Laddat ämne saknas på schemat

På Pershagens skola utanför Södertälje har Annika Macklin och Susanne Östman för dagen slagit ihop sina båda sexor. Eleverna ska få skriva bebis-recept. Idén har de två fått från science-centret Tom Tits i Södertälje, där de sett ett recept på människokroppen.

Susanne Östman går runt och delar ut papper till eleverna som får arbeta två eller tre tillsammans.

– Förra gången pratade vi om hur ett barn blir till. I ett recept har man ju en massa ingredienser, och i ett bebisrecept kan det vara till exempel: man, kvinna, penis, vagina, känslor… Ni får själva fundera. Papperet kan man klippa i också, så att det inte bara blir fyrkantigt. Titta gärna i biologiboken på sidan 51 om ni behöver idéer.

Mest blir det så att flickorna väljer att jobba för sig och pojkarna för sig. Det viskas och tisslas. Några killar har dragit sig undan runt ett bord i korridoren. De fnissar, buffar på varandra och när Ottars reporter närmar sig lägger en av dem hela sin överkropp skyddande över papperet. De skakar alla generat på huvudet, än får jag inte se.

Bebisar och pungkulor

En av flickorna kommer på att det går att leta bilder på söta bebisar på nätet. Datorn står i klassrummet och det är bara att skriva ut på skrivaren.

Någon timme senare har nästan alla hängt upp sina alster på väggen och äntligen avslöjas pojkarnas recept. Det är uppskrivet på papperet som fått formen av en penis med pungkulor. Andra killar har tagit efter. Flickorna har mest klippt ut hjärtan och klistrat in söta bebisar och ritat nappar.

Varje grupp får läsa upp vad de har skrivit. Nu är det flickorna som fnittrar, lägger händerna för munnen och generat vrider och vänder på sig, medan pojkarna frimodigt läser.

– Jag hjälper er att fylla i orden, säger Susanne till flickorna, och så småningom lossnar det.

Först ingredienserna, det går ganska lätt: man, kvinna, snopp, slida, livmoder, spermier, ägg. Sedan blir det lite pinsamt: ”Mannen placerar sig över kvinnan. Så guppar det upp och ner.”

– Ni märker att det går att skriva på olika sätt, summerar Susanne, sedan alla har läst upp. En del går rakt på sak, som det är. Andra använder metaforer, det vill säga byter ut ord och gör liknelser.

Det är fredag eftermiddag och snart töms de båda klassrummen på elever. De färg- och formglada bebisrecepten får hänga kvar på väggen.

Det är första året som Susanne Östman och Annika Macklin samarbetar om sex- och samlevnadsundervisningen. Båda är nästan nyblivna lärare.

Susanne har inte fått någon utbildning i ämnet på lärarutbildningen, men hon känner sig ändå trygg i undervisningen.

– Det ger sig alltid, men det kräver att man hänger med också utanför skolan. Jag brukar titta på dokusåpor, eftersom jag vet att det kommer frågor kring programmen.

Trots det blir hon ibland förvånad över att eleverna ställer avancerade frågor.

– Kring analsex, till exempel. Eller vad en ”dendrofil” är. Jag hade själv ingen aning om att det är en människa som tänder på träd.

Annika Macklin däremot har gått en kurs om sex och samlevnad, droger och tobak på Lärarhögskolan i Stockholm. Men trots att den var valbar för alla studenter hade hon bara femton kurskamrater.

– Kursen i sig var bra, men den var för mycket inriktad på högstadiet. Preventivmedel, abort och könssjukdomar är ju knappast sånt man tar upp och pratar om med fyror eller ens med sexor.

Annika är för första gången klasslärare för en egen fyra, men med dem tar hon mer upp frågor om samlevnad än om kärlek och sex.

”Pojkar tävlar – flickor gör ”rätt”

Hon berättar att hon lät flickor och pojkar var för sig spela teater om hur de upplever varandra. Flickorna valde att visa hur pojkarna beter sig i klassrummet; hur de pratar rakt ut utan att få ordet, trummar på bänken och lätt tar över. Pojkarna valde att beskriva flickorna på rasten, hur de leker, hoppar kråka och hoppar hopprep.

– För mig som lärare var det naturligtvis mer tacksamt och lättare att få igång ett samtal efter flickornas uppspelning. Jag kan ju själv uppleva pojkarna på samma sätt, säger Annika.

Och skillnaden är stor mellan hur flickor och pojkar uppträder och fungerar i klassen redan i fyran, menar hon.

– Pojkarna är mer tävlingsinriktade och flickorna angelägna om att göra ”rätt”, de är tidigt mer anpassade till skolan. Om jag skulle ha sex- och samlevnadsundervisning av den typ vi har i sexan, till exempel med värderingsövningar, är jag rädd att pojkarna skulle ta över helt.

Det är under no-timmarna som Annika byter med en kollega och tar över hennes sjätteklass. Sex- och samlevnadsundervisningen måste klaras av på cirka tio timmar i fyra längre pass.

– Alldeles för lite tid, tycker både Annika och Susanne.

– Redan på hösten börjar eleverna fråga om när vi ska prata om sex och kärlek. Att alla är så intresserade gör det ju också väldigt tacksamt och roligt. Nyfikenheten på det andra könet har väckts. I sexan kretsar tjejernas tankar kring killar och åtminstone hälften av killarna tänker på tjejer, tror Annika.

Men hur mycket ska man dela upp i killgrupp och i tjejgrupp? Sådant funderar Annika på.

– Det är ju bra på så sätt att tjejerna får syn på killarna och vice versa. Å andra sidan förstärker man de olikheter som finns. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst.

För Annika är det viktigt att hon som lärare vågar släppa fram elevernas frågor och sådant som de går och funderar på.

– Men det är klart att det händer att frågorna blir privata och att det kan kännas lite pinsamt, tillstår hon. Då brukar jag försöka att vända på det och säga att det inte handlar om vad jag gör och att vi alla är olika.

Några frågor kring homosexualitet har Annika ännu inte fått. Men det togs upp i kursen på Lärarhögskolan, där studenterna också fick ha värderingsövningar med frågor som: ”Vad gör du om du möter din bror hand i hand med en kille?” Det fick henne ändå att fundera.

– Jag brukar ta upp det på så sätt att när jag pratar om att bli kär försöker jag väva in att man kan vara kär i en kille eller en tjej oavsett om man är kille eller tjej.

Undervisningsmaterial saknas

Det hon hittills har tyckt är svårast är att hitta bra material just för åldrarna från fyran till sexan.

Annika och Susanne har tillsammans arbetat ihop sådant som de tycker fungerar. Bland annat använder de sig av kapitlet om människokroppen ur en biologibok för högstadiet och utifrån den har de gjort frågor. De har också hittat bra material i Kamratposten och barnen har fått se RFSU:s tecknade film ”Man tar en tant”. De har sammanställt diskussionsfrågor som:

”Hur känns det att vara kär?” ”Hur gör man slut på ett bra sätt?” ”Hur vet man när någon vill hångla?”

– Men det är ändå för lite och det tar så mycket tid att leta. Jag önskar att det fanns en pärm med övningar och tips om var man kan hitta saker och vilka filmer som finns. På samma sätt som det finns till ”Projekt Charlie”, som är ett helt material omkring hur unga kan bygga upp sin självkänsla och om mobbing och droger.

Det sista blocket för sexorna blir en frågestund med skolsköterskan, som är engagerad i sex- och samlevnadsundervisningen. Då pratar hon med pojkarna för sig och flickorna för sig.

– Men annars hänger det väldigt mycket på oss lärare. Jag tror faktiskt inte att rektor har en aning om vad vi gör.

Genusfrågor på gymnasienivå

Några dagar senare befinner vi oss på Nacka gymnasium. Eleverna droppar in på Jessica Svedlunds kurs ”Kvinnligt och manligt”.

I vanliga fall är hon lärare i samhällskunskap, geografi och religion, men har också den här kursen varannan termin.

En kollega svarar för den andra terminen.

– Jag ville gärna hålla i den här kursen eftersom jag är intresserad och själv har gått kurser kring feminism och genusfrågor och också i sex- och samlevnadsutbildning, berättar hon.

”Kvinnligt och manligt” är en valbar kurs där elever från både år två och tre och från skolans samtliga program får söka. Det innebär att sammansättningen av kursdeltagare kan bli allt från intellektuella pojkar på samhällsvetenskapliga programmets år tre till flickor på handel- och administrationsprogrammet i år två.

Idag ska eleverna redogöra för och diskutera uppsatser de skrivit kring jämställdhet. Jessica Svedlund delar in dem i grupper om 4-5-elever. Jag hamnar i en grupp med två mycket talföra killar.

– Jag gick hem och tittade i min egen bokhylla och upptäckte att jag bara hade en procent kvinnliga författare. Om inte intellektuella kämpar för kvinnorna, vilka ska då göra det? Det visar sig ju att jag själv är en mansgris, konstaterar en av dem, men verkar inte särskilt nedslagen för det.

Den andre killen driver i sin uppsats tesen att det ligger i tiden att skildra starka kvinnor, både på film och i böcker.

– Och det är väl bra, men samtidigt skildras de alltid som övermänniskor. Varför får inte kvinnor vara bara mänskliga? undrar han och nämner en av huvudpersonerna i Ernst Billgrens senaste roman som exempel på en kvinnlig supermänniska.

Nu blir det en kort diskussion. En av tjejerna menar att det kanske ändå inte är så övermänskligt att vilja trycka ner om man själv blivit nedtryckt.

– Även om det är så tycker jag att det är en kontraproduktiv grej att framställa kvinnor som supermänniskor, hävdar killen.

Tjejen vill ha exempel på vad som menas med supermänniska.

– En som är extremt lugn och har ett robust psyke som ingen kan rå på, svarar han.

– Det låter ju som skildringen av idealmannen, säger hon.

Behövs mer än bara teori

I slutet av kursen tar Jessica upp frågor kring relationer och kroppsideal. Men det rent biologiska kring kropp och sexualitet får eleverna prata med skolsköterskan om redan det första året, berättar hon.

Kursen inleds med att eleverna får läsa allmän genuskunskap, som skillnaden på socialt och biologiskt kön. Dessutom ingår kvinnohistoria och feminis- tisk teori. Eleverna får också själva vara aktiva i värderingsövningar och i debatter. Ett stort problem är att det inte finns någon riktigt bra lärobok, anser Jessica.

– De böcker som finns är alldeles för tunga, det borde finnas någon lightversion inom det här området.

Tills vidare får hon kopiera artiklar och hon använder sig också av material från RFSU. Hon köper också in böcker med författare som Simone de Beavoir, Susan Faludi och Nina Björk.

Svåra frågor kan komma upp

Jessica önskar att hon hade fått mer i sin lärarutbildning om hur man hanterar svåra frågor.

– Jag är också mentor för 15 elever och när någon av dem mår dåligt så märker jag ofta det. Vad ska jag göra om någon elev till exempel börjar berätta om sexuella övergrepp? Det går ju inte att svara: ”Jaha, mår du dåligt då är det bäst att du går ner till skolsköterskan.”

De här frågorna har börjat diskuteras i lärarkollegiet. Men Jessica efterlyser ännu mer stöd, framför allt från rektor.

– Rektor är ytterst ansvarig för att lärarna ska ha undervisning om sex och samlevnad. Om man som lärare någon gång varit med om att en elev bryter ihop så krävs det mycket stöd för att våga ta upp frågorna igen.

I Broskolan i Upplands Bro har Maria Herre, matte- och no-lärare, redan haft sex-och samlevnadsundervisning i sin åtta. Hon passade på under hösten när det inte var så stort tryck på skolans material.

Nyligen blev hon färdig lärare på distans vid Umeå universitet, en utbildning hon började på Lärarhögskolan i Stockholm för många år sedan. Sedan tog hon sabbatsår och vikarierade som högstadielärare i några år.

Varken på Lärarhögskolan eller vid Umeå universitet har hon fått utbildning för att undervisa i sex och samlevnad.

– I biologin fick vi bara undervisning i det anatomiska. Det är klart att det här borde vara obligatoriskt i all lärarutbildning, eftersom det är ett så laddat ämne.

Själv lärde hon sig mycket i sin tidigare skola där det fanns en engagerad kurator som delade med sig av sina kunskaper.

– Men visst var det svårt från början. Både att hitta material och att bygga upp undervisningen på ett pedagogiskt sätt. Man balanserar hela tiden på en knivsegg, det är så lätt att kränka någon. Man får inte vara för intim, men samtidigt måste man ju våga prata om det som berör och det handlar om att bygga upp elevernas självförtroende.

Könsord avdramatiserar

Men efter fem år som vikarierande lärare, flera års arbetslivserfarenhet innan hon utbildade sig till lärare och med tre egna barn, tycker Maria Herre inte att det är så svårt.

Hon brukar börja med att eleverna får ladda ur sig med alla ord de kan om män och mäns kön och om kvinnor och kvinnors kön. Maria skriver upp orden på tavlan och det blir förstås en del fniss.

– Någon gång har det hänt att elever tar det på fel sätt, att de fjantar sig och blir störande för de andra. De situationerna tycker jag fortfarande är jobbiga. Men jag försöker lösa det genom att ta upp det med eleven efter lektionen och om det inte blir bättre försöker jag också få ett samtal med föräldrarna.

Men nästan alltid får Maria och klassen igång en bra diskussion om ordens betydelse och om hur andra människor kan tänkas ta emot dem.

Tre till fyra veckor med tre lektioner per vecka använder Maria Herre till sexoch samlevnadsundervisningen. Hon tycker inte att hon har behov av något separat läromedel för sin undervisning.

Under åren har hon samlat på sig material med artiklar, skrifter och filmer. Hon läser tidningar och följer teve-program som hon vet att eleverna tittar på. Några sidor i biologiboken använder hon för ren fakta om människokroppen.

– Det viktigaste jag vill lära mina elever, både tjejer och killar, är att respektera sig själva och sin kropp. På det sättet tror jag också att de kan lära sig att respektera andras åsikter och tankar.

Hon ritar ett hjärta och skriver ”Ödmjukhet”, ”Respekt”, ”Empati”

– Det är något som gäller i alla relationer med andra människor, inte bara med den som är ens partner.

Ingela Ösgård

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 3 2004)