Helena berättar om sexuella möten som skapar mening, och önskar förståelse och respekt.
Ömsesidighet. Vi börjar med det ordet. Ömsesidighet. Visst är det ett av svenska språkets vackraste ord? Det går inte att säga det utan att verkligen säga det. Jag uppskattar det, för det är så jag upplever ordet. Det ska inte gå att eftersträva ömsesidighet utan att verkligen göra just det. Ömsesidighet ställer krav på dem som vill uppnå det, det är inget som går att förutsätta. Det är något som måste ses till för att finnas där. Genom ansträngningar. Ord blir så lätt bara ord. Men det är de givetvis inte. Ömsesidighet är handling. För mig betyder ömsesidighet att komma någon nära. Det kräver att båda befinner sig ute på hal is. Lika vingliga. Det kräver att båda öppnar sig. I ärlighet, och utan att vända ryggen till. Ur det kan tillit grundas och byggas. Beroende på hur vi tar hand om varandra där och då.
Det finns många sätt att intensifiera en relation. Antingen söker vi upp dem eller så kan vi hamna där utan att det var avsikten. Ett sätt att komma nära en annan människa är genom att utöva BDSM. I det fallet söker vi upp den utsatta situationen, tillsammans. I ett kontrollerat, ömsesidigt, möte. Jag kommer att tala om möten. Det finns olika begrepp att använda, det kan heta sessioner, scen eller lek. Med möte i detta sammanhang menar jag ett möte med förutbestämda gränser, regler och ramar som satts av dem som är delaktiga.
Jag gav honom ordern att ställa sig i rummet. Sa åt honom att blunda. Talade sedan om att jag skulle placera ett ägg mellan hans tänder.
Den man som jag då dominerat under ett halvårs tid de dagar vi kommit överens om, sa att han ville ha mer och hårdare. Han sa att han trodde att han var ute efter en känsla av total hjälplöshet. Han sa att han ville nå ett stadium där han insåg, med hela kroppen, att han var försvarslös och maktlös inför mina slag. Jag blev egentligen inte förvånad, vi hade långsamt rört oss dit. Ändå blev jag rädd. Jag visste inte om jag skulle våga.
Jag skulle få honom att känna sig hjälplös. En kontrollerad hjälplöshet, säker hjälplöshet, trygg hjälplöshet. Den kan vi uppnå genom att jag regisserar ett scenario som utgår från hans önskan. Samtidigt som jag försätter honom i just det tillståndet är jag även hans trygghet. Han litar på mig till den grad att han ber mig om att få uppleva hjälplöshet. Han litar på att jag kommer att regissera fram det åt honom samtidigt som jag är den som håller om honom.
Den dubbla tilliten är grunden i att vara dominant i ett möte av den här sorten. Jag ska både väcka rädslan, osäkerheten och utsattheten men samtidigt vara tryggheten, värmen och ömheten. Han litar på att jag besitter den skickligheten. Och jag litar på honom. Att hans vilja grundar sig i att konstruktivt lära känna sina fysiska och psykiska gränser. Att han vill lära sig vilka möjligheter till njutning som finns. Att han vill lära känna en sida hos sig själv som tidigare varit oupptäckt. Att genom att lära känna den sidan kunna uppleva sig själv som lite mer hel. Så ser även min vilja ut.
Så, hur uppfyllde jag hans önskan om att uppleva hjälplöshet? Genom våra samtal hade jag fått veta att han ville bli disciplinerad till en påtvingad och rörelsebegränsad koncentration. En så stark koncentration att han försattes i en förvrängd upplevd verklighet. Därför ville jag grunda mötet i just det. Men inte precis så som han själv tänkt sig det, utan med min egen fantasi. Jag ville ge honom en gåva, överraskningens gåva.
Jag gav honom ordern att ställa sig i rummet. Där stod han sedan, rakt upp och ned på golvet. Jag band fast hans armar. Sa åt honom att blunda. Talade sedan om att jag skulle placera ett ägg mellan hans tänder. Om ägget skulle gå sönder skulle mötet omedelbart upphöra. Han gapade när jag sa åt honom att göra det, och så förde jag in ägget mellan hans tänder. Där befann han sig sedan. Helt i mina händer. Fullt koncentrerad på att behålla ägget helt. Ägget var alltings början och slut. Den spänningsfyllda nerven. Genom ägget kunde han aldrig slappna av. Vilket förstärktes av att han stod i en ställning som inte heller tillät honom att slappna av. Jag tillfogade honom mer smärta än vad jag gjort tidigare. Jag vågade det. Jag tillät mig att våga det eftersom han gett mig sin tillåtelse.
Jag lät den stängda saxens udd smeka hans rygg i rutmönster. Jag slog hans stjärt och lår rödflammiga med en linjal. Tio slag. Paus. Tio slag. Paus igen. Jag placerade ett ägg mellan hans tänder, men jag hade lika mycket ett ägg mellan mina egna. För lika enkelt som det var för honom att spräcka äggets skal var det för mig att överträda de uppsatta gränserna. Lika varsamt som han var tvungen att hantera ägget, lika varsam var jag tvungen att vara för att uppnå det jag hade för avsikt att uppnå. Nämligen, att han fick känna sig totalt utelämnad åt min vilja, mina beslut och mina handlingar.
Smärtans grad och utsträckning var bestämd och väl avvägd av mig innan mötet påbörjades. Och hans kropp tog emot. Jag följde lyhört hans reaktioner. Lyhördheten som grundade sig i vad jag tidigare lärt mig om hans kropp. Jag såg på mig själv som någon som skyddade honom med sina vita vingar. Jag var godhet. Den vitgnistrande. Och jag skyddade honom från allt ont i världen genom att ge honom det finaste jag kunde ge, nämligen det han ville ha. Och jag skyddade med allt som var jag. Från att ge honom det han inte ville ha. Jag var en annan form av godhet. För den här godheten finns också. Den som vi talar mycket tyst och allt för sällan om. Hur vi genom smärta kan ge njutning och förverkliga människors innersta längtan och drömmar. Det handlar om ömsesidig njutning. Allt annat är utanför godhetens skyddande vingar.
Det är lite som att spela envåldshärskarinna. Eller att leka gud. Jag skapar en värld. Vår värld. Och den kan bli magisk på grund av mig.
Vi har alltid ett säkerhetsnät. Säkerhetsorden. De ord som när som helst kan användas av alla inblandade för att pausa eller avbryta ett möte. Eftersom han inte kunde uttala några ord med ett ägg i munnen kunde han den här gången avsluta leken när som helst genom att stampa två gånger med foten. På det viset är han den som ytterst bestämmer leken. Ger jag honom något han inte vill ha kommer han att avbryta. Säkerhetsnätet består lika mycket av tilliten och insikten om att ansvaret hela tiden är bådas. Även om han överlämnar sig till mig i den bestämda stunden så tas aldrig ansvaret ifrån honom. Tillsammans med mig måste vi se till att det han erfar överensstämmer med det vi båda vill. Desto starkare tilliten blir desto säkrare säkerhetsnät. På det viset är vi på samma gång både dominanta och undergivna inför varandra.
Jag framställer mig själv nästintill som självuppoffrande i min dominans. Det är inte en helt rättvis bild. Min njutning ligger i att helt och hållet ge njutning och se den bli till njutning hos någon annan. Lika mycket ger jag det till mig själv. Njutningen handlar för mig om att vara den som regisserar, den som iscensätter föreställningen, där jag är en av huvudpersonerna. Det är lite som att spela envåldshärskarinna. Eller att leka gud. Jag skapar en värld. Vår värld. Och den kan bli magisk på grund av mig. Magin uppstår när jag förverkligar den tillsammans med honom. Då blir det verklighet.
Ögonblicket var alldeles rent och klart. Som perfektion. Mina sinnen var skärpta. Och det enda som betydde något var han, jag och nuet. Inget annat. Och där gränsöverskred vi. Tillsammans gav vi varandra möjlighet till det. Vi befann oss i en utsatthet vi inte tidigare erfarit. Vi vågade det. Vi vågade befinna oss i utsattheten. Vi öppnade upp oss och lät oss vara där, ta plats och upptäcka hur utrymmet vidgade sig. Det var rymligt trots lekens uppsatta begränsningar. Intensiteten var långsam och ordlös.
Där och då blev ögonblicket vårt. Inte hans. Inte mitt. Vårt. Vi rörde vid varandra, med vår närhet. Tiden fanns inte. Rummet fanns inte. Bara vi. I den stunden ägde jag honom. Han var min. Därför att han lät mig äga honom. Det är en överenskommelse som enbart gäller dessa tidsbestämda stunder. När jag sa att leken var slut så återgick vi till att vara de vi vanligtvis är. Då är vi två personer som lärt känna varandra genom dessa möten. Genom dem har vi kommit varandra nära. Blivit nära vänner. I ödmjukhet.
Varför har jag berättat det här för er? Har det överhuvudtaget något med er att göra? Är det inte mina privata angelägenheter? Nej. Inte så länge BDSM inte ses som en rumsren sexualitet. Föreställningarna om oss BDSM-utövare kan inte ändras om vi inte berättar våra erfarenheter. Inte för att det jag berättat gäller alla BDSM-utövare, långt ifrån, det här är min historia och ingen annans. Men min och andras berättelser kan förhoppningsvis förändra fördomarna om BDSM. Inte för att ni måste förstå eller dela min sexualitet, men för att jag vill bli bemött med respekt för den jag är.
Helena
Helena har valt att vara anonym.
Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2008)
Läs mer
Ny broschyr om BDSM
RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp gav i december ut informationsfoldern ”BDSM och fetischism – så funkar det”. Den ger en introduktion till vad BDSM och fetischism är och finns som pdf på rfsu.se samt på RFSU Stockholms kansli.
Ladda ner BDSM-foldern här.
