Kom tillbaka, feministisk normkritik!

Vi lever fortfarande i eran efter Gudrun Schymans homeparties. Det var första halvan av 2010-talet och feminismen mådde fantastiskt. Strukturellt förtryck, privilegier och könsmaktsordningen låg högt på den politiska agendan, och man kom inte undan enkelt om man bara hade vita manliga talare på sina event.

Donald Trumps valkampanj hösten 2024 satsade hundratals miljoner kronor på valreklam där transpersoner utses till syndabockar. Tyckare i Sverige och USA ser valvinsten ses som ett bevis för att det var rätt prioritering. Men med tanke på hög inflation och en impopulär sittande president är det osannolikt förlorade Kamala Harris nog inte för att hon associerades till »woke«. Men samma idéer och principer som tidigare omkullkastade hela Sverige – betraktas som riskabla och splittrande idag.

»I dagens konservativa politik känns optimismen som ett minne blott.«

Det är dags att titta tillbaka på 2010-talets feminism med både kritiska och nyfikna glasögon. Vi testade oss fram då med nya idéer, perspektiv och politiska lösningar. Allt ifrån partiet Feministiskt initiativ, call out-kultur, Transförsvaret och intersektionalitet till Fatta!-rörelsen, tolkningsföreträde och feministiska influencers. Det var flera år av att »kasta saker på väggen för att se vad som fastnade«.

I dagens konservativa politik känns den optimismen som ett minne blott. Även om det är lätt att raljera över när 2010-talets feminism gick överstyr borde man inte se på den som överdriven eller extrem. Många av de feministiska och antirasistiska idéerna som utformades och prövades då är fortfarande relevanta.

»Med tiden började tolkningsföreträde, eller ’tf’, användas som ett trumfkort i debatter.«

Tolkningsföreträde. Alla har rätt till sina upplevelser och som en del av en marginaliserad grupp är man expert på hur man påverkas av det förtrycket. Därför blev »tolkningsföreträde« ett vardagligt ord på sociala medier så fort orättvisor diskuterades. En vit person ska inte berätta för en svart person hur den borde känna inför n-ordet, till exempel. Men med tiden började tolkningsföreträde, eller »tf«, användas som ett trumfkort i debatter. Den med mest tf vann och inga argument trumfade den egna känslan. Jag saknar inte begreppet och att vissa drog det till en orimlig spets. Men skälen till att det användes är förstås fortfarande relevanta.

Representation. Jag minns när det kunde utlösas en mindre skandal om ett seminarium bara hade vita män på scenen. Alla måste representeras och komma till tals, menade man. Dessutom, eftersom att marginaliserade grupper systematiskt diskrimineras och missgynnas på arbetsmarknaden borde alla ta ansvar för att jämna ut den skillnaden. Idag skulle det istället avfärdas som identitetspolitik. Även om det viktigaste är människors kompetenser och meriter är konsekvensen att panelsamtal, styrelser och företag återigen domineras av samma slags människor. Normalläget är helt enkelt inte rättvist.

Normkritiska perspektiv. På 2010-talet tiden såg jag själv normkritik som det bästa sättet att se på samhället. Men att bryta mot fler normer innebär inte nödvändigtvis större utsatthet. Och att endast se på orättvisor utifrån sociala mekanismer bortser ofta från makt- och materiella förhållanden som ligger bakom nästan alla former av förtryck. Det är viktigt att synliggöra cisnormen, som bidrar till att transpersoner ses som något oönskat eller extremt. Men att prata om en patriarkal mansnorm förklarar inte samhället lika väl som en historisk könsmaktsordning.

»Snart kommer vi börja gå framåt igen. Jag vet bara inte när. Vi måste visa igen varför feminism och maktkritik är viktigt i samhället.«

Det finns inget kort svar på varför det blev en så stor backlash mot feminismen efter storhetstiden för tio år sedan. Då hade man råd med att dissa någon med en snärtig replik på sociala medier, även när man kanske borde ha försökt möta och övertala en kritiker.

Värderingar och rättighetsrörelser är ofta cykliska. Världen tar ett steg tillbaka för varje två steg framåt.

Snart kommer vi börja gå framåt igen. Jag vet bara inte när. Vi måste visa igen varför feminism och maktkritik är viktigt i samhället. Vi måste visa hur skadliga normer och strukturella förtryck leder till materiell ojämlikhet. Det är kanske dags att börja återanvända några gamla idéer.

Signe Krantz

Fristående opinionsskribent och aktiv i hbtq-organisationer