Klimakteriekunskap, tack!

För ett tag sedan började jag svettas på nätterna. Och det var inte måttligt. Lakanen blev genomblöta. Mensen svajade också. Den som alltid gått som en klocka. Klimakteriet? Lite tidigt kanske (jag är 44 år)? Jag fick tag på en gynekolog, bokade tid och fick tjugo minuter på mig. Det kan vara klimakteriet, sa gynekologen, och skrev ut hormoner. Jag kunde ju testa, tyckte hon. Hormonerna gjorde varken till eller från och efter några månader slutade jag. Mensen var snart tillbaka på banan och svettningarna kunde jag lokalisera till pms.

När jag sedan började fråga runt om klimakteriet i bekantskapskretsen hamnade jag i ett slags visklek. En del har hört att det är bäst med bioidentiska hormoner, andra att man ska undvika hormoner överhuvudtaget och istället prova yoga och specialkost. Och vilka är egentligen symptomen? Vart ska man vända sig? Kapitalet står i alla fall i givakt. De som kränger hälsokost och hormoner på nätet gräver guld. Likaså de som säjer kostrådgivning och träningskort till kvinnor 50+. Men var är staten?

Nästan en miljon kvinnor i Sverige befinner sig i »klimakteriespannet«, mellan 45 och 60 år. Genomsnittsåldern för när mensen upphör är 51 år, men den enorma hormonomställning som är att likna vid puberteten kan pågå i ungefär tio år. Varför finns det inte en klimakteriesajt där Socialstyrelsen samlar uppdaterad kunskap? En klimakterielinje? En chatt? Klimakteriemottagningar? Klimakterierådgivare på varje vårdcentral?

»Varför finns det inte en klimakteriesajt där Socialstyrelsen samlar uppdaterad kunskap? En klimakterielinje? Klimakterierådgivare på varje vårdcentral?«.

Ungefär 75 procent får »besvär« under klimakteriet. Torra slemhinnor till exempel, inte bara i fittan, utan också i näsan och munnen. Nedstämdhet, ångest, hjärtproblem, ömmande leder, sömnsvårigheter, viktökning och minskad sexlust är andra symptom. Ska det klämmas in under 15 minuter på vårdcentralen? En del vittnar om att de nonchaleras. Det är inte heller ovanligt att den som är i klimakteriet lämnar husläkaren med diagnosen utmattning eller depression, en sjukskrivning och recept på antidepressiva.

När det inte hjälper börjar man själv experimentera – beställer olika preparat på nätet och sätter ihop en cocktail av hormoner som är mycket potenta läkemedel, men som knappast passerat något läkemedelsverk.

Och nej, klimakteriet är ingen sjukdom. Det är inte heller sjukt att till exempel vara gravid. Men inte hänvisas vi till 15 minuter på vårdcentralen då? Vi erbjuds kontroller, olika prover, föräldragrupper och livsstilsråd. Men då är vi förstås till gagn för samhället, som barnaföderskor. I klimakteriet är vi ju själva motsatsen – icke-fertila och dessutom avsexualiserade. Kastrerade, som någon (manlig) guru skrev på 1960-talet.

Sedan jag skrev boken Bara lite blod – ett reportage om mens och makt 2018 har jag pratat om mens i alla möjliga sammanhang. Om bristen på vård och forskning, om skammen och tystnaden. Likheterna är uppenbara. Men kanske är det ännu värre med klimakteriet? Vem sitter på ett jobbmöte och säger: »Vi måste ta en paus för jag klimakteriesvettas så kopiöst att jag behöver gå ut och kyla ned mig?«.

Flera av frågestunderna efter mina mensföreläsningar har lett vidare till klimakteriet. När ska vi börja prata om det? Och visst har vi börjat, så smått. SVT gjorde till exempel en lysande satsning med sina två program om klimakteriet förra hösten. Det har publicerats böcker. Men har det verkligen kommit en miljon klimakterister till del? Och hur är det med resten av samhället?

I SVT:s Klimakteriet – det ska hända dig med säger journalisten Amelia Adamo att hon inte önskar sig något påbud från Socialstyrelsen i stil med »sex till åtta brödskivor om dagen«, och menar att klimakteriekunskapen kan media sköta. I beg to differ. Det är precis vad jag vill ha – nationella riktlinjer för hur klimakteriesymptom ska behandlas och tydlig information om vart jag kan vända mig. Media kan givetvis fylla en funktion, precis som andra aktörer, men de står knappast oberoende av ovan nämnda business. Och i deras händer vill jag inte lägga tio år av mitt liv. Det är ovärdigt ett av världens mest jämställda länder.

Anna Dahlqvist är frilansjournalist och författare. 2018 gav hon ut Bara lite blod – ett reportage om mens och makt, en reportagebok om mensen ur ett internationellt perspektiv.