden för aborten, som ofta inte är gratis i praktiken, säger Niki Msipa-Ndebele.

Hon säger att aborter har prioriterats ner i skuggan av hiv och aids.

– Aids är en nationell hälsokris som dödar många fler.

Ayanda Masondo blev 20 år. Den 19 mars 2012 hittades studenten vid Johannesburgs universitet i en pöl av blod, lutad mot dörren till sitt studentrum. Hon dog av komplikationer efter en illegal abort.

Dödsfallen efter osäkra aborter minskade med 90 procent efter legaliseringen, men verkar bli fler igen. Hur många fler är svårt att säga. Sist hälsoministeriet räknade dem separat var år 2008-2010.

»Säkra, smärtfria och snabba aborter annonseras på nätet och på varenda lyktstolpe i sydafrikanska städer. Nära hälften av de tonåringar som genomgick ingreppet år 2012 gjorde det utanför sjukvården.«

Då redovisades 23 fall med osäker abort som dödsorsak, tre gånger fler än 2005-2007. Men författarna påpekade att man kunde anta att en större andel av de 186 som dog efter missfall hade genomgått illegala aborter, och de var 50 fler än 2007.

»Det var uppenbart i två tredjedelar av fallen att de själva eller andra utanför sjukvårdssystemet hade framkallat missfallen« skriver de, och konstaterar: »Handeln med illegala aborter är ett resultat av den begränsade tillgången till legala aborter.«

Säkra, smärtfria och snabba aborter annonseras på nätet och på varenda lyktstolpe i sydafrikanska städer. Nära hälften av de tonåringar som genomgick ingreppet år 2012 gjorde det utanför sjukvården, enligt den välrenommerade organisationen Marie Stopes.

Kvacksalvarna säljer på snabbhet, anonymitet och att klienterna slipper göra flera besök. Ipas har försökt ta upp konkurrensen genom att utbilda läkare och sjuksköterskor i medicinska aborter.

– Om man kan genomgå en abort med piller precis som man botar malaria och andra sjukdomar, så minskar skammen. Och det förenklar för både patienterna och sjukvården, säger Niki Msipa Ndebele.

Patienterna får en första dos tabletter på vårdcentralen och får med sig den andra dosen hem. De erbjuds också en sms-tjänst som hjälper dem att gå igenom processen och vara vaksamma på eventuella problem:

»När du tar de fyra pillren börjar du blöda och känna kramper efter 20 minuter (senare är också okej). Om du kräks inom 30 minuter, gå tillbaka till kliniken.«

I slutet övergår sms:en till preventivmedel och hänvisar till Ipas mobilsajt i ämnet.

I Italien har antalet aborter mer än halverats de senaste trettio åren, medan missfallen har ökat med en tredjedel sedan 1990.

– Jag har haft två patienter med livshotande infektioner som sa att de tagit abortpiller. Vi frågade för att förstå, men skrev inget i journalerna, annars hade de kunnat åtalas. Resten som kommer med missfall säger inget, och vi frågar inte, säger gynekologen Silvana Agatone, ordförande i Laiga som organiserar italienska icke-vägrare.

Icke-vägrare, så kallas en vanlig gynekolog i Italien. Över två tredjedelar åberopar samvetsfrihet för att slippa aborter.

Alla sjukhus är skyldiga att erbjuda ingreppet. Laiga har listat 45 av dem som inte gör det. Andra hyr in en icke-vägrande gynekolog en dag i veckan. Men det fungerar inte för aborterna efter vecka tolv, som får göras vid svåra fostermissbildningar.

– Eftersom vi framkallar ett missfall vet vi inte exakt när det kommer. Finns det ingen icke-vägrare på sjukhuset då så tar ingen hand om patienten, säger Silvana Agatone.

»Det har hänt att narkosläkare vägrar ge smärtlindring med hänvisning till samvetsfriheten.«

Hon berättar om en gynekolog som vägrade ge vård åt en patient med en svår blödning. Han fråntogs sin legitimation. Andra gånger har fostret inte stötts ut och kvinnorna varit inlagda i två dagar i väntan på att en icke-vägrare ska träda i tjänst.

– Det händer hela tiden. Det är inte farligt, men plågsamt. De läggs ofta nära förlossningsavdelningen. Läkarna är dömande mot dem. Och det har hänt att narkosläkare vägrar ge smärtlindring med hänvisning till samvetsfriheten.

En sådan vägran är sannolikt olaglig. Laiga har knutit till sig en grupp advokater och försöker få fram en patient som vill driva sitt fall till domstol för att statuera exempel. Därmed kopierar de motståndarnas strategi.

– De gör livet svårt för oss. Jag har ofta blivit ifrågasatt och anmäld men hittills sluppit åtal, säger Silvana Agatone.

En kollega som står inför rätta måste övertyga en domare om att fostret varit så missbildat att det varit rätt att utföra en sen abort.

– Eller var det egentligen ett mord? Det kan förstås inte anses bevisat, men det tar flera år, är psykologiskt tungt och fruktansvärt dyrt.

Silvana Agatone menar att detta, inte religiös övertygelse, förklarar det stora antalet samvetsvägrare.

– I Italien behöver man backning för att göra karriär. Och makten har alltid goda relationer med Vatikanen. Så man gör generellt klokast i att bli en vägrare.

De få icke-vägrarna straffas med att tvingas arbeta bara med aborter, vilket hindrar dem från att utvecklas och avancera.

FN:s befolkningsdivision gav samma bild i en kartläggning år 2000: »På grund av politiska påtryckningar från katolska kyrkan och kristdemokratiska partiet, och vissa läkares rädsla för att deras yrkesutövning ska bestå mestadels av aborter, har nästan 70 procent av de italienska läkarna och en majoritet av övrig sjukvårdspersonal åberopat samvetsfrihet«.

»I Italien behöver man backning för att göra karriär. Och makten har alltid goda relationer med Vatikanen. Så man gör generellt klokast i att bli en vägrare.«

Resultatet är att italienska medborgare nekas sina rättigheter. Det konstaterar Europarådet efter en anmälan mot Italien av International Planned Parenthood Federation, IPPF.

– Samvetsvägran håller på att bli ett stort hinder på flera håll i Europa och i resten av världen. Vi valde det land med störst problem som kan ställas till svars. Vi vill skapa ett prejudikat och sätta en standard för mänskliga rättigheter, säger Irene Donadio från IPPF European Network, där svenska RFSU ingår.

Hon är optimistisk efter att Europarådet gett Italien bakläxa.

I Indien dör en person varannan timme efter en osäker abort. Bara 15 procent av aborterna beräknas ske inom sjukvården.

– Det mediala fokuset på könsselektiva aborter de senaste femton åren har gjort att många tror det är olagligt. Abort har blivit extremt kontroversiellt, fast det inte har varit det förut, säger Mandira Paul, doktorand på institutionen för kvinnors och barns hälsa vid medicinska fakulteten vid Uppsala universitet.

Abortpiller som tidigare sålts över disk har blivit svåra att få tag på. Kliniker har stängts. Läkarstudenter får bristande utbildning i abortvård och är rädda för att utföra aborter.

»Det mediala fokuset på könsselektiva aborter de senaste femton åren har gjort att många tror det är olagligt.«

De som drabbas hårdast är de fattigaste. De som inte kan läsa och skriva, bor avlägset och har dålig tillgång till preventivmedel.

I Mandira Pauls avhandlingsprojekt har 730 personer ur den gruppen fått kontrollera sina egna medicinska aborter med hjälp av muntliga instruktioner och bilder. Syftet är att visa att det går att minska de tre klinikbesök som krävs för en medicinsk abort i Indien i dag till ett eller två. Resultaten är inte publicerade, men entydiga.

– De var fullt kapabla att läsa av ett graviditetstest och förstå när de behöver söka vård. Kan de, så kan nog de flesta. Det skulle man inte behöva göra en stor studie för kan man tycka, men det krävs för att övertyga beslutsfattarna, säger Mandira Paul.

Deltagarna i studien är hemmafruar och driver familjejordbruk eller daglönar på byggen och i gruvor på landet i Rajasthan. De reste till fots och med buss i många timmar för att ta sig till klinikerna. Deras hem saknar el, rinnande vatten och toaletter.

– En del har ett litet dass, andra sätter sig bakom en buske. De hämtar vatten från brunnen och rentvättade tygbitar att ha som bindor. Det är bättre än på sjukhusen. Där är det flugor, bajs och blod på toaletterna. Kvinnorna blir ofta otrevligt behandlade och kan få sitta i ett fullt väntrum under aborten.

De flesta har ingen telefon, så Mandira Paul och hennes forskningsassistenter har gått i timmar genom väglösa landskap för att följa upp dem. På grund av skammen gjorde de även skenbesök hos andra som var gravida eller nyss fött barn.

Skammen är ett politiskt vapen. Det menar Kinga Jelinska på Women Help Women, som uppmanar till politiskt motstånd.

– Vi ber våra klienter att berätta för andra om oss och om sina historier. Många tror att de är ensamma i världen om att gå igenom en abort. Förtigandet skapar en känsla av något ovanligt och extremt kring en väldigt vanlig livshändelse.

Kinga Sandén är frilansjournalist och bor i Buenos Aires.

Läs mer

Kvinnor fick abort med hjälp av drönare

Fri abort inte självklart i Sverige

Vårdvägran vid abort går upp i tingsrätten

Samvetfrihetens farliga gränslöshet

På bara fyra år har stater i USA infört 231 abortrestriktioner