Krass kärleksjakt

Kärleken har ett pris. 299 kronor i månaden till exempel, kostar en standardprenumeration på Match.com. Ett guldmedlemskap på gaysajten QX:s dejtingforum Qruiser kostar 50 kronor i månaden. Att vara premiummedlem hos E-darling, för »seriösa singlar«, kostar från 399 till hela 1199 kronor i månaden, beroende på bindningstid. Och så vidare. Gratisalternativ som Happy Pancake finns också, men till en kostnad av reklam. »Via vänner« toppar listan. Men att nätdejta har blivit det näst vanligaste sättet att träffa någon i USA. I Sverige är statistiken bristfällig, men i en Sifoundersökning från 2009 uppgav 23 procent av 1 000 tillfrågade mellan 25 och 60 år att de träffat
sin partner på nätet. Det kanske mest anmärkningsvärda med det är att nätdejtingen kom hit utan att föregås av någon egentlig dejtingtradition. Det är ett teknikdrivet socialt språng, säger sociologen Andreas Henriksson.
– Begreppet dejting är ganska nytt i Sverige, över huvud taget. Det stora genombrottet kom i slutet av 1990-talet, med nätdejtingen.

Andreas Henriksson är doktorand i sociologi vid Karlstads universitet, där han studerar nätdejtingsajter, singelresor och andra arrangemang för samtida svenska singlar. Inom forskningen brukar man tala om dejting som en aktivitet som inbegriper att två personer träffas utanför hemmet för en stunds intensiv social interaktion, ofta med någon form av konsumtion, exempelvis mat eller bio, berättar Henriksson.

»Nätdejtingen kom hit utan att föregås av någon egentlig dejtingtradition. Det är ett teknikdrivet socialt språng.«

I dejtingens hemland USA växte fenomenet fram i samband med kommersialismens genombrott tidigt 1900-tal. Regler etablerades snabbt. Redan på 1930-talet kunde forskare iaktta »dating and rating«-system. Sociologerna Monika Krause och Alexandra Kowalski har studerat hur dagens New York-bor ser på tågordningen för dejting. »Bland de många steg som nämndes fanns följande: En första avsiktlig kontakt, påtalad som ›Jag gjorde en poäng av att säga hej‹, ett första planerat möte, ofta refererat till som en ›dejt‹, en andra dejt och kanske en fjärde och femte. De olika stegen inkluderar också kyssar, att hångla, att ha sex, att vara exklusiva och att säga ›pojkvän‹, ›flickvän‹ och ›jag älskar dig‹«, skriver de i februarinumret av tidskriften The Sociological Review.
– I USA utvecklades dejting snabbt till lite av ett spel. Det finns starkt rationella inslag i hur man pratar kring det. I Sverige har det i stället funnits, och finns, en idé om att ett stort mått av spontanitet är viktigt när man träffar någon, säger Andreas Henriksson.

Detta krockar med dejtingsajternas rationella tilltal och algoritmbaserade uträkningar av lämpliga partner. De flesta sajter erbjuder någon form av matchning utifrån angivna egenskaper och önskemål. I E-darlings »vetenskapligt framtagna personlighetstest« uppger den dejtinglystne bland annat vilken etnisk härkomst, utbildningsnivå och ålder ens tilltänkta bör ha. Samt i vilken grad personen själv är »atletisk«, »överviktig«, »alldaglig« och så vidare. I nästa steg rankas ens idealpartner. Mötesplatsen procentmatchar sina medlemmar. Andra arbetar med ett avgränsat urval. Mazily riktar sig till »kulturintresserade singlar« och har ett fritextsök som möjliggör att hitta andra med samma favoritartist som en själv. Andreas Henriksson har identifierat en »medveten aningslöshet« i förhållningssättet hos många svenska nätdejtare. Det kommersiella beteendet kring dejting har införlivats från USA, men »spelet« upplevs här som problematiskt.
– Det uppfattas som naturligt att nätdejta. Man måste finnas där, för tänk om det kan ge något? Men i mina data ser jag också ett missnöje med den rationella karaktären på nätdejting. Man försöker att inte vara rationell.

– Jag tror ju att man kan träffa folk hur som helst. Men det är ju något man tappar genom att lägga upp bilder och skriva presentationstexter. Man gör konstiga kalkyler väldigt snabbt, en standardbedömning. Ålder, vad gör personen… Det gör man i en bar också, men då kan kemi uppstå, säger Andreas Henriksson.

»Man kommer dit och inser att nu måste jag sitta här i tre timmar och dricka två-tre öl. Och jag vill bara gå hem.«

Kristoffer är 31 år och flyttade till Stockholm från Göteborg tidigt 00-tal. Då var internetdejtingen ännu i sin linda, och han saknade hemdator. För att träffa killar gick han på gaystudenternas pubar. Sedan tog QX:s tjänst Qruiser över, inte bara som ett sätt att hitta någon, utan också för att som nyinflyttad lära känna folk överhuvudtaget.
– Nätdejting är en del av det sociala livet inom bögvärlden, på ett sätt som det väl inte är för straighta.
Numera använder han framför allt Qruiser och Grindr. Grindr är, liksom Scruff och Growlr (för björnar) mobilapplikationer som riktar sig till homosexuella män. För lesbiska finns Brenda. Motsvarande tjänster finns för heterosexuella, men dessa har inte haft samma genomslag. Informationen är sparsmakad. På Brenda fyller man i användarnamn, en kort presentation, ålder, vikt och längd. När man loggar in dyker andra användare upp, listade utifrån geografisk närhet. Kristoffer träffade sin förra pojkvän via Grindr.
– Det var på en gemensam kompis inrådan, vi satt och drack kaffe. Hon såg att han var online, och sa »ni borde prata«. Då hade jag något att skriva. Annars är profilen där väldigt begränsad. Det finns väldigt lite att gå på förutom »Du ser snygg ut«.
För tillfället dejtar han inte så mycket. Men vid de tillfällen då han verkligen varit sugen på att träffa någon, så är det på nätet han har satsat.
– Min strategi är att boka en dejt så snabbt som möjligt. Dels för att jag hatar att chatta, dels för att det är bättre att se om det är något på riktigt. Men det har lett till att jag suttit på en hel del dejter som inte varit så kul. Man kommer dit och inser att nu måste jag sitta här i tre timmar och dricka två-tre öl. Och jag vill bara gå hem!

Detta är ett utdrag ur Jenny Dambergs artikel. Läs hela texten i Ottar #2 2013.